Self/less

Regi: Tarsem Singh

En man döende i cancer återföds i en ung mans kropp via ett mystiskt företag, men den unga kroppen har hemligheter som företaget gärna dödar honom för att tysta.

Att försöka hänga med i Self/less är lite grann som att minnas en dröm man just vaknat upp ur; hur var det nu, varför hade jag fått en annan människas kropp? Jag var gammal och hade cancer? Och jag var gift och hade barn, eller var det den andra personen som hade det? Och vad var det som egentligen hände när jag tog de där röda pillren? Hm…

Filmen följer ett rörigt och överbelamrat manus – praktiskt taget är det en remake på John Frankenheimers Seconds (1966), men om du inte sett den så kan jag kalla det för ett Hitchcockianskt Twilight Zone-avsnitt korsat med John Woos Face/Off (1997) och vilken Liam Neeson-film som helst från de senaste åren – men trots att det är en byracka av genrer så tyckte jag om den. Ta mig inte på orden, för jag är beredd på att vara i minoritet, men jag tyckte om den.

Kom nu ihåg att jag gillade Lucy och Blackhat också. Self/less är helt ologisk och förutsätter att man inte jämför den med verkligheten. Jag gillar det, så länge det är välgjort visuellt och tekniskt. Jag tycker inte sådana här filmer behöver vara jätteallvarliga, jätteambitiösa, gå ihop som smort eller erbjuda storartade filosofiska idéer; jag tror inte ens de kan. Det finns science fiction som Tarkovskijs Solaris (1972) och så finns det filmer som Independence Day (1996) och jag har aldrig riktigt orkat hitta nyanser däremellan.

Regissören Tarsem Singh är ingen främling för det flummiga – hans två första långfilmer The Cell (2000) och The Fall (2006) var trippiga över det fånigas gräns, men på sistone har han mest gjort mainstreamfilmer i framgång (Spegel spegel) och motgång (Immortals). Self/less är i grund och botten en kommersiell jaktfilm, även om den är tillräckligt utspejsad för att sticka ut ur mängden.

För att göra det så kortfattat som möjligt: Ben Kingsley spelar Damian, en döende multimiljonär som via ett mystiskt företag för över sitt medvetande i en ung mans kropp. Hans nya liv (som Ryan Reynolds) är till en början frid och fröjd men minnet från kroppens tidiga ägare gör sig snart påmind och han måste gå till botten med företagets hemligheter, tillsammans med änkan till den unga mannen (Natalie Martinez) och hennes lilla dotter. Skurken är förstås en version av den galne vetenskapsmannen (spelad av Matthew Goode) och han har en lakej, och Damian har en gammal kollega (Victor Garber) som har ett safehouse och så vidare – den här filmen innehåller klyschor du känner till, trots sina ibland pompösa anspråk.

Men trots sina brister så är Self/less en riktig film, till skillnad från sommarens franchise-broilers Jurassic World och Terminator Genisys; man märker att någon särskild faktiskt skrivit ett manus (några, mer specifikt bröderna David och Àlex Pastor), Singhs tempo är rafflande och utmanar dig att hänga med, klippningen leker med våra förväntningar och fotot (Brendan Galvin) utnyttjar vinklar och perspektiv på fyndiga sätt. Bara rent hantverksmässigt är Self/less skön att se. I en tid då slarvigt gjorda filmer vinner många poäng genom att posera med frågor de inte går in vidare på – Ryan Reynolds var själv med i den amatörmässiga skitfilmen The Voices tidigare i år – så är detta åtminstone en film som poserar medan den underhåller, genom att faktiskt utnyttja filmmediet på ett professionellt sätt.

Reynolds är riktigt stabil och lyckad i huvudrollen – praktiskt taget spelar han två personer, och då den ena egentligen är Ben Kingsley gör han faktiskt en minnesvärd tolkning och han prickar många av Kingsleys spattiga, överspelande uttal – Reynolds försöker dock inte härma Kingsleys tillgjorda New York-dialekt som är en ren stöld från Daniel Day Lewis’ i Gangs of New York (2002) – och varje gång manuset erbjuder en ny långsökt twist (han kan kung fu!) så är han där och backar upp det med sitt hundliknande ansiktsuttryck, aldrig blinkandes till publiken, ständigt med den absurda intrigen på sina axlar.

De andra skådespelarna är förpassade till rutiner – den onda vetenskapsmannen, den förvirrade hustrun, den goda vännen som eventuellt inte går att lita på – och filmen är i grund och botten rutinmässig. Den använder en intelligent idé men fans av Christoper Nolan och andra pseudo-intelligenta filmskapare kommer att bli besvikna över att Self/less är tramsig och ologisk, konventionell och inte anpassad för nördar.

Det är en film som så gott den kan slipar ner en oformlig massa till något hyggligt robust – den är förutsägbar när den inte överraskar, den är rolig när den inte är spännande, den är fånig när den inte är seriös, den är våldsam när den inte är sentimental; den rör sig vilt mellan olika temperament och i grund och botten kanske det bara är en skräpig underhållningsfilm. Men än sen? Film är hantverk, och behöver inte vara ingenjörskonst. (Riktig konst är film ännu mer sällan).

Och trots alla brister så kan jag inte klaga på en film som höll mig underhållen genom skickligt hantverk och så pass hyggliga vändningar – vadå, bara för att den är pretentiös, ytlig och dum, klyschig och innehåller låtsasvetenskap? Man måste inte alltid vara så petig. Self/less återuppfinner inte elden, men den innehåller en eldkastare. Och åtminstone en av de två scenerna med eldkastaren är fantastisk. För, ni vet, om man nu har en eldkastare i sin film, varför inte använda den?

FREDRIK FYHR

*

SELF/LESS

Originaltitel, land: Self/less, USA.
Urpremiär (svensk): 10 juli 2015 (USA, Kanada, Sverige).
Speltid: 116 min. (1.56)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: F55 RAW 4K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ryan Reynolds, Natalie Martinez, Matthew Goode, Ben Kingsley, Victor Garber, Derek Luke, Jaynee-Lynne Kinchen, Melora Hardin, Michelle Dockery, Sam Page, Brendan McCarthy, Thomas Francis Murphy, Sandra Ellis Lafferty, Emily Tremaine.
Regi: Tarsem Singh.
Manus: David Pastor, Àlex Pastor.
Producent: Ram Bergman, Peter Schlessel, James D. Stern.
Foto: Brendan Galvin.
Klippning: Robert Duffy.
Musik: Dudu Aram, Antonio Pinto
Scenografi: Tom Foden.
Kostym: Shay Cunliffe.
Produktionsbolag: Focus Features, Endgame Entertainment, Ram Bergman Productions, ass. Film Nation.
Svensk distributör: Noble Entertainment.