Agent 007… med rätt att döda (Dr. No, 1962)

Regi: Terence Young

UPPDRAGET: Brittisk agent dödad i Jamaica. James Bond undersöker. Spår leder till avlägsen ö (Crab Key) och galen vetenskapsman (Doktor No) som förmodligen vill spränga världen i luften.

RESULTAT: Våld, sex, Red Stripe-öl och 60-talsmums.

Det var en annan tid, då information vägdes med människoliv och en bild på en affisch kunde säga mer än tusen ord; trycksvärtan luktade och filmisar blev konst. Andy Warhol redefinierade konstscenen och skräp blev guld; det var exakt rätt tid för en superhjälte som utstrålade något seriöst, trots att han var en fantasi; någon som kunde rädda världen, just som den (i verkligheten) bestod av kärnvapenhot och järnridåer. Ian Fleming i all ära, men James Bond var född för att bli en popkulturell ikon på vita duken.

Han röker slentrianmässigt en cigarett på ett lyxkasino vid namn Le Cercle när vi möter honom för första gången. Insatserna är på tusentals pund men han är mindre intresserad av sina kort och mer intresserad av motspelaren – vi vet det även när vi bara stiftat bekantskap med hans ryggtavla. Hon är klädd som något ur en renässansmålning och påstår att hon heter Sylvia Trench; han beundrar hennes mod, säger han. ”I admire your luck” säger hon, ”mister…?”

Så ser vi för första gången Sean Connery tända den där cigaretten och säga den där repliken och filmhistoria skapas.

Det man kan missa, om man bara är fixerad vid ögonblicket och dess retroaktiva mystik, är sättet han stirrar på miss Trench. Det där stinget som Sean Connery hade i rollen, i synnerhet precis i början. En iskall och tom blick, bara skuggan av ett leende. James Bond är en sociopat, målinriktad och omänsklig, en korsning mellan fotomodellsagent och sexmissbrukande playboy, intresserad av allt annat än kortspel.

”Tell me, Miss Trench, do you play any other games? I mean, besides chemin de fer?”

”Golf… amongst other things.”

”Tomorrow afternoon, then. And we could have dinner afterwards, perhaps?”

Dr. No – med den klatschiga svenska titeln ”Agent 007… med rätt att döda” – är en av de mest sexfixerade filmer jag någonsin sett. Den gjordes i en tid då det fortfarande var kutym att inte öppet skildra, eller tala om, sex på film – men gränsen var på väg att överträdas och trycket var otroligt. Den här filmen är så full av undertryckta begär att den nästan har något perverst över sig.

Inte minst får våldet en sexuell klang, eftersom filmen är fixerad vid både sex och våld. När James Bond skjuter ihjäl obeväpnade människor gör han det kallblodigt och maktberusat. Han verkar njuta lika mycket av att lägra damer som att bryta armen på dem – han är också en kåtbock som ligger med allt som rör sig, medan filmens skurk blir upphetsad av giftspindlar och radioaktivt kärnavfall; en fiskare som tror på voodoo verkar tända på våld överlag (”Do you want me to break her arm?!”), överhuvudtaget blir allting – snäckor, golf, kaffe, förkylningar, papperskvitton, kortspel, Red Stripe-öl, bu-lu-lup – länkat till antingen sex eller våld. Det kan vara den mest sexuellt återhållna och frustrerade filmen som överhuvudtaget gjorts och man skulle kunna ha ett roligt drickspel byggt på alla gånger det görs sexuella referenser. Ofta är det så subtilt att man idag inte lägger märke till det, men ju fler gånger man kommer tillbaka till filmen desto roligare ter den sig i marginalerna.

Det är den första Bondfilmen, men det visste ingen egentligen då. Det finns därför en opretentiös öppenhet i den som är skön att landa i och alltid återvända till. Den har en viss långsamhet i berättandet, och en mindre definierad James Bond (i synnerhet verkar Connery ibland inte veta vad han ska göra i rollen, han liksom mest står och glor).

Dessutom är det helt klart den mest 60-talsdoftande filmen i serien – jag älskar fotot, de skrikande Technicolor-färgerna (rött och vitt verkar vara färgschemat), den fenomenala scenografin från legenden Ken Adams så full av skyltar med stora varningstexter som idag har en pop-konstkvalité, kostymerna och musiken: Ta bara inledningssekvensen, där vi får det klassiska 007-temat och ett epilepsi-framkallande myller av färgglada prickar, följt av lite random calypso. Mer 60-talsknasigt blir det inte i den här filmserien.

Storyn är oansenlig men lade ändå grunden för alla framtida filmer i serien. Bond skickas till Jamaica efter att en brittisk agent vid namn Strangways mördas. Han hookar upp med en svart stereotyp voodoo-fiskare samt CIA-kollegan Felix Leiter – den verkliga doldisen i Bonds värld, han skulle komma att återvända i flera andra filmer i serien, spelad av flera olika skådespelare, men ändå är det aldrig någon som vet vem han är – och någonstans halvvägs glider Honey Rider (Ursula Andress) upp ur havet med den där orangefärgade bikinin; Sean Connery croonar Underneath the Mango Tree och Honey Rider drar upp sin kniv: ”Looking for shells?” – ”No, I’m just looking”.

De tillfångatas naturligtvis av skurkens lakejer på en mystisk ö där skurken har sin hemliga bas – de hamnar i en ”anti-radioaktiv dusch” där de får stå på rullband som i Austin Powers, innan de stiftar bekantskap med en liten galen kinesisk doktor kallad Doktor No. (Jag har förresten aldrig fattat det namnet. Vadå Doktor Nej?)

Doktorn har ett par svarta järnhänder som han krossar buddhastatyer med. Han har en allmänt tråkig syn på mänskligheten och nämner att han är en del av brottssyndikatet SPECTRE. Hans plan är att ”störa frekvensen” på amerikanska missiler och hämnas på världen genom att spränga den i luften – etc – och han blir besviken på att 007 bara är en ”dum polisman” – Doktorn ser inte själv hur fånig och omäktig han ser ut när han leker i sitt laboratorium med en dräkt som har en huva som ser ut som en sån där duschhjälm i plast, även om Joseph Wiseman är kylig i rollen och dialogerna tillräckligt smarta för att det ska fungera.

Det glädjerika i den här filmen – fortfarande en av de bästa i serien – är att den är lite fånig och skrattretande samtidigt som den är underhållande och spännande. Det syns verkligen att den är gjord 1962, men stilen är fortfarande magnifik. Det är gjort med glimten i ögat, men inte utan allvar. Det är en film som har den organiska känslan intakt – något som skulle försvinna ur serien i många år. Det finns humor och torr ironi, men situationerna är i grunden allvarliga, ideologin rättrådig och skurkarna värda att bekämpa. Man anar att en snyting verkligen gör ont. Till och med sex har något brutalt och rått fysiskt över sig. Faran finns hela tiden där, som en slingrande giftorm, en inbjudande blick, en näve mot käken eller en kall kula i bröstet. Och allt får en sadistiskt lattjo klang till tonerna av en gullig sång om mangoträd där man ”make bu-lu-lup soon”.

FREDRIK FYHR

*

*

AGENT 007… MED RÄTT ATT DÖDA

Originaltitel, land: Dr. No, Storbritannien.
Urpremiär: 5 oktober 1962 (London).
Svensk premiär: 13 november 1962 (ca 8 filmmeter censurerad version), 5 juni 1970 (oklippt).
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (11).
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.66:1 (Europa), 1.85:1 (USA)
Huvudsakliga skådespelare: Sean Connery, Ursula Andress, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, John Kitzmiller, Eunice Gayson, Lois Maxwell, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok.
Regi: Terence Young.
Manus: Richard Maibaum, Johanna Harwood, Berkely Mather, efter romanen av Ian Fleming (okrediterade: Wolf Mankowitz, Terence Young).
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman.
Foto: Ted Moore.
Klippning: Peter R. Hunt.
Musik: Monty Norman, John Barry okred.
Scenografi: Ken Adam.
Kostym: Tessa Prendergast.
Produktionsbolag: Eon Productions.
Svensk distributör: United Artists AB (35 mm, 1962, 1970), SFI (35 mm, 1994). SF (DVD, 2003, 2008).