Biosommaren 1995 – Vecka 26

 

Veckans utvalda film

CLUELESS

Duuh!

 

Amerikanska premiärer

APOLLO 13

Filmen som re-populariserade citatet ”Houston, we have a problem” – åtminstone när jag var liten. Apollo 13, skildringen av månresan när allt gick fel, var en av årets stora Hollywood-satsningar 1995 – den hade nio Oscarnomineringar och Tom Hanks hade blivit enormt stor och populär efter Forrest Gump året innan – eller så vill jag bara minnas det så. Jag såg filmen när den kom till Sverige på hösten: Eller, rättare sagt, min pappa tog mig med och såg den – skulle inte du också? – och det är ett av mina tidigaste klara biominnen. Hypen var stor – på den här tiden inbillar jag mig att filmer kunde lanseras med en viss mystik, och varje trailer skapade känslan av att Apollo 13 var en film man bara måste se (åtminstone om man är nio) även om man aldrig förstod varför. Jag var aldrig speciellt intresserad av rymden när jag var liten, men bilderna från Apollo 13 såg så hägrande ut att jag blev det – så, ja, om jag är intresserad av rymden idag är det på grund av Apollo 13. Tack, Ron Howard.

Jag minns att jag tyckte filmen hade en dokumentär känsla – säkert blandar jag ihop det med något jag sett på den (då otroligt imponerande) IMAX-prototypen Cosmonova på Naturhistoriska muséet i Stockholm – och framförallt att ALLT LÄT OTROLIGT HÖGT. När den där raketen startade, efter en lång och härlig uppbyggnad, kändes det verkligen som att man var på plats.

Själva filmen, då? Jag tyckte nog den var ganska krånglig att hänga med i, och hade jag varit äldre än nio hade jag nog kunnat förstå att jag var lite besviken på den. Samtidigt minns jag hur otroligt stort allt var i den, och jag var förtjust i skådespelarna som jag här lärde känna för första gången: Ed Harris, världens bästa antihjälte/antiskurk, Bill Paxton, som blev magsjuk, Kevin Bacon med sin trubbiga dryghet och Gary Sinise som på en gång kunde signalera något oerhört ömkligt och älskvärt i rollen som killen som blir kvar på jorden. Faktum är att jag minns dessa ansikten mer än jag minns effekterna.

Apollo 13 går ofta på TV idag och jag tänker alltid på det där biobesöket 1995 och hur liten och fjuttig den ser ut inklämd i en beskuren bild i en tablå mellan skräpkanalernas reklamblock. När jag sett om filmen på riktigt har jag funnit en ganska medryckande och underhållande film, men stundtals känns karaktärernas kamp mot oddsen som en metafor; filmen gör allt den kan för att hålla intresset uppe i 139 minuter och det är inte alltid de lyckas. Ron Howards svaghet för sentimentalitet och romantiseringar är heller inget välkommet attribut i en film som försöker skildra en historisk händelse, och riktiga teknikaliteter, på ett sensibelt sätt.

Men, vem vet, skulle man få se den projicerad i 35 mm på en stor vit duk igen så kanske upplevelsen vore annorlunda.

 

BANDIT QUEEN

Biopic om banditdrottningen Phoolan Devi som blev en mytomspunnen Robin Hood-figur i Indien då hon satt i fängelse i nästan tio år. Jag har inte sett den, men jag har ett vagt minne av att den var en ”vuxenfilm”; det vill säga att den var väldigt våldsam och otäck. Kanske det är på grund av djupa undermedvetna tankesignaler jag aldrig sett den, för jag har ofta varit nära (och den är förmodligen bra).

 

JUDGE DREDD

Oh my… okej, så Sylvester Stallone är ju en karismatisk skådespelare och så, men han har något dumt över sig som gör att man alltid minns de där rollerna som gick fel – oftast rör det sig om komedier som härligt usla Rhinestone (1984) och mer sunkigt usla Stopp annars skjuter morsan skarpt (1991), men i fallet Judge Dredd är det en hederlig gammal Stallone-sommarblockbuster som gick åt helskotta.

Nu vet jag att den här filmen har fans – mest nostalgiska fans som gillar att säga ”I AM THE LAW!” – och viiiiisst, jag erkänner att jag gärna ser Judge Dredd tillsammans med vänner och x antal styrkedrycker för skojs skull. Det är en sunkig, konstig, dum film som förmodligen var ett försök att spinna vidare på framgångarna efter Demolition Man (1993), Stallones tidigare sci fi, men den har onekligen en märklighet som på sitt sätt gör den minnesvärd; världen den bygger upp är en slags blandning av Mad Max och Things To Come och scenografin är ofta så klaustrofobiskt överbelamrad att det går att gotta ner sig i den visuella delen av filmen, utan att för den sakens skull bry sig om Armand ”jättemunnen” Assante (som skurk), Diane Lane och Max von Sydow (och Roy Schneider… ugh).

Jag var för liten för att se den på bio, men jag tyckte den såg extremt ball ut (jag fick nöja mig med att spela Super Nintendo-spelet); senare såg jag den på kabel-TV och jag gillade pistolerna, dräkterna och Dredds MC, men själva filmen tyckte jag var brun och trist. Alltså är min retro-vurm för filmen lite paradoxal. Det är som Johnny Mnemonic ungefär, en dålig film som efter tjugo år utvecklat en särskild smak liksom mögelost.

(Måste dock erkänna att trailern är magnifik).

 

LIE DOWN WITH DOGS

Wally White – vars regi- och skådespelarresumé enbart består av den här filmen – ville göra en Clerks för gayscenen med Lie Down with Dogs, en film som kom i strömmen av andra amerikanska filmer som ville släppa ut homosexualitet i luften (t.ex den lysande The Incredibly True Adventure of Two Girls in Love). Idag är den bortglömd – tydligen rättvist, eftersom den i vissa kretsar är känd som den sämsta ”bögfilmen” som någonsin gjorts.

 

MIGTHY MORPHIN’ POWER RANGERS: THE MOVIE

Eftersom Judge Dredd var barnförbjuden (Rated R) så räknade man kanske med att Power Rangers-filmen skulle dra in kidsen denna helg.

Men, vänta, jag vet.

POWER RANGERS!

Tro det eller ej men den här filmen visades aldrig på bio i Sverige… okej, jag är lite ironisk. Power Rangers var omsusat av samma Siewert Öholmska skräck för våldsamma barnprogram som gjorde att man slutade visa Darkwing Duck i Sverige. (Vi grät. Jag minns hur vi grät). Jag såg inte den här filmen förrän en kväll i juli år 2002, som jag faktiskt råkar minnas, då den faktiskt hade (en extremt blygsam) Sverigepremiär på TV4.

Vad mer…? Ja, själva filmen? Ja, den sög. Duh.

 

[ingen trailer finns]

REFLECTIONS OF A CRIME

En av många bortglömda indiefilmer man hittar när man gräver i dessa gamla arkiv – Reflections of a Crime har en ganska intressant premiss och handlar om en kvinnlig fånge på Death Row (Mimi Rogers) som har förtroliga samtal med sin vakt (Billy Zane) innan hon ska skickas till elektriska stolen; enligt IMDb är det en film som diskuterar skuld, nåd och kärlek. Jag har inte sett den och om detta är jag inte ensam, den har bara en användarrecension och två externa. Jag kan föreställa mig att den inte är tillräckligt bra för att tryggt rekommendera men tillräckligt intressant för att åtminstone jag skulle vilja se den.

 

 

Svenska premiärer

I Sverige hade Die Hard – hämningslöst premiär på över 70 platser i Sverige den trettionde juni 1995. Därutöver behövde man bo i storstäderna för att se premiären av Carrington och specifikt i Stockholm för Leningrad Cowboys Meet Moses och He Pings Kärlekens fyrverkeri, som (enligt SFI) visades enbart på Grand respektive Zita. Inget var alltså bättre förr.