Southpaw

Regi: Antoine Fuqua

En olycka ruinerar Billy Hope, världsmästaren i lättviktsboxning, på både heder, pengar, titel, fru och barn och han måste från botten vinna tillbaka vårdnaden om dottern och bältet från den unge motståndaren som sabbade det för honom.

Southpaw är en enda lång fint, en sådan där film som pågår som en frustrerade frestelse eller en placebo-medicinering. Den ser ut som en bra film. Den är klippt och fotad som om Tony Scott rest sig från graven för att göra en upp-beefad Rocky III (1982) och bilderna ramar in skådespelarna så snyggt, och låter de vara så bra, att man nästan tror att deras karaktärer är berörande.

Jake Gyllenhaal förkroppsligar ännu en gestalt som en hand i en handske – man tror verkligen att han är Billy Hope, en vredgad världsmästare i boxning som skriker in i kameran när han besegrat en motståndare så att blodet nästan stänker oss i ansiktet. Och när han – som är gammal ”thug” från ”the hoods” – måste visa mognad, gå igenom en riktig livskris, lära sig vara en bra pappa till sin dotter och återta det där bältet för hederns skull; ja då verkar åtminstone Gyllenhaal tro helhjärtat på det.

Ändå satt jag där i slutet och kände den där gnagande vetskapen: Jag bryr mig inte tillräckligt mycket som jag borde. Det är något som helt enkelt saknas.

Något förbryllad lämnade jag biografen för att försöka gå tillbaka till vad jag sett och se vart filmen egentligen svikit mig, och var den här känslan av tomhet kom ifrån.

Det tog inte lång tid förrän frågorna började komma: Men vad hände med mördaren? Ska inte den girige managern få sitt? Var inte Billys motståndare mer än bara en skurk? Eller hur var det nu med skulden och det egna ansvaret, det där de pratade om i en scen någonstans? Och var Escobar gift med den där heroinmissbrukaren eller hur var det? Hur mår den där lilla dottern egentligen? Exakt när lärde sig Billy allt han borde lära sig? Vad menar hans tränare Tick Wills (Forest Whitaker) med alla coola saker han säger. Är det bara coolt prat?

Sådant kan man fråga sig. Southpaw är som en halv film som består av saker den hostar upp för att få en intresserad, men den behagar aldrig knyta ihop säckarna. Skådespelarna är så bra att de nästan bär upp det ryckiga, opersonliga manuset av TV-författaren Kurt Sutter (”Sons of Anarchy”) och den visuella inramningen kommer rakt från hjärtat inuti Training Day-regissören Antoine Fuqua, vars senaste verk Olympus Has Fallen och The Equalizer vittnar om att han inte är en främling för macho-trams; ändå är Southpaw hans kanske snyggaste film, med många blågrå färgrenderingar, Oscarsbelönade fotografen Mauro Fiore (som också fotade The Equalizer), ett soundtrack lämpligt för ett gympass och däremellan en del vemodiga tongångar från kompositören James Horner (RIP).

Så jag ville verkligen tycka om den här filmen. Jag hade nyligen en liknande reaktion på Mission Impossible: Rogue Nation, en annan snygg mainstreamfilm som låtsas så bra att man nästan vill gå på det.

Om du inte gillar spoilers ska du inte se trailern, för den visar nästan hela filmen.

Har du sett trailern kan du lika gärna läsa resten av recensionen, som måste gå in på följande ”spoiler”: I början av filmen dör Billys fru Maureen (Rachel McAdams) genom ett vådaskott. Maureen är matriarken som tar hand om Billy – som inte är så smart; snarare än Rocky Balboa är Billy lite grann som Paulie, om ni minns, Rockys dumma svåger som inte ser längre än sin egen knubbiga näsa och tar allt omkring sig för givet.

Så medan den ganska osympatiske Billy mest står och glor och halvhjärtat svarar på frågor så är Maureen hjärna, sköte och barm; hon tar hand om den lilla dottern, tar Billys alla beslut och är såväl hans sekreterare som PR-coach; hon sköter hans affärer med managern Jordan (50 Cent), oroar sig för hans hälsa och smällarna han tar i ringen och (detta är Fuqua noga med) hon vet hur man tar hand om Petter Niklas också.

Sedan: Boom. I ett onödigt bråk avlossar någon ett skott och Maureen är borta från jorden. Synd för McAdams, som har mer hugg i skådespeleriet här än på mycket länge, men vad ska väl en kvinna göra i Hollywood dessa dagar.

Filmen ställer en ganska intressant fråga: Hur skulle Rocky ha klarat sig utan Adrian? Billy hamnar i ett hämndlystet, självmordsbenäget rus av galenskap, dottern hamnar på socialtjänsten via ännu en änglalik kvinna, en socialtjänstarbetare som till och med heter Angela (och spelas av sävliga Namoie Harris). Billy är nära botten men naturligtvis hittar han till ett litet gym där en down-and-out-manager (Whitaker) med strikta disciplin-regler lär honom att sluta ta skit för givet, bli en man och jobba stenhårt för att få tillbaka vårdnaden och gå in i ringen mot Miguel ”Magic” Escobar (Miguel Gomez), den Clubber Lang-liknande nemesis som är målet för Billys vedergällning.

Jag nämnde Tony Scott tidigare, och jag tror det var av ren intuition. Southpaw känns som en Scott-film, eller någon Bruckheimer-produkt från 80-talet. Undantaget är allvaret, den blytunga känslan av att det är på liv och död och att allt ska kännas så jäkla in i märgen. Och då säger jag: Vill filmen vara bra så måste den vara bra. Den kan inte låtsas vara bra.

Jag är inte helt med på Gyllenhaal-tåget som många andra (hans stil är lite för teaterapig för min smak) men han går all-in för rollen och förkroppsligar den på ett sätt som bara förtydligar hur den bara är snäppet djupare eller mer mångfasetterad än de typiska karaktärerna man hittar i Michael Bay-filmer. Hans relation till sin dotter består av ett par oförklarade klyschor – hon vill inte träffa honom, sedan vill hon träffa honom – och inte ens Gyllenhaal kan förklara hur den stereotypt obegåvade ”idioten från underklassen” (som han gör förträffligt) förvandlas till den kloke och självmedvetne superpappan.

Det är en väldigt stor kaka som hamnar både i munnen och på fatet här. Det vägrar infinna sig ett riktigt drama – där karaktärer har personlighet och motivation och inte bara stereotypa drag och klysch-dialoger – och när Fuqua inte vet hur han ska få fram känslor så dränker han allt i vedervärdigt manipulativa under bätet-slag; gråtande barn, operatiska skrik, melodramatisk panik, knarkmisär, de supermeganattsvartsallvarliga självmordstankarna och Eminem (som gör titellåten ”Phenomenal” – eller ”I’m an enema”, som man kan felhöra refrängen). Filmen dallrar emellanåt av smör och fett.

Ändå är det en sådan där film där man ser tillbaka och konstaterar: Den har några bra scener, i synnerhet i början. Skådespelarna är på bettet. Det finns lite ”oomph” i bilderna. Det är synd, för de leder inget i mål. Manuset är för dåligt. Helheten tom och skallrande. Filmen ger ingenting, annat än snygga bilder som flimrar framför ögonen. För vissa kanske det räcker med punch utan potential, men många kommer nog känna att Southpaw tvärtom är mycket potential utan punch.

FREDRIK FYHR

*

SOUTHPAW

Originaltitel, land: Southpaw, USA.
Urpremiär: 15 juni 2015 (Shanghai International Film Festival).
Svensk premiär: 7 augusti 2015.
Speltid: 124 min. (2.04).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jake Gyllenhaal, Rachel McAdams, Forest Whitaker, Oona Laurence, 50 Cent, Skylan Brooks, Naomie Harris, Victor Ortiz, Beau Knapp, Miguel Gomez, Dominic Colón, Jose Caraballo, Malcolm M. Mays, Aaron Quattrocchi, Lana Young, Danny Henriquez, Patsy Meck, Vito Grassi, Rita Ora, Clare Foley.
Regi: Antoine Fuqua.
Manus: Kurt Sutter.
Producent: Todd Black, Jason Blumenthal, Antoine Fuqua, Alan Riche, Peter Riche, Steve Tisch, Ning Ye.
Foto: Mauro Fiore.
Klippning: John Refoua.
Musik: James Horner.
Scenografi: Derek R. Hill.
Kostym: David C. Robinson.
Produktionsbolag: Escape Artists, Fuqua Films, Riche Productions, WanDa Pictures. krediterad amerikansk distributör: The Weinstein Company.
Svensk distributör: Scanbox.