Mortdecai

Regi: David Koepp

En pank, osympatisk, aristokratisk excentriker flyger jorden runt i jakt på en förlorad Goya-tavla, som sägs vara nyckeln till förlorat naziguld, jagad av diverse hejdukar.

Det görs för få bra filmer. Varje år bjuder i allmänhet på överlägset mycket mer dåliga och mediokra filmer än bra. Ytterst få filmer är mästerverk – men, å andra sidan, vi ska vara tacksamma för att lika få är så dåliga som Mortdecai. Det är en sådan där sällsynt, anskrämligt urusel produktion – en hemskt ful cinematisk djuphavsfisk som man bara hittar om man dyker riktigt djupt ner i de kallaste, svartaste havsvattnen. Den går knappt att titta på.

Filmen är Johnny Depps senaste flopp och den hade en fjärt-liknande existens på amerikanska biografer i vintras – nu har den, med sina loppiga finkläder, smugit sig in bakvägen här, direkt på video bland Steven Seagal-titlar och Hem till gården-boxar. Depps festliga ansikte smyckar hela omslaget och tanken är tveklöst att man ska se filmen bara för att han är med i den – men Depp är i själva verket död, och de som ser Mortdecai är hans närmast sörjande.

Det är en märklig degradering. Från att ha varit såväl flickidol som seriös skådespelare på 90-talet, till att bli universellt älskad som pajas i Pirates of the Caribbean-filmerna, till att skämta och jonglera ihjäl sin karriär till den punkt att han nu genererar suckar och stön.

Det är inte helt och hållet hans fel. Depp älskar att spela clowner och varje roll är en ny typ av clown. Problemet är att filmerna han är med i fixerar sig vid honom och ger honom ett strålkastarljus som gör att han äter upp varje scen som om han vore Jim Carrey i sin heyday. När han inte är ensam stjärna fungerar det som bäst – jag var en av de få som försvarade det ekonomiska fiaskot The Lone Ranger – men alltför ofta blir det som i Mortdecai, en film som jag hoppas är den sämsta film Depp någonsin kommer att göra.

Tekniskt sett är Mortdecai, som Depp ”spelar”, en bortglömd romanhjälte från 70-talet. Han är en excentrisk konsthandlare och han hamnar i äventyr som har med internationellt spioneri att göra – tänk Tintin, James Bond och Indiana Jones via Antikrundan, fast helt utan charm eller finess. Jag lovar och svär att filmen handlar mer om Depps mustasch, som han tjatar om från första till sista scenen.

Som alla Depps clowner är Mortdecai en fasansfullt otrevlig figur som verkar aningslös över sin omgivning och helst vill göra så lite som möjligt för att lösa den, medan alla runtomkring honom drar de största lassen. De är i de här fallet hans tålmodiga fru Johanna (Gwyneth Paltrow) som inte står ut med hans mustasch – den kittlar per automatik hennes kräkreflex, varpå Mortdecai svarar med att ge en ”sympatisk” kräkreflex tillbaka (det är tydligen en tic han har). Så, ja, ett stående skämt är att Gwyneth Paltrow och Johnny Depp, som gift par, står och nästan kräks på varandra om och om igen. På grund av en mustasch.

Hon vill att han ska raka av mustaschen, men han vägrar – alla i hans släktled har haft en mustasch och… men, vänta, varför pratar vi om en mustasch? För att jag går dit filmen går. Den är mest intresserad av mustaschen.

Runtomkring mustaschen, på Mortdecais läpp, pågår en helt förglömlig intrig som har att göra med en stulen Goya-tavla och en mördad ”hagga”. Mortdecai, liksom Depp motiverad av pengar (hans nobla livsstil vilar på en ekonomisk bankrutt), åker motvilligt jorden runt på jakt efter ledtrådar och mystiska män, eftersom tavlan kan ge honom en hittelön. Den huvudsakliga skurken är en arab som finansierar terrorverksamhet (såklart) men olika figurer vill åt tavlan och de har liknande nationella förtecken. Den japanska yakzan vill skära av Mortdecais fingrar (de anser honom vara skyldig sedan en tidigare affär, stulen från Indiana Jones och de fördömdas tempel) medan en rysk mafioso (Ulrich Thomsen) vill skära av hans testiklar (hans lakej har i uppdrag att säga ”Open your balls!”). Jeff Goldblum dyker upp i några scener för att säga några repliker via ett par ”Um.. umm…” och ”Yes, ah, yes” samt sabba en tagning med ett skratt som regissören David Koepp valt att ha med i filmen ändå.

Mortdecai hade aldrig kunnat överleva hade det inte varit för hans trogna livvakt med det humorbefriade namnet Jock Strapp (Paul Bettany). Det stående skämtet är att cockney-snackande Jock offrar liv och lem för sin chef, med arbetarklassens nidbildsdumma ”jobb före logik”-blick i ansiktet, medan Mortdecai aristokratiskt tar honom för givet och ibland skjuter honom av misstag.

De jönsar jorden runt medan Johanna är den som löser mysteriet på hemmaplan – det har något att göra med en senil gammal gubbes toalett – och hon får en del hjälp av MI5-agenten Martland (Ewan McGregor) som är förälskad i henne; allt detta till ingen nytta för honom själv, filmen han är med i, eller någon annan på planeten.

Som med alla riktigt dåliga filmer är det svårt att förklara känslan av tortyr. Du kanske läser det här och tycker det låter lite intressant, ändå. Jag kan inte varna dig tillräckligt. Manuset är en trög, desperat serie fixeringar vid mustasch, pung, mustasch, pung, kräks, Goya, biljakt, cameo, jetplan, pung, mustasch, mustasch, pung, kräks, mustasch och kräks. Regissören David Koepp – som kan skapa skaplig underhållning (Premium Rush) och, med Depp, gjorde hyggliga Secret Window (2004) – levererar ett hiskeligt trögt och monotont berättande utan luft; vi ser bara en vägg av dialogscener och montage och överallt Johnny Depp, överallt mustasch, kräks, pung, mustasch, kräks, och Johnny Depp med ansiktet fullt av ett outhärdligt ”HÄR ÄR JAG, ÄLSKA MIG…!” – och kräks.

FREDRIK FYHR

*

MORTDECAI

Originaltitel, land: Mortdecai, Storbritannien/USA.
Urpremiär: 21 januari 2015 (Frankrike, Belgien).
Svensk premiär: 6 juli 2015 (DVD).
Speltid: 107 min. (1.47)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 5K; DI 2K (Panavision)/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Johnny Depp, Gwyneth Paltrow, Paul Bettany, Ewan McGregor, Olivia Munn, Jonny Pasvolsky, Michael Culkin, Ulrich Thomsen, Alec Utgoff, Rob de Groot, Guy Burnet, Jeff Goldblum, Paul Whitehouse, Norma Atallah, Nicholas Farrell, Michael Byrne, Benny Maslov, Colette O’Neil.
Regi: David Koepp.
Manus: Eric Aronson efter romanen Don’t Point That Thing at Me av Kyril Bonfiglioli.
Producent: Christi Dembrowski, Johnny Depp, Andrew Lazar, Patrick McCormick, Gigi Pritzker.
Foto: Florian Hoffemister.
Klippning: Derek Ambrosi, Jill Savitt.
Musik: Mark Ronson, Geoff Zanelli.
Scenografi: James Merifield.
Kostym: Ruth Myers.
Produktionsbolag: Mort Productions, Infinitum Nihil, Mad Chance Productions, OddLot Entertainment.
Svensk distributör: Nordisk Film (DVD).