Regi: Brad Anderson
1899. En ung doktor anländer till ett ruggigt mentalsjukhus för att studera medicin, men finner personalen besynnerlig. Det är början på en makaber vistelse.
Det här är vad jag brukar kalla för en pannkaksfilm. Du tror att den handlar om en sak men det visar sig att den handlar om något annat. Det andra visar sig handla om det tredje – men vänta! Här kommer det fjärde! Nej, trodde du det på allvar? Det är det femte som gäller – men egentligen det sjätte, och så i en riktig twist, alltså den riktiga twisten, jag menar verkligen det sista nu, så visar det sig att det var det sjunde som gällde hela tiden.
Förutom det åttonde! I den allra, allra sista twisten! Vem vet om det inte finns en nionde twist efter eftertexterna också.
Jag menar siffrorna bildligen – jag tappade räkningen på hur många gånger den här filmen bytte håll och infallsvinklar, avslöjade nya hemligheter och drog till med någon ny twist. Jag kallar det för en pannkaksfilm eftersom storyn är en pannkaka som kastas upp och ner i pannan. Varje gång den landar blir den lite kladdigare men det är ju så kul att se den fara upp och ner.
Och för all del. Stonehearst Asylum har en viss charm. Det är en sådan där befängd underhållningsfilm som släpps direkt på video och som kanske inte är lysande, men som jag ändå dras till för att den är tillräckligt välgjord för att hålla en kvar vid skärmen och tillräckligt kravlös för att man inte ska bry sig om att den inte är ett mästerverk (se även Grand Piano, Drive Hard och The Body för liknande exempel).
Filmen är byggd på en novell av Edgar Allan Poe och utspelar sig 1899 – vi får stifta bekantskap med en ung doktor (Jim Sturgess) som anländer på ett gammalt hederligt dårhus ute på landsbygden. Han ska studera medicin, mer specifikt de läkemedel som används vid mentalinstitutioner, men allt verkar verkligen inte stå rätt till. Redan vid grinden möts han av en högst suspekt vaktmästare (David Thewlis) och föreståndaren spelas av en stirrig Ben Kingsley på fullaste Shutter Island-humör. Kate Beckinsale spelar piano och kommer med mystiska och illavarslande repliker – ”Get out while you still can!” – och vad i helskotta gör Michael Caine inlåst i källaren??
Ja det är ett mysterium som ruvar här, och det har att göra med den där välkända liknelsen om att dårarna tagit över dårhuset. En tillgång är den viktorianska scenografin och den mysruggiga stämningen – i synnerhet om man, som jag, har en fäbless för det ockulta, spöklika gamla 1800-talsskrönor eller praktiskt taget allt som har med Poe att göra – men det skadar förstås inte att se Kingsley och Caine ge sig på ett stycka skådespelar-gympa ihop. Där den sällan övertygande mesproppen Sturgess är tråkig i huvudrollen – och Beckinsale rätt stel – så är det en fröjd att se Kignsley och Caine vara så pass professionella och samspelta i två så pass fåniga roller.
Här finns okända omständigheter, hemliga identiteter och sista minuten-vändningar som gör att en sann mysterieälskare kommer höja ett gult och ett rött kort flera gånger om. Stonehearst Asylum har en inledningsscen – med Brendan Gleeson, för varför inte slänga in ytterligare en finfin skådespelare – som ligger till grund för väldigt mycket i filmen (absurt mycket, ska det visa sig) och det finns överraskningar i filmen som man inte har en chans att lista ut på förhand. Alltså kan man säga att det är en fuskig och billig film. Jag vet själv att jag hade problem med The Call, regissören Brad Andersons förra film, just för att den gjorde som den behagade och kastade logiken ut genom fönstret.
Men Stonehearst Asylum är jag ändå förtjust i. Man är väl bara människa. Den hade varit riktigt bra om manuset var mer städat och regin mer skarp – som det är nu så finns det för många döda passager när man bara väntar på att huvudpersonen ska komma på vad vi redan sett, eller listat ut, och en och annan sidointrig leder ingenstans. Men när den slår till med sina stora överraskningar så har den ändå lite finess, och det är tydligt att åtminstone Kingsley och Caine tycker sig vara med i en modern Hammer-produktion, och de upprepar professionalismen hos Peter Cushing och Christopher Lee. De gör rollen som krävs av dem, varken mer eller mindre, varpå filmen växer och får mer kraft.
Det är synd att de kastas hit och dit i all oändlighet – till sist slutar man bry sig om hur det verkligen verkligen ligger till på Stonehearst Asylum, eller vilka alla egentligen egentligen är. Det är ett under att filmen lyckas få in några poänger om den skräckinjagande medicinvetenskapliga historien, för det gör den – med fokus på 1800-talets fientliga syn på kvinnor och alla födda med några slags förhinder – och hade den varit mindre upptagen med att vända den där pannkakan hade den kunnat bli en riktig film. Som det är nu förtjänar den nästan ens tid. Det skadar inte att se den om man gillar sånt här, eller om inget annat går på TV, men har du några krav så lär du bli besviken.
FREDRIK FYHR
*
STONEHEARST ASYLUM
Originaltitel, land: Stonehearst Asylum, USA.
Urpremiär: 14 juni 2014 (Shanghai International Film Festival, Kina).
Svensk premiär: n/a.
Speltid: 95 min. (1.35)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ?/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jim Sturgess, Kate Beckinsale, Ben Kingsley, Michael Caine, David Thewlis, Brendan Gleeson, Jason Flemyng, Sophie Kennedy Clark, Sinéad Cusack, Edmund Kingsley.
Regi: Brad Anderson.
Manus: Joe Gangemi, efter en novell av Edgar Allan Poe.
Producent: Mark Amin, Bruce Davey, Mel Gibson.
Foto: Tom Yatsko.
Klippning: Brian Gates.
Musik: John Debney.
Scenografi: Alain Bainée.
Kostym: Thomas Oláh.
Produktionsbolag: Icon Productions, Sobni Films.
Svensk distributör: n/a.