Safe (1995)

Regi: Todd Haynes

En menlös överklasskvinna blir övertygad om att hon lider av en oförklarlig allergi mot alla kemikalier sin omgivning, vilket leder till en ödesdiger nedstigande spiral.

Todd Haynes snudd på mästerliga film Safe var verkligen före sin tid när den kom, för tjugo år sedan denna sommar – en psykologisk thriller gjord med den typ av intelligens och politiska medvetenhet som kritiker idag är snabba på att vilja ”hänga med” i, men som då var mer främmande. Då gick det över huvudet på publik och kritiker. De följde intrigen och försökte ta den på allvar, utan att se det absurda i den, och de behandlade den som en vanlig thriller utan att se det blytunga budskapet: Vi är en civilisation som kommer att blunda för våra problem tills de dödar oss.

I en av sina genombrottsroller är Julianne Moore lysande i rollen som den mustysta och till synes helt innehållslösa hemmafrun Carol. Hon har ingen personlighet eller vilja, för hon lever det lyckade överklasslivet som alla andra eftersträvar. Det lysande, statiska fotot ramar in rum av kristallklar tomhet som retroaktivt påminner oss om Ruben Östlund. Som en figur i The Sims rör sig Carol fram och tillbaka i en ”perfekt” överklassvilla som alltid är ren – eftersom den städas av en latinoamerikansk städerska; Carol är gift med en affärsman (Xander Berkeley) och deras liv med varandra påminner om en typ av byråkratisk process där de upprepar olika fraser till varandra – ”Good morning”, ”How was your day?”, ”What’s for dinner?” – och emellanåt har de sex; Carol ligger där passivt och tar emot. När hon för första (och gissningsvis enda) gången går till en psykolog och får frågan vem hon är så får vi inte veta vad hon svarar; eventuellt har hon ingenting att säga.

I en av få filmer som på ett rimligt sätt kan kallas Kubrick-inspirerade bygger Haynes upp en serie händelser som känns lika självklara som obegripliga, förödande i sin definitiva kraft. Carol börjar utan förklaring bli ”sjuk”. Hon får svårt att andas. Faller ihop vid bjudningarna hos de skvallrande väninnorna. Blöder näsblod när hon går till frisören. I en omvärld full av konstant tjattrande radioröster, TV-reklam, motorvägens dieselångor och hälsohets blir hon efterhand övertygad om att hon lider av ”miljöallergi” – Hon är allergisk, helt enkelt, mot… vad? Kemikalier; smink, insektssprej, elledningar, plastpåsar, avgaser, oset från hamburgerbarer, you name it. Hon är sjuk för att hon lever i vår värld, och ingenstans är hon säker.

Hennes läkare konstaterar bekymrat att hon är fysiskt frisk. Men Carol är övertygad om att hon är sjuk – och hennes kropp verkar följa hennes oro. Metoderna för att hålla sig ”säker” blir mer och mer drastiska och till slut har Carol klippt alla band till omvärlden; hon bosätter sig i en kollektiv-baserad new age-sekt ute i öknen där hon till sist måste leva i en igloo med porslinsväggar. Till slut, ensam i ett rum, omringad av ingenting annat än sig själv, kan hon vara säker från världen som nu tydligen ger henne dessa åkommor, som naturligtvis inte kan bevisas (eller ens teoretiskt stödjas) vetenskapligt.

Safe är den typ av film som utspelar sig i marginalerna och handlar om allt den inte förklarar rakt ut. Stämningen är dyster och ödesmättad, nära besläktat med David Cronenberg och David Lynch – inte minst på grund av Alex Nepomniaschys perfekta foto och den täta, vackert mörka musiken av Ed Tomney. Den ger en romantik åt bilderna, som Haynes håller sig på ett kliniskt avstånd till.

Informationen han ger oss mellan raderna är subtil och ibland kryptisk, som att vi själva borde kunna förstå hur vissa saker fungerar. Som, till exempel, de motsägelsefulla budskapen i sekten Carol hamnar i. Den leds av en fridfull man vid namn Peter (Peter Friedman) som har en öm, präst-liknande stämma när han med silkeslena formuleringar övertygar alla medlemmar om att det – på något sätt – är deras eget fel att de blivit sjuka, eftersom allt handlar om att ha en ”positiv inställning” till livet och att ”fylla sin blick med kärlek”.

Till slut, förklarar Peter, är det lika bra att sluta läsa tidningarna eller se på nyheterna, för om man tror att världen är en hemsk plats så kommer ens immunsystem att tro det också. Sekten handlar i ett nötskal om att förneka omvärlden och fokusera på sig själv och sitt eget välmående – vilket är den logiska fortsättningen på ett liv i materiellt välstånd; att avkasta sig alla materiella ting och istället bli en självälskande zombie, oavsett om världen går under en vacker dag.

Varje dag säger medlemmarna till varandra i grupp: ”We are safe, and all is well in our world”. Om det är en övertydlig symbolik i filmen så har Haynes fler subtila – som när vi får se att Peter bor i en gigantisk, skinande vit villa högst upp på ett berg (medan sektmedlemmarna bor i små stugor vid bergets fot) och Carol naivt och aningslöst kommenterar att han bor ”så himla flott”.

Å ena sidan är Safe en tidsskildring – inte minst sågs Carols sjukdom som en förtäckt parallell till AIDS-skräck när det begav sig (förmodligen ännu mer eftersom Haynes själv är öppet homosexuell) – men å andra sidan är det en tid vi fortfarande bär med oss och som på många sätt blivit maxad; Safe känns faktiskt mycket mer som en film gjord 2015 än 1995 (jag kan säga det med visst fog, eftersom jag faktiskt går igenom båda utbuden film för film).

Det är en film som i grund och botten handlar om den plågande känslan av att inte känna sig säker av världen. Rädslan för allt – den kan manifesteras i avgaser och bacillskräck lika väl som främlingsfientlighet och fattigdom; världen går inte att värja sig mot och den som lever i rädsla, och följer den rädslan, kommer till slut bo i en igloo, ensam med sig själv och absurda försök att vinna tillbaka självkänslan utan en enda människa.

Samtidigt är det en film som har ett globalt perspektiv – det är en dyster dom över en civilisation som bygger så mycket på kommers och att älska sig själv att den kommer att implodera i patetiska new age-fantasier och ett desperat försök att förinta sig själv och sitt ansvar och istället ersätta det med ideologi, eller reklam. Allt för att förbli säker, trygg, i en värld där vi reducerats till rädda djur; rädda djur som söker trygghet, som bara vill överleva, när kontakt med andra människor – eller någon slags harmonisk tillvaro – blivit en klinisk omöjlighet.

FREDRIK FYHR

*

SAFE

Originaltitel, land: Safe, USA/Storbritannien.
Urpremiär: januari 1995 (Sundance).
Svensk premiär: 31 januari 2003 (DVD).
Speltid: 119 min. (1.59)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/ 1.85:1
Huvudsakliga skådespelare:Julianne Moore, Xander Berkeley, Dean Norris, Julie Burgess, Ronnie Farer, Jodie Markell, Susan Norman, Martha Velez, Chauncey Leopardi.
Regi: Todd Haynes.
Manus: Todd Haynes.
Producent: Christine Vachon, Lauren Zalaznick.
Foto: Alex Nepomniaschy.
Klippning: James Lyons.
Musik: Ed Tomney.
Scenografi: David Bomba, Clare Scarpulla (okrediterad).
Kostym: Nancy Steiner.
Produktionsbolag: American Playhouse Theatrical Films, Killer Films, Chemical Films, Kardana Films. ass. Good Machine, Channel Four Films, Arnold Semler.
Svensk distributör: PAN Vision (DVD, 2003).