Åskbollen (1965)

Regi: Terence Young

UPPDRAGET: Två kärnvapenspetsar är stulna. 007 åker till Bahamas för att undersöka.

RESULTATET: Galenpannan Largo, SPECTRE:s nummer två, är den skyldige. På med… dykardräkten… för nu ska vi under vattnet… blubb blubb.

Vad är egentligen en åskboll? Är det en omskakad martini? Håret på Sean Connerys bröstkorg? Bara något som passar i Tom Jones’ mun?

I filmen Åskbollen är det kodnamnet på ett hemligt uppdrag, men det känns inte helt tillfredsställande. De tidigare Bondfilmerna med Connery var så sexuellt kodade att man bara rent intuitivt känner att det är något med det här ordet – åskbollen – som är något helt annat än vad det egentligen är (vad det nu är).

Samtidigt är det en mindre tillknäppt film än de tre föregångarna – det tidiga 60-talets tryck har släppt något, den är mer sexuellt vågad och Bond känns, därmed, mer avslappnad och mindre förförisk. Inga uttalade vulgariteter, förstås, men bland blöta urringningar och öppna sexinviter (”Later, perhaps… as I said, later, come on!”) är det en film som signalerar att föräldrarna gått hem och tonåringarna är ostörda.

Åskbollen är också en film jag aldrig blivit klok på. Den är för lång, för omständlig, för absurd – och den innehåller alla de där ökända undervattensscenerna – men den har samtidigt en konstig, kryptisk charm. Det finns en konstig, undermedvetet psykologisk symmetri i karaktärernas namn – kvinnorna Paula och Patricia, greve Lippe och skurken Largo med hans unga flickvän som kallas Domino (Claudine Auger) – och jag vet inte vad jag ska säga om inledningen, där Bond sopar till en änka (egentligen en skurk utklädd till kvinna) och flyger iväg i filmhistoriens kanske tidigaste jetpack, innan bilden fylls av vågor och marinfärgad surrealism, silhuetter av simmande modellkvinnor och Tom Jones brölande stämma som sjunger med full inlevelse om en lidelsefull person (”His fight goes on and on and on/But he think’s the fight is worth it all!”) som slår till, alltså, som en åskboll.

Jag har sett den här filmen så pass många gånger att jag vet att en av statisterna i en scen ser ut precis som Drottning Silvia, så ursäkta mitt övertänkande. Det är någon slags frustration. Åskbollen är en av de mest oförlösande och teasande filmerna som gjorts. Ska man bara sätta sig ner och se den som ett stycke underhållning så kommer man inte bli nöjd. Den gjordes efter de monumentala framgångarna med Goldfinger och den använder flera av inslagen därifrån – via lite narrativ design från Dr. No, medan den ignorerar den fula ankungen From Russia with Love – och försöker maximera inslagen både i budget och innehåll; men tricket görs inte två gånger och luften går ur filmen som en ballong fastän man ansträngt sig så hårt.

Första delen av filmen är utmärkt. Terence Young är tillbaka i registolen, borta är dumgubben Guy Hamilton, och fotot är för första gången i anamorfisk widescreen. Connery är varm i kläderna och tassar omkring på en rekreationsanstalt där han ska läka såren från sitt senaste uppdrag – förutom att smygäta vindruvor och förföra sin läkare (”Behave, Mr. Bond!”) så kan han inte låta bli att undra vem hans granne är, den mystiske greve Lippe, som har bandage över hela huvudet och ser ut som Mumien. (Jag förstår att han undrar). Samtidigt vill någon honom illa – och vi får filmhistoriens första (mig veterligen) scen där någon sitter fast i en maskin som en utomstående person kommer in och sätter på en livsfarlig maxnivå (varför har maskiner sådana inställningar?). I det här fallet rör det sig om en maskindriven sträckbänk som sätter fast Bond i en suggestivt juckande rörelse.

Den verkliga skurken är dock Largo (Adolfo Celi), som är SPECTRE:s nya Number Two. Han är en läskig lyxgangster med lapp för ögat och en egen hajpool (också filmhistoriens första) och när han lämnar sin rapport om hur de ska hota världen med atombomber om de inte får x antal miljoner pund så verkar Blofeld, dold bakom en glasskiva och fortfarande spelad av ?, vara mycket nöjd; mindre nöjd är han med den där andra personen som blir grillad i sin stol (”This organization does not tolerate failure!”). När Mike Myers parodierade Bond i Austin Powers-filmerna var det Åskbollen som var den centrala källan.

Largos plan är absolut störtlöjlig och går ut på att använda agenter som spenderar år på att bli dubbelgångare till andra människor – inklusive röstträning och plastikoperationer! – i ett helt absurt identitetsbyte som blir ännu märkligare när Largo bara har ihjäl agenten i fråga så fort han genomfört sitt arbete.

Att hota världen med atombomber var trots allt Dr. Nos plan i den allra första Bondfilmen, men Åskbollen tar det till en mer global nivå; Largo håller hela världen som gisslan. Det borde vara rimligt spännande, men filmen når en punkt i mitten då den stannar upp i en konstig identitetskris. Vart är atomvapnen? Vart är Largos hot? Adolfo Celi är en lysande skurk men vi får inte se honom göra så mycket – han mest hänger i sin yacht och matar lakejer med hajar – och Bond nojsar runt med hans damer; dels den stela men ohyggligt attraktiva Domino, dels den magnifika Fiona (Luciana Paluzzi) som verkligen är en förbisedd antihjältinna i Bond-världen; hon är järnlady med en iskall logik som man idag bara hittar hos nyliberaler – hon har sex med Bond men förblir ond. Hon hånar honom: I forgot about your ego. Mr. Bond. James Bond, the one where he has to make love to a woman, and she starts to hear heavenly choirs singing. She repents, and turns to the side of right and virtue… but not this one!

Hon är fantastisk, även om hon är en av (för) många komponenter i en spännande upptakt som långsamt förvandlas till en baktung sträcka av exposition – och när vi ska komma till finalen…? Ja, ni vet. Jag vet. Alla som sett den här filmen vet: Blubb, blubb.

Man kastade budgeten i sjön – bokstavligt talat – när man bestämde sig för att lägga så mycket fokus på påkostade undervattensscener. I början är det okej men när hela finalen består av dykare som långsamt smyger upp på varandra eller skjuter på varandra under vatten i minut efter minut – ofta utan musik – då önskar man verkligen att det kom en åskboll och stormade upp lite action.

Det är ett talande exempel på en tes jag har: En film tål inte vatten. Liksom människor drunknar de, och liksom eld slocknar de. Vi kan ta på oss dykardräkter men sikten är dålig och rörelseförmågan inte optimal. Såvida man inte har ett specialintresse för dykning så har inte en film under vattenytan att göra.

Efter en lång tid kommer Bond upp till skurkens yacht för en batalj med Largo på den okontrollerade förarhytten – framför en mysig men helt daterad skärmprojektion, effekter som faktiskt vann en Oscar på sin tid – och de är ganska fina rallarsvingar men de kommer för sent. Filmen tar slut väldigt plötsligt och snopet och man sitter där som en fisk på land.

FREDRIK FYHR

*

PS.

Om jag kör ordet ”åskbollen” genom Google Translate får jag fram det högst kryptiska ”ball chair”.

*

*

ÅSKBOLLEN

Originaltitel, land: Thunderball, Storbritannien.
Urpremiär: 9 december 1965.
Svensk premiär: 17 december 1965
Speltid: 130 min. (2.10)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Panavision)/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sean Connery, Claudine Auger, Adolfo Celi, Luciana Paluzzi, Rik Van Nutter, Guy Doleman, Molly Peters, Martine Beswick, Bernard Lee, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell, Roland Culver, Earl Cameron, Paul Stassino, Rose Alba, Philip Locke, George Pravda, Michael Brennan.
Regi: Terence Young.
Manus: Richard Maibaum, John Hopkins, Jack Whittingham.
Producent: Kevin McClory, Albert R. Broccoli, Harry Saltzman.
Foto: Ted Moore.
Klippning: Ernest Hosler.
Musik: John Barry.
Scenografi: Ken Adam.
Kostym: John Brady, Anthony Mendleson, Eileen Sullivan.
Produktionsbolag: Eon Productions.
Svensk distributör: United Artists (35 mm, 1965), SF (DVD, 2003 et.al).