Terminator: Genisys

Regi: Alan Taylor

John Connor skickar Kyle Reese från 2029 till 1984 för att stoppa T-800 från att döda Sarah Connor – men den här gången är dåtiden annorlunda och det är bara början. (Och ja, du måste ha sett åtminstone den första filmen för att kunna se denna).

Upp, ner, hit, dit, fram och tillbaka; Terminator: Genisys är ägget till James Camerons höna från 1984 (Terminator). Eller är det tvärtom? Kanske hönan är Terminator 2 (1991) och farmen Terminator Salvation (2009). Det var längesedan jag såg en film som jagar sin svans lika mycket som den här. Terminator: Genisys är Terminator-varianten av Tillbaka till framtiden del II (1989). Går du och ser den får du ta med karta och kompass.

Å andra sidan: Du behöver inte nödvändigtvis hänga med i filmen. Den håller dig upptagen med bomber, granater, buller och bång; ammunitionen tar aldrig slut, den ena explosionen är högre än den andra och biljakterna innefattar bussar som voltar i luften, kraschar mot en brokant och hänger och dinglar mot avgrunden. Mellan det obönhörligt långa rabblandet av exposition finns oklanderliga actionscener, det ska ej stickas under stol med. Om du inte fick tinnitus av Jurassic World så kommer du få det av Terminator: Genisys, och det är väl så det ska vara.

Men, liksom i fallet Jurassic World, så har inte den här filmen några egna ben att stå på. Den handlar bokstavligt talat om sina föregångare. Visst, gillar man action så är det nog lika underhållande som vilken actionfilm som helst. Men det är aldrig spännande. Narrativt sett är nämligen intrigen ett enda långt dödläge – intrigen pågår i en sfärisk loop av tidsresor in absurdum, och eftersom vad som helst kan hända hur som helst är det svårt att bli överraskad.

Det ser ut som en bättre film i början. Första halvtimmen är fantastiskt kul och ger oss effekter som kanske är omedvetet lyckade: Vi vet redan att John Connor (Jason Clarke) ifrån framtiden skickar soldaten Kyle Reese (Jai Courtney) till 1984 för att skydda Johns mamma Sarah (Emily Clarke) undan den onda T-800-maskinen (Arnold Schwarzenegger), men den här gången får vi se det hända och vi får veta vad John och Kyle snackade om innan han reste iväg. Det riktigt roliga kommer i skildringen av 1984 – regissören Alan Taylor har nämligen rekonstruerat Camerons originalfilm klipp för klipp, liksom Gus van Sant gjorde med Psycho (1998), och jag var lika förbluffad av déja-vú som jag var av förvirringen när saker börjar balla ut:

Plötsligt, just när gamla Arnold ska ha ihjäl de där tre punkarna, så kommer nya Arnold med en hagelbössa och lägger sig i leken – så vintage-Arnold slåss mot 2015-Arnold – och i andra änden har Kyle Reese tagit på sig de där luffarbrallorna i den där gränden. Han frågar polisen vilket år det är och han svarar något väldigt märkligt. Det är nämligen en T-1000 (Byung-hun Lee) som därefter jagar honom för att döda – Kyle räddas av Sarah, som inte är en mjäkig servitris utan en bad-ass-commando-chick som har en egen Terminator (i Arnolds nuvarande gestalt) som hon kallar för ”pops”.

Så man ba wuuut. Här lyckas Taylor faktiskt återskapa lite av Camerons mystiska inledningar, när man inte fattar ett jota av vad som pågår men är sugen på att se vart det är på väg.

Vad händer sedan?

Jo, som i många moderna filmer så bjuds vi på en babbel-film. Det förklaras. Och förklaras. Och förklaras igen. Och en till gång. Karaktärerna är fullt upptagna med att fråga och ge förklaringar. Svara och ge motfrågor. Förklara lite mer. Sedan en actionscen. Sedan mer frågor. Etc.

Storyn som följer är nästan obeskrivlig. Sarah, Kyle och T-800 ska resa i tiden från 1984 till 1997 – för att stoppa Domedagen – men på grund av en dröm Kyle haft åker de istället till 2017 – som på något sätt är Kyles förflutna – där det visar sig att Skynet ska ta över världen via ett app-format operativsystem kallat Genisys. Häromkring dyker John Connor upp igen, men nu som en av Skynet skapad mördarrobot – som comic relief får vi även en pajig polis (J.K. Simmons) som tar upp väldigt mycket tid, med tanke på att hans uppgift i filmen är ganska liten (och ja, Simmons är väldigt sådär på att spela töntig nörd).

Det här leder förstås till ett par actionscener som håller hög klass. Men vi vet inte riktigt varför vi tittar på dem. När tidsresandet är så gränslöst så försvinner storyns horisonter; berättelsen får inget tydligt hot och intrigen ingen vettig deadline. Även om man försöker förklara iväg problemet, så kommer man inte undan känslan av att de här figurerna bara kommer att resa i tiden om och om igen tills vår planet i någon kvantfysisk eventualitet inte längre existerar. Det känns faktiskt mer som upplägget till en TV-serie á la Stargate än som en bra film.

Utan tydlig konflikt och intrig blir dramatiken frustrerande jämtjock, som en fotbollsmatch som man vet kommer att sluta 0-0. Hjältarna är i överläge ibland; ibland är de i underläge. Man vet inte riktigt oddsen. Eftersom allt förklaras så brett och övergripande så vet vi aldrig i detalj hur saker hänger ihop – Skynets version av John Connor är farlig, men hur och varför? Och vad är planen, nu igen? Hjältarna ska spränga Genisys i luften… väl? Och på vilket sätt är det annorlunda än vad de gjorde i Terminator 2? Men vänta: KRASCH BOOM BANG, in kommer en actionscen som vill bedöva ens frågor.

Det är alltså mycket väsen för ingenting – men Genisys är samtidigt en märklig film som åtminstone har ett par överraskningar medan den pågår. Den är välregisserad, av Alan Taylor (som tidigare gjort den mediokra Thor: The Dark World) som får till en viss ruffig stil och känsla, där humor passar in utan att det hånar hela konceptet och där actionscenerna är bra utan att ta över hela filmen. Alltså är Genisys bättre än både halvmesyren Terminator 3 (2003) och långtråkiga Salvation.

Men liksom de filmerna misslyckas den med att fatta vad som gjorde Camerons två första filmer så bra. Storyn involverade globalt krig, otrolig teknologi och utspejsad kvantfysik, men filmerna fokuserade på karaktärerna och lämnade aldrig den mänskliga konflikten. Genisys är bara tidsresor, teknologi och action, så pass mycket att karaktärerna blir minimala.

Skådespeleriet är anonymt, vilket är märkligt eftersom de fyra karaktärerna borde vara lätta att känna igen vid det här laget. Det är inget fel på ensemblen, men Jason Clarke har inte mycket att göra med Edward Furlong eller Christian Bale och stoiske Jai Courtney ser mer ut som en G.I. Joe än Michael Biehns tunnhudade och mycket mänskliga Kyle Reese. Emilia Clarke gör åtminstone en fantastisk Linda Hamilton-imitation med rösten, men hon har inget av hennes råa, halvgalna intensitet.

Bäst av alla är som väntat Arnold Schwarzenegger, som spelat den här rollen i fyra decennier nu. Som en äkta åldrad actionhjälte påminner han om den åldrade John Wayne, till och med Sean Connery, och han bär rollen med hemvan elegans och total säkerhet – han är den enda i filmen som vet exakt vad han håller på med.

Samtidigt är det ömkligt att se honom – ”pops” – vandra runt i sin egen franchise som en negligerad farfar som inte längre får plats i sin egen film. Han är omringad av action som inte angår honom längre, och hans uppdrag är att hjälpa de unga. Om än tröttare. Om än äldre. Men trofast, som en hund. Mitt i larmet finns en ledsen liten stund, den går att missa om man blinkar, där han antyder att han en dag kommer att vara borta för gott. Människor, till skillnad från maskiner, är dödliga.

FREDRIK FYHR

*

TERMINATOR: GENISYS

Originaltitel, land: Terminator Genisys, USA.
Urpremiär: 21 juni 2015 (Berlin).
Svensk premiär: 25 juni 2015.
Speltid: 126 min. (2.06)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K, 3.4K; DI 4K/D-Cinema (äv. 3D)/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emilia Clarke, Arnold Schwarzenegger, Jai Courtney, J.K. Simmons, Jason Clarke, Brett Azar, Matt Smith, Byung-hun Lee, Sandrine Holt, Douglas Smith, Aaron V. Williamson.
Regi: Alan Taylor.
Manus: Laeta Kalogridis, Patrick Lussier.
Producent: David Ellison, Dana Goldberg.
Foto: Kramer Morgenthau.
Klippning: Roger Barton.
Musik: Lorne Balfe.
Scenografi: Neil Spisak.
Kostym: Susan Matheson.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Skydance Productions.
Svensk distributör: UIP/Paramount.