VIDEOSÖNDAG#79

Den centrala filmnyheten i veckan har förstås varit att det 50 år gamla filmavtalet sägs upp för att ersättas med en statlig variant, vilket tillkännagavs av Alice Bah Kuhnke på DN i fredags. Detaljerna är ännu inte specificerade, så det finns inte så mycket jätterelevant att säga om det, än, men jag känner (precis som Hynek Pallas på SvD) en viss oro inför den nya spelplanen. Frågan är hur bra boll de olika aktörerna (främst jätteproppen SF) kommer att spela när de inte längre är bundna till ett avtal.

De nya planerna ska dessutom höja momsen på biografvisning från 6 till 25 procent så biobiljetter kommer att bli dyrare – och argumentet att höjningen blir ”marginell” eftersom ”biografavgiften på 10 procent” avskaffas sticker i synnerhet i ögonen på en gammal lantis som jag själv, eftersom den biografavgiften som Kuhnke nämner (som går till Svenska Filminstitutet) inte gäller för landsortsbiografer som inte visar mer än fem filmer i veckan.

Däremot tror jag inte att detta kommer att innebära någon biografdöd. Folk går redan på bio en hel del i Sverige, fastän vi har de dyraste biljettpriserna på planeten (måste vara tio i topp åtminstone). Däremot går ingen och ser just svenska filmer, varav 80% enligt Kuhnke går back. Siffran känns rätt. Svenska filmer måste bli bättre.

Tyvärr innebär det också att svensk filmkultur måste bli bättre – säger ”tyvärr” eftersom jag är medveten om att det är ett krångligt påstående. Svensk filmkultur är usel och med det menar jag intresset, kunskapen, produktionen, forskandet, bevarandet och kritiken. Från de som går och ser filmerna, till de som gör dem, till de som skriver och pratar om dem – hela kedjan är svag.

Att svensk filmkultur är så usel är en bläckfisk med många armar. Å ena sidan finns ett djupt ointresse för den egna filmhistorien, å andra sidan finns en överlag okunnig inställning till film, ungefär som att filmer är magiska svampar som uppstår från ingenstans (och inget föreslår att producenter och distributörer vet mycket mer om film än den genomsnittliga biobesökaren). Ingmar Bergman brukar anses vara en ond fadersfigur i sammanhanget men det har funnits gott om andra filmskapare som helt enkelt inte fått utrymme, eller distribuerats vidare i efterhand. Det är ganska illa när den mest kända svenska regissören från gulderan är Hasse Ekman – som var objekt för ett fint litet avsnitt av FLM-podden för några månader sedan; inte på något sätt en okänd figur, men säkerligen ”Hasse Who?” för många under 50.

Och vart är filmerna?

Jag blir riktigt avundsjuk när jag går in på det danska filminstutets sida och ser att de har en databas med bilder och arkivmaterial ända ner till stumfilmseran. Danskarna kan skryta med att de restaurerar sina gamla stumfilmer och de går att streama gratis på sidan. I Sverige skryter vi om Victor Sjöström och Mauritz Stiller men de flesta filmer som de gjorde har ingen sett för de har inte distribuerats någonstans – vad jag vet har SFI faktiskt uttryckt noll engagemang vad gäller något restaureringsarbete i jämförbar storlek. Ligger originalprintarna och ruttnar på SFI:s vindsvåning?

Det fortsätter genom årtiondena – hur många kommer ihåg, eller skulle vilja se, den svenska ungdomsfilmen Mr. Big (1987) distribuerad av LO (!) och med Johan Rheborg som ung knegare på hamburgerkedja? Jag känner bara till titeln eftersom det finns ett klipp uppe på YouTube från någon sällsynt VHS. Det kanske är en jättedålig film, men förtjänar den att utrotas från filmhistorien? (Alla utom Johan Rheborg själv får svara).

Svensk filmindustri har meckat med filmavtalet i årtionde efter årtionde – Harry Scheins fina bebis, som skulle säkerställa kvalité och succé för svensk film, växte upp och blev ett Frankensteinmonster i takt med att det mediala landskapen förändrades. Att filmavtalet går i graven är förstås skönt, men vid det här laget känns det som en pyrrhusseger eftersom det borde ha hänt för länge sedan.

Det som är mer oroande är att avtalet (misstänker jag) inte kommer att ersättas med något visionärt. Säga vad man vill om Harry Schein, han var åtminstone en oerhört kunnig och passionerad filmälskare och han brann, som man säger, för att filmen skulle ha en plats – i en tid då film också diskuterades mer och ansågs vara ett viktigare medium. Ser man på filmavtalet med 60-talets ögon så är det ett lysande vackert projekt.

Vi får se hur den nya situationen blir; jag har inget emot en statlig filmpolitik i sig och jag kan förstås välja att ge kulturministern ett ”benefit of a doubt”. Frågan går dock bortom Kuhnke, som trots allt bara är en politiker. Frågan är hur den svenska filmkulturen ska bli bättre om ingen i grunden ändå bryr sig om film. Som i ett förspel för den här nyheten skrev Helena Lindblad en artikel i DN förra månaden om en skyttegravsstämning mellan tröga jeppar som bara vill sälja popcorn och kulturkoftor som bara vill se politiskt korrekta hipster-filmer.

Om dessa är våra två huvudsakliga aktörer, rent filosofiskt, så är det verkligen illa ställt. Båda sidor agerar ”för sakens skull”, men inte för filmens skull. Alla förutfattade idéer – både tanken att film bara är en deprimerande underhållningsmaskin för massorna som helst ska vara ”rafflande” och ”opretentiös”, och tanken att film skulle vara en politisk upplysningsmaskin och en ”spegling av samtiden” som på något ospecifikt sätt ”kan göra skillnad” – bygger såvitt jag kan förstå bara på en grundlig okunskap, och ett rent ointresse, för film.

Samtiden diskuteras bäst på diskussionsforum och i debattinlägg. Underhållning får man bäst på tivoli. Film är en konstform, en medial industri och sedan 1895 en utsmyckning av civilisationen. Film kan innebära allt, inget och vad som helst – men vart filmen håller hus i denna filmpolitik, det vet jag inte.

VIDEOSÖNDAG#79

Scenen: John Connors tillblivelse. I ett litet modest, pågående Terminator-tema tar vi en titt på den där sexscenen i James Camerons kultiga originalfilm från 1984. Världens bästsämsta scen? Bara jag som minns den som barndomens introduktion till sex på film? Nödvändig för storyn är den också! Skämskuddig, kanske, men det finns något fint där. Och är Reese egentligen oskuld?

Bioåret 1995 – Vecka 18. Denna veckas premiärer för tjugo år sedan; Meg Ryan, Hugh Grant, Denzel Washington och en talande gris. Alfonso Cuaróns Den lilla prinsessan specialrecenseras.