Leva och låta dö (1973)

Regi: Guy Hamilton

UPPDRAG: Brittiska agenter mördade i olika delar av världen, alla spår leder till en mystisk FN-ledamot vid namn Kananga. M väcker Bond i hans eget hus (?) och skickar iväg honom.

RESULTAT: Kananga är egentligen knarkbaronen Mr. Big som, via sitt brottssyndikat av ”bröder”, ska ta över hela heroinmarknaden med en leverans på två ton.

Till skillnad från många andra fanskaror så är 007-fans en spretig skara, och du lär inte hitta en person som tycker exakt likadant som en annan. Jag hade tänkt börja denna recension med att skriva att de enda som gillar Roger Moore som Bond är de som växt upp med Roger Moore som Bond – men det är nog inte sant. Säkert finns de många i olika åldrar som dras till Moore av olika skäl – på samma sätt som det finns många (som jag) som anser att han är den solklart sämsta och mest felcastade i 007-historien.

Paradoxalt nog tycker jag om Leva och låta dö, Moores första Bondfilm och ett av de största argumenten som Moore-dissare brukar använda: Många fans, i synnerhet de som tycker att en Bondfilm måste se ut på ett visst sätt, avskyr den för att den helt enkelt inte ”ser ut” eller ”känns” som en typisk Bondfilm. Den känns snarare som ett par sammanslagna avsnitt av någon funkig TV-serie från 70-talet – inte minst eftersom James Bond blivit Simon Templar (aka ”Helgonet”, TV-serien som Moore var känd för) och även om han arbetar i hennes majestäts hemliga tjänst så gör han det i Harlem och New Orleans; det finns mer blaxpoitation-vibbar än det finns 007-vibbar i Leva och låta dö.

Så jag antar att jag förstår att vissa fans har dålig magkänsla av filmen. Men man får komma ihåg att det var ett stort projekt att lansera en ny James Bond för världen när Sean Connery sagt nej; i ett turbulent 70-tal kände producenterna en befogad oro över att den unga publiken ansåg Bond vara förlegad, och jag tror strategin var att tona ner 007-klyschorna och kamouflera Bond med saker som var populära i andra filmer – inte minst var regissören Guy Hamilton besatt av Burt Reynolds; han ville på fullt allvar ha honom som Bond (hemska, hemska tanke).

Vi fick alltså vad jag kallar ”Mankiewicz-trilogin”. Tre filmer – Diamantfeber, Leva och låta dö och Mannen med den gyllene pistolen – vars sammantagna uppgift var att bilda en brygga mellan Connery-eran och Moore-eran; de skrevs alla av Tom Mankiewicz, en sådan där manusförfattare och regissör som aldrig fick så mycket på sitt CV men som ändå hade något mystiskt inflytande på Hollywood-producenter. Han hade en förkärlek för det bisarra och intensiva och de tre filmer han skrev manus för blev de succéer som serien behövde för att fortsätta existera efter Connery.

Mankiewiczs uppdrag med Leva och låta dö var att skrota Connerys Bond på ett snyggt sätt och han gjorde det på många subtila sätt. Det känns redan i början, när M och Monnypenny tidigt på morgonen åker hem till Bond som såklart ligger och förlustar sig med en kvinna (egentligen en italiensk agent) som gömmer sig i garderoben av outgrundlig anledning. Lois Maxwell och Bernard Lee är stabila i sina roller, men det finns något bisarrt över att se dem stå ”hemma hos” James Bond i hans extremt 70-talsmoderna kök, där han serverar kaffe via sin högteknologiska kaffekokare (”Is that all it does?”)

Ska verkligen James Bond ha en bostad? Det finns något Kalle Anka-aktigt över det, kan tyckas, men Mankiewicz är smart som lägger in sådan ny stimuli för publiken. I efterhand är det klart att Leva och låta dö känns lite ”off” som Bondfilm, men när man ser filmerna efter varandra så är det tydligt att serien gått in i gamla hjulspår och Moores debut ger åtminstone någon slags ny energi, något nytt att titta på.

Bonds uppdrag är lika godtyckligt som i Diamantfeber – tre brittiska agenter är dödade i olika delar av världen; MI6 släpper lös 007-hunden – men miljöerna är New York, Harlem, Louisiana; skurkarna är knarksmugglare som tror på Tarot och voodoo; på grund av en rättstvist kunde man inte längre använda sig av SPECTRE och Blofeldt, så man går i motsatt håll och ger oss Ross Kananga (Yaphet Kotto) – å ena sidan en civiliserad galning som FN-ledamot, å andra sidan en jive-talkin’ galning som ska erövra heroinmarknaden med en jätteodling i Jamaica.

Intrigutvecklingen är också lika lösryckt och slumpmässig som i Diamantfeber – saker liksom bara händer och det ena leder till det andra; det får inte så mycket en intrig som vi får en serie förutbestämda händelser som karaktärerna kämpar med att hinna ikapp. Skillnaden är att Leva och låta dö – med undantag för några fula klipp mellan scener – är en mycket tajtare, rytmisk och mer underhållande film. Inte minst har den ett par helt obetalbara jaktscener med stuntscener som inte går av för hackor.

Först en galen jakt med en buss som demoleras och nästan välter omkull flera gånger (Moore och leading ladyn Jane Seymour var i bussen hela tiden).

Senare får vi se resultatet av hur en sinnessjuk krokodilfarmare agerade stuntman och hoppade över vattnet med fyra hungriga alligatorer som stödkuddar (han gjorde det fem gånger!).

Sist men inte minst: En jättetramsig och rolig jakt med ett flygplan som aldrig lämnar startfältet mynnar ut i en båtjakt i söderns träskmakter som filmen praktiskt taget försvinner in i; den här jaktscenen pågår så länge att man hamnar i ett trance-liknande tillstånd och undrar vart filmen tog vägen.

Det är rimligt att påstå att storyn bara är en ursäkt för att vi ska få se sådana galenskaper. Men även om mycket i själva narrativen är dimmigt så har filmen en udd; det var vågat (och på ett subversivt sätt lyckat) att låta skurkarna vara en uppsättning organiserade svarta män, i en tid då Black Panthers gjorde löpsedlar, och det finns något attraktivt i Louisianas voodoo-mystik. Filmen förgylls så ofta den kan av minnesvärda biroller – Yaphet Kotto är märkligt sympatisk som galning och vem kan glömma voodoo-prästen Baron Samedi, metallkrokshanden Tee Hee eller (som ett politiskt alibi) J.W Pepper, den mycket ”Slim Pickens i Dr Strangelove”-inspirerade sydstatssheriffen som slängs in som comic relief i den där båtjakten jag nämnde. (Ökänd är Pepper av seriens fans, även om han bara är med i några scener). Vi får till och med en throwback till Dr. No när vi åker till Jamaica och träffar Quarrel Junior (Roy Stewart), som tydligen är son till originalfilmens Quarrel (varför han nu skulle vilja umgås med killen som praktiskt taget hade ihjäl hans pappa).

Det finns också en creepy sexuell motivation bakom Kananga (Kotto). Han tror att hans öde bestäms av de Tarot-kort som den heliga oskulden Solitaire (Jane Seymour) blandar och ger. Seymour (senare ”Doktor Quinn”) är uppklädd som en docka i den här ganska otäcka rollen; Solitaire är en hjärntvättad slav som förmodligen växt upp med sin ”herre” Kananga. Hon har ”magiska krafter” som bara fungerar så länge hon är ”orörd” (tydligen gick hennes mamma ett olyckligt öde till mötes när hon blev ”tagen” och ”inte längre var användbar”).

Rollen är creepy inte minst eftersom Seymour gör den mycket bättre än man kan förvänta sig. Hon framstår verkligen som en förvirrad och olycklig tonårstjej fast i en sekt hon känner en sjuk skyldighet till.

Och då blir förstås inget bättre av att Roger Moore, redan från början, var som en gammal pervers gubbe; Mankiewicz visste att han skrev för Moore och inte Connery och där han identifierade att Moore inte kunde vara sadistisk mot kvinnor, som Connery, så gjorde han det fatala misstaget att göra honom manipulativ. James Bond, i Roger Moores gestalt, är ett riktigt svin som manipulerar kvinnor psykologiskt till att ligga med honom och vissa scener i den här filmen är helt häpnadsväckande i sättet de kör över kvinnorna. Det får en att känna att Connerys Bond var bättre – han slog och ströp kvinnor hit och dit, men var åtminstone en ärlig sexist. Moore har en självgod präktighet, som om han är en nobel gentleman, men egentligen vill han bara stoppa in den överallt och han tänker säga vad som helst för att få lammkött.

Jag förstod aldrig varför Moore skulle göra Bond – Moore hade beröringsskräck, ogillade våld och ansåg att Bond ”inte tycker om att döda” vilket är en total felläsning av karaktären; Moores Bond är en hemlig agent som inte vill vara en hemlig agent och hans enda motivation är egentligen sex, vilket han aldrig kan få på något ärligt sätt. Istället slemmar han omkring som något pervo och tvingar sin bleka kroppshydda på kvinnor som tveksamt går med på det.

Det är så bisarrt att det är sevärt, på sitt sätt. Och det är just därför jag gillar Leva och låta dö. Det är en rapp och snyggt gjord actionfilm som försöker göra 007 funky – inte minst via musiken av George Martin, och det klassiska titelspåret av Paul McCartney under Wings-tiden – och samtidigt innehåller den så mycket bisarra saker, både explicit och implicit, att den åtminstone aldrig blir tråkig, eller ofascinerande.

FREDRIK FYHR

Följ Videosöndags Bondmaraton här.

*

LEVA OCH LÅTA DÖ

Originaltitel, land: Live And Let Die, Storbritannien.
Urpremiär: 27 juni 1973 (USA).
Svensk premiär: 22 december 1973.
Speltid: 121 min. (2.01)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.66:1 (Europa), 1.85:1 (USA).
Huvudsakliga skådespelare: Roger Moore, Yaphet Kotto, Jane Seymour, Julius Harris, Geoffrey Holder, David Hedison, Gloria Hendry, Clifton James, Bernard Lee, Lois Maxwell, Tommy Lane, Earl Jolly Brown, Roy Stewart, Lon Satton, Arnold Williams, Ruth Kempf.
Regi: Guy Hamilton.
Manus: Tom Mankiewicz, efter romanen av Ian Fleming.
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman.
Foto: Ted Moore.
Klippning: Bert Bates, Raymond Poulton, John Shirley.
Musik: George Martin.
Scenografi: Syd Cain (art director).
Kostym: Julie Harris.
Produktionsbolag: Eon Productions.
Svensk distributör: United Artists (35 mm, 1973), UIP (35 mm, 1982), SF (2003, DVD et al)