Babe (1995)

Regi: Chris Noonan

Berättelsen om den oskuldsfulla grisen Babe, hans tillvaro på den snälla bondens gård, och hur det kom sig att han ville bli en vallhund.

Detta är veckans utvalda 1995-film.

Jag såg Babe på bio när jag var nio år och jag vill minnas att den ingav en märklig stimulans – när jag nu ser den för första gången på tjugo år är känslan av deja vú märklig. Hjärnan minns bilderna när de spelas upp igen, men blir förvirrad av att inte längre mottas av barnasinnet. Den tycks även vilja retuschera upplevelsen – Babe är en vacker film, på BluRay kristallklar; ändå minns jag de mörkare färgerna av den fysiska filmen jag såg, knastret när rullarna byttes och de små linjerna och reporna i bilden som flimrade i perfekt symbios med biomörkret. Jag ser om Babe och inser att jag hade min barndom i en analog värld, och liksom många i min teknologiska glapp-generation måste jag nu minnas den i en digital.

Hursomhelst, nog nu av oundviklig nostalgi. Jag vet inte exakt hur Babe överlevt med åren, med tanke på att det när det begav sig fanns en slags allmänrådande idé att det var en omedelbar klassiker; den fick rentav sex tunga Oscarsnomineringar (bästa film, regi, manlig huvudroll, manus, art design och klippning) och den vann en för sina effekter.

Jag vet att den provocerat en del människor både hit och dit. Jag har träffat etiska vegetarianer och veganer som minns filmen med fasa och tycker att den är ett sjukt skämt. Samtidigt finns det folk på helt andra sidan av spektrumet som tycker att Babe är blödig propaganda för just vegetarianism. Där har vi en paradox om någon.

Jag kan inte klandra någon sida, för man kan faktiskt skönja något riktigt obehagligt med filmen. Inte så mycket för ett barn, men desto mer för en vuxen. Det går tillbaka till det Freud kallade för det ”kusliga” (”Das Unheimlische”), där han konstaterade att barn skulle prata med ett talande träd, om de hamnade inför ett, medan vuxna skulle fyllas av skräck av att se trädet tala.

För barn finns det ingenting konstigt med Babe, utan det är tvärtom en bra film både för hjärnan och hjärtat – åtminstone minns jag det så från när jag var liten – men när jag nu ser filmen som en vuxen måste jag erkänna att den fyller mig med en intensiv känsla av något odefinierbart och olustigt.

Det är förmodligen blandade småsaker som gör det. Ta, till exempel, traditionen att förmedla ett mänskligt budskap via djur; undermedvetet kopplat till mer obehagliga klassiker som Orwells ”Animal Farm” eller Martin Rosens De vilda djurens flykt (1978) som Babe åtminstone till formen är besläktad med. Det är också den enda film jag på rak arm kan komma på som övertygar en om att man tittar på talande djur (mer på grund av fotot än de animerade munnarna) med mänskliga personligheter, och effekten är lite påträngande. Filmen är också väldigt öppen, oängslig och pedagogisk vad gäller sin syn på död och slakt. Dessutom – om man har en viss typ av humor – så går filmen att tolka som en berättelse om en farmargubbe som, uttråkad av sin fru, istället blir kär i sin gris.

Men skämt åsido. Det går att ”välja” filmen också. Det är en sådan film som är så skickligt gjord att den inte ger kritiskt motstånd – man kan falla in i den och bara dras med i den. Den flyter. Den är effektfull, drabbande, och den är det av många anledningar. Berättelsen, som bygger på en barnbok, bär på en djup förförståelse om sakerna den handlar om. Filmen har en berättare med sagoboksröst som redan i första scenen placerar filmen i något slags framtida universum där djurindustrin inte ser likadan ut som nu (”There was a time, not so long ago, when [pigs] lived in a cruel and sunless world”). Det är en stark poetisk effekt, för den gör filmen redan från början till en saga för barn, och till en hjärtskärande fantasi för vuxna.

Den lilla grisen Babe växer upp i denna värld (slakteriet) och skiljs från sin mamma när hon ska till ”grishimlen” med de andra grisarna. Av en slump slaktas inte Babe, utan han hamnar på en karneval där en bonde (James Cromwell) av orsaker finner honom; de ser in i varandras ögon och upplever ett släktskap mellan man och djur som de inte kan förklara. Det kanske är det mest ikoniska framträdande som veteranen Cromwell gjort; han blev själv vegetarian i samband med produktionen av den här filmen, och jag tror många som avfärdar filmen som en förljugen gullesnutt-film om söta grisar (för en köttätande publik) faktiskt missat att den på många sätt förespråkar en värld där människor och djur lever i samförstånd och deltar i samma system av demokratiska lagar och regler.

Bonden säger inte mycket, på samma sätt som djur inte kan tala (i verkligheten), men han har en auktoritet på sin bondgård som helt går den jovialiska papiljott-frun över huvudet. Bonden kan se på hunden, fåret, ankan och grisen och de ser tillbaka; de känner varandra. De delar samma värld.

Exakt varför bonden vill ha Babe på sin gård är det ingen som riktigt vet, knappt ens han själv. Det är som att det anar att den lilla kultingen kommer bringa lycka med sig. Babe är i början av filmen en främling på gården, där han tassar runt och bekantar sig med de olika figurerna som bor där. Jag minns att jag reagerade väldigt starkt på det här när jag var liten, eftersom jag påminde lite grann om Babe; jag var inte ett tekniskt eller organiserat eller överdrivet socialt barn. Jag var livlig i tanken, men inte alltid i kroppen; artig och blyg. Precis som Babe tassade jag runt och inspekterade världen i smyg, försökte förstå mig på de vuxna och var oändligt nyfiken på alla platser jag inte hade tillgång till.

De andra djuren på gården representerar vuxna människor för Babe, som representerar det oskuldsfulla barnet. Precis som i verkliga livet så är de inte goda eller onda utan bara bärare av olika temperament. Dessa är, i och för sig, väldigt klassiskt fördelade: Katten är lömsk, hundarna luggslitna, fåren är inskränkta och ankan är dum i huvudet. Adoptivföräldrar till Babe blir border-collien Fly och hennes make, den stolte och stränge Rex.

Intrigerna som följer är ganska okomplicerade – och mynnar ut i en traditionell ”tävlingsfinal” där Babe måste vinna en tävling som bygdens bästa vallhund (ett ämbete han. i trots mot alla andra djurens hån, känner sig manad att erövra). Poängen är att djurens personligheter är väldigt mångfasetterade. De är alla självsäkra och målmedvetna, och tycks njuta av att skryta för den lättpåverkade Babe, men precis som för människor i verkliga livet så lyckas ingen av dem helt och hållet nå sina mål eller självförverkliga bilden av sig själva och filmen har många näsduksögonblick av förvånansvärt många olika anledningar.

När man börjar gå in i den så märker man att Babe är en ovanligt sofistikerad film, i synnerhet för att rikta sig till barn, som i mångt och mycket handlar om att utforska världen och inse att vi måste vara snälla och förstående mot varandra eftersom världen inte alltid är fin och bra; mörkret manifesteras på ett briljant sätt av den påträngande verkligheten att djuren har uppgift att tjäna människorna, som verktyg eller mat. Det finns många scener som skulle kunna framstå som idiotiska och absurda – som när Babe måste ”bearbeta” att hans mamma slaktats och blivit uppäten – men som fungerar, inte bara på ett bra sätt utan på ett sätt som känns perfekt och logiskt för filmen.

Den är nämligen finkänslig och subtil, gjord med en len intelligens och ett oslagbart hantverk. Det är i synnerhet en film att avnjutas av filmälskare; eftersom det mesta består av filmade djur så är filmen regisserad till stor del av fotografen och klipparen även om regissören Chris Noonan är på rätt våglängd med skådespelarna och levererar ett habilt hantverk.

En typ av elefant i rummet är George Miller, skaparen av Mad Max, som faktiskt är hjärnan bakom den här filmen (Miller producerade och skrev manus). Det är lustigt, men egentligen inte så jättekonstigt, och i synnerhet med Fury Road i färskt minne kan man se hans stil i de båda filmerna. Även om Babe kan tyckas fjärran Mad Max så delar de en humanistisk ådra och en rå ovilja till censur – dessutom är de båda fantasy-besläktade filmer om ensamma hjältar i en värld av starka grupperingar. ”Jag ser ärligt talat ingen skillnad mellan grundberättelsen i The Road Warrior och den i Babe” har han sagt i en intervju (han skulle själv regissera uppföljaren Babe – en gris kommer till stan (1997) som enligt många är bättre än ettan).

Om man (likt många) sett Fury Road och imponerats av den feministiska vinkeln så skadar det inte att ta en titt på Babe igen, för på samma sätt som Fury Road kan läsas som en feministisk film så kan Babe läsas som en pro-vegetarianism-film. De är bara inte bekväma eller idealiserade i sina tillvägagångssätt. De tvingar fram en problematik som publiken inte har något annat val än att ”äta”: Om bonden vägrar slakta en gris, varför ska de andra slaktas?

Eller, om man vill, så kan man se det som en mer konventionell, oskyldig och pedagogisk fabel om solidaritet. Babe är något så ovanligt som en film riktad till barn som väljer att arbeta med ambivalens och intellekt. Den ger de små en slags myndighet. Det är en film att se som liten och att själv bli klok på. Vissa barn tänker inte så mycket på vad de sett, andra blir vegetarianer. Men filmen är där, den är så bra att den tar plats; den kommunicerar med oss, vi tänker på den, glömmer den inte. Den spelar roll.

FREDRIK FYHR

*

BABE – DEN MODIGA LILLA GRISEN

Originaltitel, land: Babe, Australien/USA.
Urpremiär: 4 augusti 1995 (USA).
Svensk premiär: 2 februari 1996.
Speltid: 91 min. (1.31)
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: James Cromwell, Magda Szubanski, Zoe Burton, Paul Goddard, Wade Hayward, Britanny Byrnes, Mary Acres. Röster: Christine Cavanaugh, Miriam Margolyes, Danny Mann, Hugo Weaving, Miriam Flynn, Russi Taylor, Evelyn Krape, Michael Edward-Stevens, Charles Bartlett, Paul Livingston, Roscoe Lee Browne. Svenska röster 1995: Pontus Gustafsson, Thomas Hellberg, Jonas Bergström, Alicia Lundberg, Ewa Fröling, Kajsa Reingardt, Andreas Nilsson, Björn Granath.
Regi: Chris Noonan.
Manus: George Miller, Chris Noonan efter boken ”The Sheep Pig” av Dick King-Smith.
Producent: Bill Miller, George Miller, Doug Mitchell.
Foto: Andrew Lesnie.
Klippning: Marcus D’Arcy.
Musik: Nigel Westlake.
Scenografi: Roger Ford.
Kostym: Roger Ford.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Kennedy Miller Productions.
Svensk distributör: UIP (35 mm, 1996). Cinema International Corporation (VHS, 1996). Universal Pictures Nordic (DVD, 2002).