Medan vi dansar

Regi: Carlos Marques-Marcet

Alex och Sergis förhållande blir ett distansförhållande när hon flyttar till LA i ett år för ett längre fotojobb. Överlever kärleken tusen mil och kall Internet-kontakt?

Efter att de haft sex så smeker han hennes mage och pratar om hur det rör sig där inne. De nämner aldrig B-ordet fastän de med flit inte använt kondom. Därefter vankar de omkring i den lilla lägenheten i Barcelona som om de trivs med att bo ihop – och det gör de nog. Men deras förhållande är inte så bra. Vi anar det bara i början. ”Kom du?” frågar han. Hon svarar inte. Han ler lite halvt, liksom som att han inte kan fråga något mer. ”Vill du ha rostat bröd?”

Vi kan kalla det för dag noll. Det är när Alex (Natalia Tena) får reda på att hon fått en ”tjänst”. Det har något att göra med hennes fotointresse. Sergi (David Verdaguer) vet inte så mycket om det där, han frågar inte. Men det är jättekul för henne såklart. Men tjänsten pågår ett år – i Los Angeles. ”Jag kan stanna” säger hon. ”Jag behöver inte åka”. Sergi suckar. ”Du måste åka”. Det där med barn det får bli sedan – det är ju bara ett år.

Det döljer sig enorma luckor mellan Alex och Sergi och vi hoppar mellan stenarna när vi ser på den här fina lilla filmen, vars originaltitel lyder 10 000 km. Avståndet, förstås, som Alex och Sergi befinner sig från varandra när hon börjar sitt år i LA. Perspektivet är lika subjektivt som objektivt, och består av Skype-samtal, användarskärmar som visar Facebook och Google Earth, samt de fotoprojekt som Alex sysslar med. Vi får nästan bara se Alex och Sergi på varsin datorskärm, och vi vet inte hur deras liv i den verkliga, autentiska världen ser ut. Bara små, kortare klipp ger oss antydningar, och vissa direkta faktum som vi bör veta. ”Dag 2” blir ”dag 3”. Så kan vi hoppa till ”dag 33” och därefter ”dag 36”, ”dag 37” följt av ”dag 50”. Tiden går fort, tiden går långsamt.

Ju fler av de där dagarna som går desto mer central tycks den där första scenen vara – den där de går omkring i lägenheten, som pågår i en enda lång oavbruten tagning i säkert över tio minuter – och allt som föreslås där. Det finns såklart en anledning till att Alex åker iväg. Hon har förstås en passion. Naturligtvis blir hennes tillvaro i LA, efter några veckors deprimerande trevan, en livsomvälvande upplevelse. Hon möter andra människor där. Män, kvinnor, branschfolk. Får nya vänner. Kanske älskare. Vi i publiken får inte se det här i bild, men det säger sig självt. Ingen människa som levt några år på den här planeten kan se Alex och inte förstå åtminstone de centrala sakerna.

Sergi, å sin sida, verkar leva ett ensamt liv i Barcelona. Whiskyflaskan blir vardag. Cigaretten, som han först roas med att röka inomhus, röker han därefter ute på balkongen ändå och till sist inte alls. Efter några månader är han förtvivlad. Vi får aldrig veta exakt varför – Han saknar henne? Ja. Men det finns en aggression i hans beteende som inte är rationell. Han är paranoid, svartsjuk; han vet att Alex inte bara är skild från honom utan också att hon tar del av något han omöjligen kan förstå. Hans intresse för hennes fotande är marginell – annars skulle vi i publiken också veta något om den – och vetskapen gnager i honom att hon gick just när hon var på väg att ge honom ett barn.

Jag säger inte att allt det här händer i filmen, men det är så jag fyller i luckorna. Den långfilmsdebuterande regissören Carlos Marques-Marcet (som skrivit manus ihop med kollaboratören Clara Roquet) hittar en vacker, oväntad effekt genom det pixliga, buffrande, skajpandet, de sterila Google Earth-bilderna kontra svepet genom de verkliga gatorna (i ett synnerligen minnesvärt moment används split-screen) och sättet Alex och Sergis brist på kontakt blir så påtaglig genom sättet de försöker hålla kontakten – genom dessa otillräckliga tekniska redskap, som tycks så förunderliga för oss men som bara ökar klyftan av oförstånd och rädsla mellan dem. De är praktiskt taget bara två fragment som försöker kommunicera med varandra.

De två skådespelarna är bra – spanjoren David Verdaguer har en fin sensibilitet som den smarta men rastlösa unga mannen som är ett offer för sina manliga neuroser men som ändå är snäll och ömsint nog att försöka göra så gott han kan, medan brittiska Natalia Tena (en doldis mest känd som den svårt bantade karaktären Nymphadora Tonks i Harry Potter-filmerna) är fläckfri som den psykologiskt mer stabila, men också stolta och sakliga, kvinnan som inte är rädd för hårda sanningar. Hon får gå igenom ett känsloregister som kändare skådespelare får Oscarsnomineringar för.

Ändå är detta inte främst sevärt som drama – det är en uppluckrad, plick-och-plock-plottrig och medvetet splittrad film och vi nöja oss med att ana figurerna snarare än se dem (även om jag fann att det var spännande aningar). Det är en film att se för sin form, sättet den tvingar publiken att resonera med bilderna, de oväntade effekterna och den i slutändan hjärtskärande sanningen att förhållanden inte är som på film – för att två människor ska kunna leva ihop, och älska varandra, krävs luft och klarspråk, orädd nakenhet. Det krävs två för en tango, brukar man ju säga, och Medan vi dansar är en ledsam, sprucken vals som går genom vår tids teknologiska alienation. Den lämnade mig full av ömhet.

FREDRIK FYHR

*

MEDAN VI DANSAR

Originaltitel, land: 10 000 Km, Spanien.
Urpremiär: 10 mars 2014 (South by Southwest Film Festival, USA).
Svensk premiär: 8 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 29 maj 2015.
Speltid: 99 min. (1.39).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: REDRAW 5K; DI/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Natalia Tena, David Verdaguer.
Regi: Carlos Marques-Marcet.
Manus: Carlos Marques-Marcet, Clara Roquet.
Producent: Tono Folguera, Sergi Moreno.
Foto: Dagmar Weaver-Madsen.
Klippning: Carlos Marques-Marcet, Juliana Montañés.
Scenografi: Laia Ateca.
Kostym: Vinyet Escobar.
Produktionsbolag: Lastor Media, TV3, TV3, Media, samprod. La Panda.
Svensk distributör: Folkets Bio.