Biosommaren 1995: Vecka 31-32

 

Veckans utvalda film

BABE

Den modiga lilla grisen kom till biograferna för tjugo år sedan.

 

Amerikanska premiärer

BUSHWHACKED

Alltså, de kunde verkligen konsten att skapa filmaffischer till dåliga komedier på den här tiden. Här finns liksom inga tvetydigheter: Här har du en usel film, kom och se. Daniel Stern spelar ”Den ena inbrottstjuven från Ensam hemma”, hänger i en lian och råkar ut för tokigheter med djur. Gick aldrig på bio i Sverige. Släpptes eventuellt aldrig på video. Jag har aldrig sett den. Kommer aldrig se den. Det känns skönt att veta.

 

JEFFREY

Jag vet inte om alla är medvetna om hur många HBTQ-filmer som faktiskt gjordes på 90-talet; praktiskt taget varje vecka kom det en indiefilm som med olika betoningar och sinnesstämningar ville föra fram åtminstone unga homosexuella människors liv, inte minst i en värld där mainstreamvärlden så smått börjat våga peta på HIV. Under sommaren har jag valt att sätta ett extra ljus på The Incredibly True Adventure of Two Girls in Love, men denna vecka för tjugo år sedan spelade Steven Weber Jeffrey, till exempel, i en Miramax-producerad (såklart) film om en homosexuell man som lever i celibat eftersom han är rädd för att smittas, och för att föra smittan vidare; men lik förbannat träffar han en HIV-positiv man som han inleder en relation med.

Detta ska tydligen vara en fin, bra, välspelad och filosofiskt mångbottnad film, men jag har inte sett den för den är för svår att få tag på. Den gick aldrig på bio i Sverige och fick bara en upplaga på VHS; jag vet inte om den är utgiven på DVD någonstans, men kanske. Förlorad men inte bortglömd.

 

SOMETHING TO TALK ABOUT

Lasse Hallström hade fått internationell berömmelse med Mitt liv som hund (1985) och sedan åkt till USA och slagit en home-run med Gilbert Grape (1993); två år senare, för tjugo år sedan denna vecka, fortsatte han att patentera sitt soldränkta feel-good-varumärke med Alla talar om Grace (som den hette i Sverige när den gick upp på bio här i december 1995). Det är en stereotypt melankolisk, med mer betoning på skratt än tårar, och väldigt amerikansk såpopera där Julia Roberts får reda på att hennes man är otrogen.

Jag minns att den här filmen fanns, så kan man väl säga. Jag minns trailers på kabel-TV. Det var första gången jag hörde talas om Lasse Hallström. Jag vill också minnas att den gick hem hos målgruppen, den fick en del bra kritik och var en bra boost för Julia Roberts karriär efter ett par blekare roller. Men jag kan däremot inte svära på att jag någonsin sett den här filmen i sin helhet, och jag vet att jag inte har någon större lust att göra det.

 

VIRTUOSITY

Återigen. Jag minns att den här filmen fanns. Jag stod inne i hyrvideobutiken och där var den – aldrig etta på topplistan, men där på plats 10-25 någonstans, med en titel jag inte kunde uttala och ett plottrigt omslag som påminde för mycket om Johnny Mnemonic (en film jag hade ett oresonligt förakt för).

Ja, på den här tiden hyrde man förresten filmer om man ville se dem. Och där jag bodde fanns bara en enda hyrvideobutik. Jag var där så ofta, i flera år, att killen bakom kassan till slut sa: ”Du måste ju ha sett allt vid det här laget?” Ett stolt ögonblick för en tolvåring.

Men jag såg aldrig Virtuosity. Jag ser trailern nu och undrar hur i helskotta jag kunde missa den här. Det ser ut att vara en korsning av Demolition Man, Speed och just Johnny Mnemonic – med Denzel som badass-hjälte och Russell Crowe ”som en digital rendering av världshistoriens seriemördare” som ”rymt ur den digitala världen” och nu knallar runt i verkligheten (som ett hologram…?)

Jag hänvisar till min recension av Johnny Mnemonic: Det här måste vara absurt teknobabbel á la 1995 så det stinker om det. Jag ska spara den här filmen och se den på egen hand något lämpligt tillfälle. Det kommer att kännas som ett tjugo år gammalt brev från en vän som man av någon anledning glömde att öppna.

 

Svenska premiärer

PETRI TÅRAR

Återigen: Jag minns att den fanns, men minnet är svagare än svagdricka. Petri tårar är också en film som bara släpptes på VHS och aldrig på DVD; den finns inte heller att streama, inte att beställa, inte ens att se olagligt, det går inte ens att fiska upp en trailer av den. Den är praktiskt taget utrotad ur historien och existerar bara som försvunna VHS-kassetter och dammiga 35 mm-rullar i arkiv (liksom majoriteten svenska filmer som gjorts, tyvärr).

Kanske inte så konstigt, å andra sidan, eftersom Petri tårar var en påkostad skandinavisk samproduktion som inte tjänade ett korvöre. Filmen utspelar sig förr i tiden – som alla sådana här produktioner – närmare bestämt 1400-talet och Carl Einar Häckner spelar någon slags italiensk magiker på luffen på Gotland fem hundra år innan Ulf Lundell; förmodligen försökte man pracka på oss Izabella Scorupco (som var hypad eftersom hon u var med i GoldenEye senare på året) som spelar någon slags fager dam – ja inte vet jag vad filmen handlar om, för jag såg den aldrig. Det var jag inte ensam om. På premiärhelgen var det bara 5.101 pers som såg filmen och enligt SFI var 1.626 av dem gotlänningar. Kritikerna slog knut på sig själva i jakt på den bästa sågningen: Min favorit är Gunnar Rehlins, som kallade filmen för ”en kalkon med snopp och tuttar”. Så kanske är den sevärd för gutar intresserade av kön.

 

/F