Kikis expressbud

Regi: Takashi Shimizu

På sin trettonårsdag måste häxan Kiki, enligt en uråldrig häx-rit, flyga till en liten stad och visa att hon kan tjäna ett uppehälle – vilket leder till att hon öppnar en flygande budfirma.

Den här filmen går upp på bio dubbad till svenska.

Jag låter det sjunka in ett tag. Ja, det är en remake på Hayao Miyazakis anime Kikis expressbud (1989). Nej, den är inte animerad. Den är förresten gjord av Takashi Shimizu, som förmodligen mest är känd för sina skräckfilmer, i synnerhet Ju On och The Grudge-filmerna.

Den går alltså upp på svenska biografer – dubbad till svenska.

Om du har något som helst intresse av att se den här filmen – kanske du är ett Miyazaki-fan full av skräckblandad nyfikenhet, kanske du gillar japansk filmkultur överlag, kanske Shimizu gör dig lite hoppfull – så inser du nu, hursomhelst, att du inte kommer att gå och se den här filmen på bio.

Filmer dubbas, naturligtvis, till svenska för att föräldrar ska kunna ta med sina barn till filmer (även om jag misstänker att barn lär sig läsa undertexter i allt tidigare år nuförtiden). Frågan är ju vilka som ska lockas till Kikis expressbud. Föräldrar som inte känner till Miyazaki lär inte söka upp den här filmen, är jag rädd, och man kan ju föreställa sig att föräldrar som känner till Miyazaki har något slags kulturellt kapital – för det första skulle de vara hälsosamt tveksamma till en icke-animerad remake, för det andra skulle de nog hellre visa sina barn det tecknade originalet. Därutöver förlorar man en hel målgrupp av Miyazaki-fans i och med att man dubbar filmen till svenska – Som det ser ut nu är det en film utan publik.

Hade jag vetat att filmen var dubbad till svenska hade jag aldrig gått och sett den. Jag vet att sådana filmer pressvisas, men det stod inget om det på just denna inbjudan (även om jag borde anat oråd när jag insåg att jag nästan var helt ensam på visningen). Jag satt hursomhelst skönt tillbakalutad i biostolen när ljuset släcktes och filmen började med ett par japanska tecken… och jag blev naturligtvis helt förfärad när en svensk tantröst slog mot mig: DEN HÄR FILMEN HANDLAR OM HÄXOR…!

En minut sneglade jag mot utgången och övervägde att hoppa av skutan. Det går ju egentligen inte att recensera en film dubbad till svenska, lika lite som det går att recensera en film man ser på sin dator, sin telefon, eller på TV med fult beskuren bild och reklam. I det här fallet har man tagit bort de japanska skådespelarnas röster och ersatt det med alla de där medietränade svenska rösterna du hör i reklamfilmer för choklad, mjukost och Jysk bäddlager. Och så fort japansk text dyker upp i bild kommer tantens röst, av någon anledning högre än de andra: STÄNGT FÖR LEVERANS! eller TVÄTTLAGER! (Ljuvligt synkat med handlingen och inte alls påträngande).

Men jag fortsatte titta på filmen och fick nöja mig med att försöka leta efter filmen under ljudspåret. Vad jag såg var inte nödvändigtvis en film som är riktigt så dålig som man kan föreställa sig – inte minst är det här en väldigt snygg film där Shimizu och fotografen Sôhei Tanikawa blandar höga och låga vinklar, leker med ett par längre tagningar, och ger ett bra exempel på att fina miljöer inte är detsamma som bra filmfoto; här finns variation mellan klippen, och en hel del effektfulla vyer, i synnerhet mot slutet som innefattar en kamp med att leverera en flodhäst över havet, i en korg mitt i en stormvind.

Där tar väl berömmet slut. Originalfilmen Kikis expressbud råkar faktiskt vara min favoritfilm i Miyazakis karriär. Intrigen om tonåriga häxan Kiki som måste visa att hon kan tjäna ett uppehälle under en slags ”praktik-period” – som alla häxor måste gå igenom – var okomplicerad men ju enklare en film är desto mäktigare kan effekterna och djupet bli, vilket Miyazaki visade i den extremt eleganta och märkligt sublima filmen som rörde mig i djupet, trots att det i mångt och mycket var en ”enkel” barnfilm.

Skalar man bort det romantiska visuella sagofiltret blir Kikis expressbud precis som den här filmen. En tungfotad och fyrkantig film full av grälla färger och en maniskt leende tjej i huvudrollen som viftar med armarna och skriker – ibland försöker Shimizu överföra anime-stilen i en spelfilmsformat som gör att det ser väldigt fult ut (inte minst i små detaljer, som rynkorna på Kikis ansikte när hon sovit eller sättet hon hamnar upp och ner i ett träd efter en kvastkrasch). Och vi ska inte ens tala om hennes animerade katt – eller en flodhäst, central för intrigen – som ser ut som de megafula specialeffekter man hittar i direkt-på-DVD-filmer som RoboCroc eller Mechashark vs Octopus [sic].

Mest av allt blir filmen, trots en fin visuell inramning och helt okej hantverk, blytung i berättandet och extremt förutsägbar. Alla vet känslan av att se en film på en och fyrtio (denna är 108 minuter) och ha en upplevelse som tangerar Titanic. Det blir syntetiskt och långdraget och jag har svårt att tänka mig att rastlösa barn kommer orka sitta still framför den.

Jag kan förstås ha fel – för rent tekniskt är den helt okej – men tidsmarginalen för att ta reda på det är nog rätt snäv, eftersom jag har en känsla av att ingen kommer att gå och se den här filmen. Genom den svenska dubben har den skrämt bort sin publik – kvar finns föräldrar som bara kanske kommer gå och se denna med sina barn – i så fall efter den nya Alfons-filmen. Eller Paddington. Eller Big Hero 6. Eller Berättelsen om Askungen (alla dessa filmer går fortfarande på bio, åtminstone här i Göteborg). Eller, varför inte, Miyazakis animerade lilla mästerverk. Jag vet inte om den någonsin dubbades till svenska, men jag tror de flesta barnen förstår ändå.

FREDRIK FYHR

*

KIKIS EXPRESSBUD

Originaltitel, land: Majo no takkyûbin, Japan/Kina.
Urpremiär: 1 mars 2014 (Japan).
Svensk premiär: 14 mars 2015 (BUFF Film Festival), 5 juni 2015.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Fûka Koshiba, Tadanobu Asano, Rie Miyazawa, Machiko Ono, Misato Shimizu, Miho Kanazawa, Michitaka Tsutsui, Hiroshi Yamamoto.
Regi: Takashi Shimizu.
Manus: Satoko Okudera, Takashi Shimizu, efter boken av Eiko Kadono.
Producent: Akira Morishige.
Foto: Sôhei Tanikawa.
Klippning: Ayumu Takahashi.
Musik: Tarô Iwashiro.
Scenografi: Namiko Iwaki.
Produktionsbolag: Being, D.N. Dream Partners, Edko Films, Kadokawa, Kinoshita Komuten, Kodama Printing, NTV, Oricon, Studio3, Yomiuri, Toei Company.
Svensk distributör: Njutafilm.