En oförglömlig sommar (1984)/Still Walking (2008)

En oförglömlig sommar

Regi: Hou Hsiao-hsien

När deras mamma blir sjuk får ett syskonpar spendera sommaren ute på landet hos morfar och mormor, ett monotont landskap där vuxenvärldens allvar bara är bakgrundsbrus för barnen.

 

Still Walking

Regi: Hirokazu Kore-eda

En man tar med sin nya fru och styvson till den årliga släktmiddagen, där goda miner hålls medan ett minfält av illvilja och sorg ligger under ytan – inte minst ekar fortfarande traumat av ett dödsfall i familjen, många år tidigare.

 

I sommartid springer barnen, och de springer i den svalaste av skuggor – skuggan av vuxenvärlden. De vuxna sitter i skuggan och konverserar. I bästa fall är det semester och tiden går långsamt. I någon vrå av medvetandet kontempleras det över den egna existensen, eller åtminstone saker som hänt i ens liv som tycks viktiga. Samtal förs, och de som talar studerar varandra undermedvetet. Gradvis kan man notera sprickor, tappa balansen, något svider till och kommer för nära. Under tiden är barnen kvar på stranden, i vattnet, på huk under trappan eller på gräsmattan på gården – läser en bok, leker med en sköldpadda, har tråkigt, ropar på varandra, upptäcker hemliga världar som de vuxna, alltför fast i den verkliga, sedan länge glömt.

Jag ser en film – och ser om en annan: Den taiwanesiska En oförglömlig sommar (1984) och den japanska mästaren Hirokazu Kore-edas Still Walking (2008), två filmer som till stor del handlar om samma sak – ett familjemöte om sommaren – men som skildrar det ur två olika perspektiv. Still Walking är en film om vuxna människor och deras spel. En oförglömlig sommar är en film om barn och deras lek.

I En oförglömlig sommar (originaltiteln översätts ”En sommar hos morfar”) befinner vi oss konstant hos barnens perspektiv. Det är tolvåriga storstadsbarnet Ting-Ting och hans yngre lillasyster Tung-Tung – deras mamma är allvarligt sjuk, så deras pappa sätter dem på ett tåg ut till landet, bort från storstaden, till deras morfar och mormors hus. Med sig har de sin farbror, pappans yngre bror, som vi förstår inte är speciellt ansvarstagande (redan innan de kommit fram har han glömt barnen på tåget under ett längre stopp). Men detta är ingenting som barnen reflekterar över. De är perfekta i sin oskuldsfullhet. Deras mamma är inte sjuk eller döende, hon bara ”ligger på sjukhus”. Deras farbror är inte ansvarslös eller omogen, han är bara ”farbror”. Men samtidigt, när de kommer hem till morfar och mormor är deras hus inte bara ett hus, området de bor i är inte bara ett område – barn anpassar sig lätt till sin omgivning, och de rör sig snart där som om de alltid varit där; de lär känna de andra barnen, badar i vattnet, har tävlingar med sina sköldpaddor (de är tydligen överallt i Taiwan) och noterar bara i förbifarten att de vuxna sitter i rum och pratar om vuxensaker.

Emellanåt pratar de vuxna med barnen. De gör sig till. Morfar har ära i rösten när han pratar om vad som är viktigt i livet. Farbror pratar om tjejer och laglöshet, försöker imponera genom tugg. Barnen står där de står, lyssnar knappt, skruvar på sig. De vuxna är inte speciellt begripliga. Det finns träd att klättra i och vatten att hoppa ner i. Får man gå snart?

Filmen är regisserad av Hou Hsiao-hsien, som senare skulle göra mycket mer ambitiösa och (enligt vissa) pretentiösa filmer. En oförglömlig sommar är dock förrädiskt enkel, nästan försvinnande. Kanske för att den är baserad på regissörens egna barndomsminnen och lämnar det mesta av deras innebörder till åskådaren. De scener vi ser med de vuxna är allvarliga – man talar om abort och sterilisering av traktens unga ”tokiga” kvinna, en kvinna som beter sig galet och driver runt i trakten och nu blivit gravid – och den där farbrodern visar sig vara barndomsvän med ett par killar som mördar en man (vilket somliga av barnen, helt utan de vuxnas vetskap, blir vittne till).

Sidointrigerna i den här filmen skull vara nog för var sin egen film, eller en säsong i en såpa, men vi får inte veta mer om dessa karaktärer och dessa intriger än barnen, vilkas perspektiv Hou Hsiao-hsien förblir trogen till. Omvärlden, och de vuxnas allvarliga samtal, förblir fragment, obegripligt och obetydligt bakgrundsljud, mullret av en pågående ordning och lika självklart och meningslöst som syrsorna som oavbrutet låter i morfars trädgård, eller tågen som drar förbi med jämna mellanrum och gång på gång påminner oss om civilisationen, teknologin, resandet mellan världar, att vi delar en och samma, barn och vuxna, fastän det inte alltid verkar så.

Det här är den typen av film som bär på ett konstigt djup. Det finns ingen symbolism i filmen, inga enkla gör-det-själv-steg för att hitta den gömda meningen; det är mer av en existentiell film, bara som en sång för sångens skull, en påminnelse om hur världen ser ut i barns perspektiv; på något sätt mer verklig och meningsfull. Gränserna finns fortfarande där – och barnen känner igen allvar när allvar kommer, och de vet när de måste gå till vuxna – men barnen vet inte att de följer dem, eller att de ens är där – de ser inte på sig själva utifrån ett tredjehandsperspektiv, men gradvis kommer de att bli äldre och det här kommer bara vara vad det nu också är – en serie sommarminnen, av regissören, som liksom böljar i minnesbanken som brisen genom sommarträdet. Plötsligt har man växt upp och barndomen är en märklig serie flimrande intryck som kroppen minns mer av än sinnet.

De där barnen finns i Still Walking också – de springer ut ur morfars hus och vi blir kvar med de vuxna. De två filmerna har inget tekniskt samband – de är gjorda av olika filmskapare i olika decennier i olika länder – men här finns samma förståelse för semesterlandskapet, men en spegelvänd ingång.

Jag har inte sett alla filmer av Hirokazu Kore-eda (än) men jag har inte sett en enda jag inte älskat. Han är en filmskapare som har ett sinne för drama som andra regissörer bara kan drömma om – hans filmer är behaviorism på film, han studerar sociala minfält och använder de enklaste av premisser för att skildra de största sanningar om människor; hans senaste film, Sådan far, sådan son handlar om två par som får veta att deras respektive sexåriga söner i själva verket förväxlats på BB och att lagen nu kräver att de ”byter tillbaka”. Vad gör man då? Det är ingen intrig lämplig för en Nicholas Sparks-film. Det är en utmaning, antagen av någon som vill skildra människor i den svåra verkligheten.

Också Still Walking är en snudd på mästerlig film där vi aldrig ser något annat än autentiskt liv. Det är en nästan löjligt detaljerad och välgjord karaktärsstudie och den som har tålamod skulle kunna se den om och om igen och oavbrutet hitta nya saker. Det är en skoningslöst skicklig studie i det sociala fältet som en familjeträff kan innebära, när barnen är föräldrar och föräldrarna bara gamla. Varje karaktär är mänsklig och har brister som de försöker dölja. Vissa är oförlåtliga och de vet det.

Filmen utspelar sig under en dag. Den centrala händelsen är familjemiddagen. Liksom i En oförglömlig sommar bor farföräldrarna ute på landet. Ryota (Hiroshi Abe) anländer med sin nya fru Yukari (Yui Natsukawa) som i sin tur har en liten pojke från ett tidigare äktenskap (hans pappa, och hennes ex, dog under omständigheter ingen talar om). Yukari har inte träffat Ryotas föräldrar förut. Hon vet att familjen har ytterligare ett trauma som alla är så medvetna om att de knappt kan nämna det: Många år tidigare så dog Junpei, den äldsta sonen, medan han försökte rädda en pojke från att drunkna. Varje år besöker familjen Junpeis grav.

Omständigheterna är, ändå, till synes glada och extremt realistiskt skildrade. Modern (Kirin Kiki) lagar maten hon alltid lagat, medan Ryotas lillasyster Chinami (spelad av japanska TV-personligheten You) håller stämningen uppe genom ett glatt humör och en ton som är så fjäderlätt och uppmuntrande att det blir som ett slags socialt klister. Hon är alltid den som byter samtalsämne och smickrar de andra till att följa med. Faktumet att fadern (Yoshio Harada) vandrar runt som en osalig ande, sur och tyst när han inte faller någon dräpande kommentar, det är liksom bara det normala tillståndet. När någon kommer för nära snäser han. Han går sin dagliga promenad. Han vill inte vara med. Bitterhet bor i honom. Han är en gammal läkare, som inte tycker att hans frön gett mycket till blomning. Han anser, inte ens i smyg, att fel son är död.

Ryota är plågad av olika typer av frustration – minnet av hans döda bror, oförmågan att bli erkänd av sin far, den irriterande plikten att ”bli något”, vilket är ännu mer frustrerande när han nu blivit arbetslös (vilket han håller hemligt) och även den gnagande aningen att hans mor, trots sin snälla och fromma uppenbarelse, i hemlighet ogillar den nya frun. Hon behandlar den lilla pojken som en gäst och vägrar acceptera att Ryota blivit en far för honom. Hon betraktar äktenskapet med skepsis – ”En frånskild kvinna hade varit bättre än en änka” säger hon vid ett tillfälle, ”en frånskild har åtminstone valt själv”.

Liknande grymheter visar modern upp när hon förklarar varför de varje år bjuder hem pojken den döda sonen en gång i tiden räddade – en nu fumlig och överviktig ung man, underdånig och nervös, som verkar lida av att träffa dem. Fadern anser att hans liv inte varit värt att rädda, och att Junpei dog i onödan. Ryota förstår inte varför de bjuder honom när han lider. ”Just för att han lider” säger modern. ”Är det fel av mig att vilja ha någon att hata?”

Allt det här är små brottstycken av det lysande dramat som Still Walking är, men det är bara exempel. Hela sidointriger gömmer sig mellan raderna – och när den gamla kvinnan talar till den gamla mannen om ett minne, som gör att han plötsligt förstår att hon vetat om det, alla dessa år, hela tiden har hon alltid vetat… ja, det är fenomenalt starkt, i synnerhet med tanke på hur minimal Kore-edas ansträngning verkar vara.

Att tiden går vidare signaleras i det melankoliska slutet som – liksom i En oförglömlig sommar – har en existentiell prägel. I några scener får vi se barnen, som i den taiwanesiska filmen, och barnen i de båda filmerna är praktiskt taget identiska i sättet de pratar och leker utanför de vuxnas värld. Kore-edas film ger dock den andra sidan av myntet – hur intrikat och svårt det vuxna samspelet verkligen kan vara, i synnerhet kontra barnvärldens kravlösa och i vuxna ögon magiska sfär – tillsammans bildar de båda filmerna en lysande skildring av sommaren när dess lugn är som mest förrädiskt; under ytan gömmer sig märkliga saker, andra världar och dunkla innebörder. Barnen har sina skatter att gräva upp. För de vuxna är det semester och man ska ta det lugnt. Men det finns alltid en hund begraven någonstans.

FREDRIK FYHR