Man lever bara två gånger (1967)

Regi: Lewis Gilbert

UPPDRAGET: Amerikansk rymdfarkost mystiskt uppäten av UFO! Tredje världskrig hotar. En mystisk signal föreslår att mysteriet bottnar i Japan, dit James Bond skickas.

RESULTAT: Den onda operationen är ett verk av SPECTRE och en hemlig plan att störta världsordningen. Bond får också en japansk makeover (och fru).

En av de självklara anledningarna till att Sean Connerys James Bond var den bästa var att han inte bara introducerade karaktären, och blev synonym med dess popularitet på 60-talet, utan även att han var med när populariteten svalnade och blev mer vedertagen. Alla som spelat karaktären har haft sin stil, men de har bara haft en stil var; Connery var både kåtbocken James Bond (i Dr. No), sociopaten James Bond (i From Russia With Love), actionhjälten James Bond (i Goldfinger och Åskbollen) och till slut också den generiska serietidningsfiguren James Bond, vars uppdrag det är att helt enkelt vara James Bond i en James Bond-film. (I ytterligare en film, Diamantfeber, skulle Connery dessutom vara Roger Moore).

Som i fallet Åskbollen fastnar jag på titeln – Man lever bara två gånger föreslår redan att karaktären på sätt och vis är död men nu återfötts för att leva vidare i oändlighet. Efter att han tog på sig sin jetpack och flög iväg i Åskbollen så är inga pretentioner för stora och publiken visste vid det här laget att figuren Bond, vad gäller alla seriösa anspråk, flugit iväg. Man lever bara två gånger är således, på sätt och vis, den första Bondfilmen. Den första film där publiken verkligen gick och såg en ”Bondfilm”. Den är strömlinjeformad, serietidningsartad, betydligt mer tillbakalutad, nästan gjord på rutin.

Delar av lunk-känslan kommer från tidens tand. Än mer än i de tidigare filmerna är intrigen är en produkt av 60-talet, mer specifikt Space Race-eran; den är gjord i en tid innan man visste hur vår planet såg ut från rymden, men den har astronauter och rymdskepp och satelliter, upprörda ryssar och jänkare och hotet om ett nukleärt tredje världskrig. Det säger sig själv att om James Bond klarar det här så klarar han vad som helst.

Kanske därför finns det en återhållsamhet, en märklig ambivalens, i filmen. Där de flesta Bondfilmer följer samma struktur har Man lever bara två gånger – med manus av Roald Dahl, av alla människor – mindre av formulan och mer av en personlig intrig. Introduktionsscenen ger oss inga spektakulära stuntscener, utan bara en ganska creepy (om än tekniskt föråldrad) sekvens där SPECTRE använder en stor rymdfarkost för att kidnappa (praktiskt taget äta upp) en amerikansk rymdfarkost (en astronaut dör en ledsam rymd-död) – därefter får vi se hur Bond, på ett uppdrag i Hong Kong, blir ihjälskjuten när han ligger i sängen med en asiatisk kvinna som just lovat honom ”very best duck”.

Det som följer är en ganska märklig intrig, där Bond (som naturligtvis inte är död, utan fejkat sin död på M:s order, för att undvika SPECTRE) reser till Japan för att lösa rymd-mysteriet. Det är förstås inget mysterium: Det är SPECTRE som ligger bakom kuppen och det vet vi per automatik eftersom Connery-filmerna faktiskt är uppföljare på varandra. Sammantaget går de ut på Bonds jakt på Ernst Stavro Blofeldt via hans olika lakejer – notera Gert Fröbes SPECTRE-ring i Goldfinger – så frågan är inte vad Bond ska hitta, frågan är hur han ska hitta det.

Kanske på grund av denna kortslutning – mysteriet är inget mysterium – bygger hela mittendelen av filmen på att Bond går igenom en lång radda (obscent patriarkala) japanska ”riter”, som bland annat innefattar att han ska få en ”japansk makeover” (ny frisyr, tjockare ögonbryn och ögon sminkade att bli smalare!) samt en japansk fru. Omringad av diverse glädjeflickor tar han ett bad med den allierade agenten Tiger Tanaka (Tetsurô Tanba) som grisigt försäkrar att ”In Japan, men come first! Women second!”

Det är faktiskt en slags semester-tripp som Bond är på och inslagen av mystik, spänning och intrig överhuvudtaget är mer pliktskyldiga. Filmen har en ny regissör – Lewis Gilbert, som hade gjort Michael Caine-kultfilmen Alfie och senare skulle göra ytterligare två Bondfilmer, Älskade spion och Moonraker – och han har svårt att hitta en sammanhållning i scenerna; klippningen har en irriterande tendens att hoppa över enskilda moment i scener medan de pågår, och varje scen verkar lite skild från den andra. Det känns som en väldigt luftig och fluffig berättarteknik som Gilbert inte skakat av sig efter till exempel Alfie – som var lite av en Nya Vågen-inspirerad meta-film (ganska sevärd, förresten) – som inte fungerar bra alls i en kommersiell actionfilm som detta.

Bond slåss mot lakejer, hamnar i biljakter, och har en luft-batalj i en egenbyggd minihelikopter kallad Little Nellie där han skjuter ner fem andra helikoptrar utan större problem – det finns en konstig, lösryckt känsla i de här scenerna som gör att de inte riktigt känns som att de har något med något särskilt att göra – och vid det laget vi närmar oss finalen är det lite oklart vad filmen egentligen handlat om.

Finalen är dock där man verkligen lagt budgeten. Här får vi för första gången se en riktig bas, gömd i en vulkan, full av lågavlönade lakejer och vetenskapsmän, finanseriad gud-vet-hur och med en jäkla elräkning. Naturligtvis är Blofelds plan att vända USA och Sovjet mot varandra för att starta ett tredje världskrig och han gör det med sina egna rymdraketer i sin egen avfyrningsplattform i sin egna hemliga bas (som har en inbyggd ”järnväg” där folk åker fram och tillbaka i små kapslar) i en plan så megaloman att det är helt absurt att föreställa sig hur den skulle kunna fungera i verkligheten – här får vi för första gången också se den fula nunan på Blofeldt, som spelas av en härligt kolerisk Donald Pleasence som kastar ner lakejer i sin piraya-bassäng och ropar ”Kill! Band! Nao!”

Så finalen innefattar ostoppbara lakejer, rymdraketer på väg att starta tredje världskriget, pirayor, hundra ninjor med automatvapen och nog med explosioner och studiobränder för att det ska likna en katastroffilm från 70-talet.

Och trots alla sina brister har Man lever bara två gånger en stor fördel: Den är mycket bättre än Åskbollen. Den må vara mindre inspirerad, och tunn på intrig, men den har en avslappnad stil som gör den märkligt lätt att se på och framför allt är den underhållande på ibland helt vansinnigt fåniga sätt. Man förstår att Connery inte ville göra rollen mer – han ser lite trött ut när han vandrar runt och följer manusets lag, och han påminner om killen som är den enda nyktra personen på en fest som börjar spåra ut. Han skulle återvända till rollen en till gång, efter en viss fotomodell från Australien, men man kan redan känna embryot av Roger Moore i den här filmen.

FREDRIK FYHR

*

MAN LEVER BARA TVÅ GÅNGER

Originaltitel, land: You Only Live Twice, Storbritannien.
Urpremiär: 12 juni 1967 (London).
Svensk premiär: 15 september 1967.
Speltid: 117 min. (1.57)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sean Connery, Akiko Wakabayashi, Mie Hama, Tetsurô Shimada, Karin Dor, Donald Pleasence, Bernard Lee, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn, Charles Gray, Tsai Chin.
Regi: Lewis Gilbert.
Manus: Roald Dahl, efter romanen av Ian Fleming.
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman.
Foto: Freddie Young.
Klippning: Peter R. Hunt.
Musik: John Barry.
Scenografi: Ken Adam.
Kostym: Eileen Sullivan, Brian Owen-Smith (okrediterad).
Produktionsbolag: Eon Productions, Danjaq.
Svensk distributör: United Artists (35 mm, 1967), SF (DVD, 2003 et.al).