Clueless (1995)

Regi: Amy Heckerling

Skolans mest populära tjej Cher (Alicia Silverstone) ger sig på att göra om nya tjejen Tai (Brittany Murphy) till en av de coola tjejerna, men räknar inte med att hon faktiskt har riktiga känslor som ska komma i vägen.

Detta är veckans utvalda 1995-film.

Clueless är en gräll, sockerspeedad bagatell som blir sprängd till magnifika proportioner bara på grund av sin egen stil. Det är en av de centrala 90-talsfilmerna och ingen annan film från 1995 tar tempen på sin samtid bättre – den hade framstått som olämplig, eller rentav olustig, såväl före som efter detta år, och i vår tid hade den överhuvudtaget aldrig kunnat göras.

CHER: So okay, I don’t want to be a traitor to my generation and all but I don’t get how guys dress today. I mean, come on, it looks like they just fell out of bed and put on some baggy pants and take their greasy hair – ew – and cover it up with a backwards cap and like, we’re expected to swoon? I don’t think so.

Det är ju trots allt en high school-film som handlar om Cher (Alicia Silverstone), skolans mest populära tjej, som är stenrik och dum, ganska okunnig och väldigt självupptagen, kategorisk och dömande, hycklande och taskig –  i vilken annan film som helst av det här slaget skulle hon vara filmens skurk; hon skulle straffas för alla de här sakerna och en mer präktig person skulle vinna någon slags seger.

TAI: Why should I listen to you, anyway? You’re a virgin who can’t drive!

CHER: That was way harsh, Tai….

Men Clueless är en bättre film. Cher är inte summan av de där negativa sakerna. Hon är en godhjärtad och älskvärd person som bara helt saknar självinsikt; det gör henne inte till en sämre person, faktum är att hon blir älskvärd på grund av sin aningslöshet. Ser man Clueless som en ”high school-film” – med genrens förväntningar i bagaget – så kommer man nog ha svårt att förstå den. Det är nämligen mycket mer än en high school-film: Det är en giftig satir, och samtidigt en komedi i genrens klassiska bemärkelse, som utspelar sig i ett pastellfärgat låtsasland och med underlaget från Jane Austens ”Emma” har den en relativt oförutsägbar intrig med mångsidiga karaktärer som har fler dimensioner än de väntade.

AMBER: Ms. Stoeger, my plastic surgeon doesn’t want me doing any activity where balls fly at my nose.

DIONNE: Well, there goes your social life.

Å andra sidan: Det är kanske inte filmens intrig man minns mest av. Det man minns är den oändliga mängd citat den innehåller. Jag vet ingen annan film – utom möjligen Pulp Fiction – som bygger sin stil så mycket på sättet folk pratar, och ingen annan film som har lika många otroliga one-liners, roliga dialoger och skämt; de är så många att jag måste krydda denna text med dem.

MEL: Says who?

CHER: Calvin Klein.

Storyn, som den ser ut, är en slags svävande, ständigt pågående såpopera där Cher och bästa kompisen Dionne (Stacey Dash) cruisar runt i skolan – där de är högst upp i näringskedjan – och sysslar med diverse uppdrag som är sensibla i deras mikrokosmos. Som att ta hand om den nya tjejen Tai (Britanny Murphy), som är alltför ”clueless” och kan få hänga med de coola tjejerna om de bara ger henne en make-over först, och får henne att inse att fina flickor beter sig på ett visst sätt och att de absolut inte får umgås med nördarna, helst inte sportkillarna och absolut inte de där stoner-killarna som Tai, som kommer från ett mycket mer verklighetstroget område, dras till. Cher och Dionne är själva ganska clueless när Tai frågar :

You got coke?

Och de svarar:

Honey, this is America!

Något annat de gör? Tja, Cher sparar oskulden för Luke Perry och de enda män hon respekterar visar sig vara homosexuella. Kärlek är dock alltid på menyn: För att få bättre betyg parar Cher och Dionne ihop två härligt enstöriga lärare (Wallace Shawn och Twink Caplan) genom förfalskade kärleksbrev: De tänker sig att de ska höja deras betyg eftersom de mår bättre och tänker mer positivt. Att få höga betyg är viktigt för Cher, vars pappa Mel (Dan Hedaya) är en ömsint surgubbe som påminner en hel del om Richard Nixon när han förvirrat ger henne (säkert välmenande) förolämpningar (han menar det som komplimanger); han är en sådan figur som träffar någon för första gången och säger:

Get out of my chair!

Alla de här inslagen hade kunnat finnas i en hemskt deprimerande film, och det är en av ledtrådarna till varför Clueless är en så lysande, subtil och djärv film. Fortfarande idag anses den av många vara en obetydlig high school-film som – bara på grund av miljön berättelsen utspelas i – inte bör tas på större allvar.

JOSH: Do you have any idea what you’re talking about?

CHER: No. Why, does it sound like I do?

Och, visst, det å ena sidan en okomplicerad mainstream-film som är enkel och underhållande att se medan den pågår. Men det är också en förolämpning mot Amy Heckerling – som skrev manus och regisserade Clueless på samma sätt hon gjorde Fast Times at Ridgemont High (1982) med Sean Penn, en annan high school-film som innehåller mer än ögat först ser – och Alicia Silverstone, som fick ett stort genombrott med den här filmen, myntade begrepp som ”As if!” men också – bortom jargongen – nådde fram med ett porträtt av en figur som inom ramarna för filmen är helt trovärdig och framför allt gripande.

CHER: Everything I think and everything I do is wrong. I was wrong about Elton, I was wrong about Christian, and now Josh hated me. It all boiled down to one inevitable conclusion, I was just totally clueless.

Det briljanta med henne, och filmen, är att de driver med Cher – döpt efter artisten, så klart – samtidigt som de gör det omöjligt för publiken att ogilla henne; det är en ett kognitivt trick som kan användas på olika sätt (Kubricks Clockwork Orange är kanske det mest kontroversiella exemplet) och i Clueless känns det som det ultimata 90-talsverktyget: Ironiskt, men inte oseriöst. Överdrivet, så att vi inte kan känna igen oss i det och på så sätt få avstånd, men samtidigt gjort med värme och mänsklighet så att vi ska bry oss. Cher är inte helt obegåvad, och verkligen inte lat, hon är bara ointresserad av ansett viktiga saker. Vi vill att det ska gå bra för henne.

MEL: Do you know what time it is?

CHER: A watch doesn’t really go with this outfit, daddy.

Ett bevis på filmens satiriska briljans är att den – liksom många bra satirer – fått rätt med facit i hand. Man måste liksom erinra sig att Clueless är en satir när man ser den idag. Cher och Dionne går i korridoren med huvudet i sina mobiler – för att de är självupptagna, rika och bortskämda. Det registrerar man knappt idag, då du bara behöver titta ut genom fönstret för att se ett sådant ”phonehead”.

CHER: I want to do something for humanity.

JOSH: How about sterilization?

Samma sak med den glammiga, svinrika Beverly Hills-livsstilen som Cher kommer ifrån. De stora villapalatsen, städerskorna, de skinande salarna och de konstant rena parkerna. Det är en fantasi som aldrig känns mer åtkomlig än miljöerna i en gammal musikvideo för Aqua, men idag är det den typiska amerikanska drömmen; kändis-cribs, extreme home makeover, efter Sex and the City, Desperate Housewives, och man ser inte längre att det inte är på riktigt.

CHER: So, OK, you’re probably like ’What is this, a Noxzema commercial?’

På 90-talet hade man vett nog att vara självmedveten – filmens första replik (den ovanstående) kommer efter snurrigt MTV-foto och radiorock (fotot kommer dessutom från proffset Dick Pope som fotat sådant som Mr. Turner) – men det briljanta är sättet filmen fungerar på ändå. Det finns en romantisk sidointrig som är så pass genuin att man inte ser den komma, och bland mängder av fantastiska biroller av fantastiska skådespelare står Paul Rudd som ett ankare av sensibilitet; han spelar Josh, Chers halv-halv-halv-plastbror (kanske) och han är som en version av en viss person i biopubliken som hånar Cher men, när han inser att hon inte ens förstår skämtet, inte har hjärta att göra annat än att älska henne.

JOSH: You look like Pippi Longstocking.

CHER: Well you look like Forrest Gump. Who’s Pippi Longstocking?

JOSH: Someone Mel Gibson never played.

Filmen är kort sagt intelligent och välgjord, trots att den använder dumhetens språk och tillhör en subgenre som ofta består av slarviga filmer. Det finns allvar insnärjt i filmen – en birollsfigur, som ska vara den roliga knarkaren, är egentligen självmordsbenägen och räddar sig själv via en anonym nykterhetsgrupp, men filmen vill att vi är intelligenta nog att förstå det själva – och det finns även en genuin medmänsklighet. Cher, hennes pappa, Dionne, och alla andra karaktärer i filmen bygger sina handlingar på den gamla Kantianska läran om det kategoriska imperativet: De handlar gott utan baktankar, för att de är goda och för att andra ska må gott.

CHER: As if!

Okej, det är klart att det finns lite hyckleri i botten, annars hade ju inte filmen haft den där cyniska satiriska udden. Men ju mer man letar, desto mer hittar man i Clueless; det är 90-talet på sitt mest arketypiska, men också mest unika och effektiva sätt: Seriöst ironisk, oseriöst romantisk, riktigt känslig och okänsligt fejkad. Det är en långt ifrån aningslös film men titeln är perfekt och får plats på en färgglad klisterlapp.

FREDRIK FYHR

*

CLUELESS

Originaltitel, land: Clueless, USA.
Urpremiär: 19 juli 1995 (USA).
Svensk premiär: 5 april 1996.
Speltid: 97 min. (1.37)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Alicia Silverstone, Stacey Dash, Brittany Murphy, Paul Rudd, Donald Faison, Elisa Donovan, Breckin Meyer, Jeremy Sisto, Dan Hedaya, Wallace Shawn, Twink Caplan, Justin Walker, Sabastian Rashidi, Herb Hall, Julie Brown, Susan Mohun, Nicole Bilderback, Ron Orbach, Sean Holland, Roger Kabler, Jace Alexander, Josh Lozoff.
Regi: Amy Heckerling.
Manus: Amy Heckerling.
Producent: Robert Lawrence, Scott Rudin.
Foto: Bill Pope.
Klippning: Debra Chiate.
Musik: David Kitay.
Scenografi: Steven J. Jordan.
Kostym: Mona May.
Produktionsbolag: Paramount Pictures.
Svensk distributör: UIP, SFI (35 mm, 1996), Cinema International Corporation (VHS, 1996), Paramount (DVD, 2005 et. al).