Regi: Nuri Bilge Ceylan
Tre personer i ett ensligt bergshotell går varandra på nerverna under vintersäsongen.
Jag tror det var b-filmskungen Samuel Fuller som sa att en film bara behöver fem bra scener. Den i allmänhet hyllade Vinterdvala, som fick fjolårets Guldpalm i Cannes, har åtminstone två. Två fantastiska scener där finfint skådespeleri belyser förkrossande sanningar mellan två människor – det är oerhört skickliga studier i gräl, verbala attacker och retoriskt försvar, och sättet människor in i det sista vägrar att se sina egna svagheter och ofta väljer att låtsas inte förstå vad den andre menar.
Jag vet att jag tycker att Vinterdvala är en bristfällig och ojämn film just för att jag tycker de scenerna är så bra. Där brinner det till. Figurerna känns levande. Inramningen försvinner, filmen går bortom sin teatrala form och in i hjärtat. I vad som praktiskt taget är en filmad pjäs – en tre timmar och sexton minuter lång film där vi till större delen läser filmen (i undertexterna) mer än tittar på den – blir det väldigt tydligt när det hypotetiska försvinner.
Större delen är, tyvärr, mer av en slags teatral hypotes (enligt eftertexterna inspirerad av Tjechov). Det är inget fel med det – och detta är inte alls en direkt dålig film – men det lämnar i slutändan mycket att önska, i synnerhet när man börjar ifrågasätta om den verkligen behöver vara så lång.
Kammarspelet utspelar sig på ett hotell i en absurt svåråtkomlig turkisk bergstrakt och vi beskådar en slags lappsjuka när hotellet vilar under vintersäsongen (bara en ung japan utan tydligt syfte, samt en ungdomlig ”äventyrare”, till synes på väg mot ingenstans, bebor hotellet). Huvudpersonen är en självgod gubbjävel (jag hittar inget bättre ord) vid namn Aydin (Haluk Bilginer) och han äger hotellet tillsammans med sin unga och deprimerade fru Nihal (Melisa Sozen) – av allt att döma är hon deprimerad för att hon behöver vara gift med Aydin och uggla uppe i det urtråkiga hotellet. Som bonus får de även dras med Aydins syster Necla (Demet Akbag), en velig medelålders kvinna som i hemlighet verkar längta tillbaka till ex-mannen som behandlade henne som skit, och som därför virrat in sig märkliga filosofiska spekulationer om att vända andra kinden till in absurdum.
Ingenting händer förstås under hotellets vinterdvala, vilket leder till att dessa tre karaktärer går omkring och retar gallfeber på varandra. Man kan inte säga att Ceylan inte fångar det vackert. Vinterdvala är ofta en fantastisk studie i passiv-aggressivt beteende, en vansinnigt frustrerande och ibland helt klaustrofobisk skildring av människor som enbart är fångar i sig själva och sina egna situationer. De två scenerna jag nämnde – de dialogdrivna höjdpunkter som ankrar filmen och gör den ganska sevärd (för rätt publik) – är just två gräl som börjar smått men eskalerar till fantastiska dueller. Den ena scenen är grälet mellan Aydin och Necla, den andra mellan Aydin och Nihal. Det är som att de får varsin match.
Grälen har många liknande beröringspunkter, eftersom Ceylans karaktärer är mycket trovärdiga och specifika. Främst cirkulerar dem kring Aydin, som är en tämligen gräslig figur – en rik och snål gubbe som döljer en misantropisk paranoia under en rättrådig och sensibel persona; han använder moraliskt goda ord enbart som slentrianmässiga ursäkter för sina handlingar, samt som skuldpilar på de han vill trycka ner, och han bryr sig enbart om sin egen njutning (exakt hur mycket Ceylan gillar eller ogillar denna karaktär är svårt att sia om, men han får märkligt mycket utrymme även när han tillintetgjorts av sin förkrossande tydliga fru).
Aydin, som en gång i tiden var en skådespelare, rättfärdigar sin egoism med den slentrianmässiga gubb-parollen att han jobbat hårt i sitt liv, som om det skulle gottgöra för hans feodalherre-beteende när han tuffar runt med sin ”assistent” (en gammal vän vars jobb det är att bära hans väskor, skjutsa honom till olika ställen, etc) och begär hyror från fattiga hyresgäster samtidigt som han låtsas inte bry sig om huruvida de kan eller inte kan betala.
Det är överhuvudtaget mycket Aydin låtsas inte bry sig om, men exakt vad han funderar på (eller varför vi ska bry oss) förblir svårare att förstå. Filmen bär på en knepig paradox. Å ena sidan är Ceylans manus lyhört inför människans psykologi och hennes spel med och mot andra människor. Å andra sidan är det också plågsamt teatralt – alla karaktärer förklarar exakt vad de tänker på och vad de försöker säga så att det inte finns minsta utrymme för spekulation och vi nästan alltid är medvetna om att vi tittar på skådespeleri (vi tror helt enkelt inte att karaktärerna bott i det här hotellet den tid det talas om, det finns inget liv i världen som vi får se – snarare kan man nästan se teaterscenen ibland). Och efter över tre timmar, har vi blivit något klokare?
Nej, jag har faktiskt ingen aning om vad Vinterdvala går ut på. Kontentan verkar vara denna: Vi människor blir ofta missnöjda med våra liv, och våra livsval, och vi är ofta blinda för våra brister, samt ansvaret vi har till våra medmänniskor.
Men vad det spelar för roll i just den här filmen framgår aldrig. Filmen ramas in av en mindre lyckad sidointrig (de där hyresgästerna jag nämnde) som har en punch-line som man ser komma ganska tidigt om man sett en och annan pjäs i sitt liv. Ett annat i allmänhet överanvänt begrepp (det där om att vägen till helvetet är kantat av goda avsikter) används flera gånger i Vinterdvala för att bygga upp den trista gubb-slutsatsen att Aydin må vara bitter och cynisk, men den unga Nihal hon är minsann ung och naiv också, som tror gott om andra människor, det får vi inte glömma.
Filmen påminner – inte så lite – om en sämre-men-fortfarande-bra Ingmar Bergman-film. Bergman, som ju också hade en själv- och glasklar relation till teatern, var som bäst när han hittade en narrativ filmform som var stringent och tight, filmer som hade en tematisk poäng och existensberättigande, gärna var de lite rappt klippta och snabbt avklarade. Som sämst var han när han försökte ”experimentera” med hypotetiska idéer, och lite halvhjärtat letade efter trådar att knyta ihop, någonting som skulle föreslå en anledning till varför någon skulle vara intresserad; en liksom påhittad poäng till vad som egentligen bara är en lekstuga.
Vinterdvala får till slut väldigt svårt att förklara för oss varför den är värd en sådan lång speltid, i synnerhet när de centrala dialogscenerna är sammanlänkade av halvformulerade sidospår och löst fluff i form av övertydliga naturbilder med klyschig djursymbolik. Bergman hade åtminstone den goda smaken att erkänna lite klädsamt självhat; Ceylan verkar hög på sig själv och tror att varje minut är värd sin vikt i guld.
Jag tycker alltså att filmen, i korthet, är för lång och faller under sin egen tyngd, och jag vet inte vad poängen är med den annat än att visa folk som gnäller på varandra på övertygande sätt.
Samtidigt är det en klurig film att bedöma, eftersom den innehåller enskilda scener som verkligen är fantastiska. Skådespelarna är mycket bra och fotot perfekt i sin enkelhet (i synnerhet tacksamt eftersom de fantastiska miljöerna verkligen inbjuder till naturporr). Jag rekommenderar filmen främst till dramaentusiaster, de som är intresserade av skådespeleri och de som är särskilt intresserade av människans mer småaktiga beteende. Det finns gott om stunder i Vinterdvala då Ceylan prickar rätt, rent psykologiskt. Men de som vill ha en mångsidig cinematisk upplevelse – eller bara se en berättelse som faktiskt kommit någonstans efter 196 minuter – lär nog känna sig snuvade på konfekten i det frustrerande, och ganska billiga, öppna slutet där Ceylan behagar lämna sina trådar oknutna och lämnar allt lika öppet som han började.
FREDRIK FYHR
*
VINTERDVALA
Originaltitel, land: Kis Uykusu, Turkiet/Frankrike/Tyskland.
Urpremiär: 16 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 9 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 19 december 2014.
Speltid: 196 min. (3.16).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: F65 RAW; DI 4K/D-Cinema/2.35:1 (CinemaScope).
Skådespelare (komplett rollista): Haluk Bilginer, Melisa Sözen, Demet Akbag, Ayberk Pekcan, Serhat Mustafa Kiliç, Nejat Isler, Tamer Levent, Nadir Saribacak, Emirhan Dorukutan, Ekrem Ilhan, Rabia Özel, Fatma Deniz Yildiz, Mehmet Ali Nuroglu.
Regi: Nuri Bilge Ceylan.
Manus: Ebru Ceylan, Nuri Bilge Ceylan.
Producent: Zeynep Ozbatur Atakan.
Foto: Gökhan Tiryaki.
Klippning: Nuri Bilge Ceylan, Bora Göksingöl.
Produktionsbolag: Zeynofilm, Bredok Filmproduction, Memento Films, Imaj.
Svensk distributör: NonStop Entertainment.