Mädchen in Uniform (1931)

<- Viljans triumf.
-> Terminator 2.

Regi: Leontine Sagan

En ”känslig” fjortonårig flicka börjar på en sträng preussisk flickskola där hon blir kär i den mystiska läraren von Bernburg som dyrkas av alla elever men ogillas av den stränga lärarkåren.

I mitt liv har jag sett många filmer regisserade av män med enbart män i rollistan. Den här filmen, Mädchen in Uniform, är den enda motsatta film jag sett: En film regisserad av en kvinna, med bara kvinnor i rollistan. En enda.

Den är känd, och var länge ökänd, som den första film som explicit skildrade homosexualitet på film. Ändå passerade filmen anonymt förbi när det begav sig – den blev ingen succé ens i de Berlinska gayklubbarna, där filmen blev överskuggad av Josef von Sternbergs omåttligt populära Blå ängeln (1930) med landets älskade überdiva Marlene Dietrich – och den tycktes försvinna ur allas medvetande efter att nazisterna sett den som ”dekadent” och totalförbjudit den.

Inte förrän på 1970-talet återupptäcktes Mädchen in Uniform och har sedan dess blivit en kultfilm och inte minst en en akademisk klassiker – idag kan man säga att filmen är motsvarigheten till Citizen Kane (1941) i en filmvetenskaplig HBTQ-kurs. En grundläggande ögonöppnare som visar inte bara det självklara – att kvinnor gjort film, som negligerats, eller att det alltid funnits könsöverskridande drifter i filmkulturen – utan även att flera av dessa filmer också är fantastiska i sin egen rätt och på många sätt ännu mer radikalt moderna idag än de var då.

På håll ser intrigen enkel nog ut. Den fjortonåriga Manuela (Hertha Thiele) förlorar sin mor och börjar i en sträng och rigid flickskola där hon blir kär i  Fräulein von Bernburg (Dorothea Wieck), den enda lärarinnan på skolan som är godhjärtad (resten av personalen är disciplinhetsande harpyor). Medan hon bearbetar sin skolgårdsförälskelse, och undrar om von Bernburg besvarar den eller inte, så lär hon känna de andra flickorna på skolan, till exempel den rebelliska Ilse (Ellen Schwanneke) som käftar emot, häcklar lärarna bakom ryggen och har förbjudna idolbilder på sina skåpdörrar.

Det låter ju som en ganska okomplicerad film, men den spelar geniala psykologiska spel. Den använder formen av en flickbok, och den går att läsa som en helt vanlig tonårsberättelse riktad till flickor, med den signifikanta skillnaden att kärleken inte riktas till någon man. Jag såg själv filmen utan att höja ögonbrynen – jag följde handlingen tills filmen tog slut, fann den vara över medel och gick ut till köket för att göra en nattmacka och lite te.

Några minuter senare stirrade jag på det kokande vattnet och undrade vad jag egentligen hade tittat på. Vad hände egentligen? Vad döljer sig bakom karaktärernas beteende? Hur kan det sluta där det slutar, och vad vet vi egentligen om vad som lett fram till… ja hursomhelst.

Jag återvände och såg praktiskt taget filmen en gång till. Jag satt perplex och fascinerad.

Det finns många politiska och akademiska läsningar av filmen – de är säkert viktiga, men mest av allt fann jag i den ett briljant och mästerligt exempel på den gamla hederliga sanningen att en bra berättelse alltid handlar om konsekvens utan tydlig handling, en våldsam verkan på grund av dunkel orsak, och att den dramatiska konsten handlar om samspelet mellan handlingar, reaktioner och information – i korthet, vi vet inte varför, bara hur och lite vad.

Jag var tvungen att se filmen igen eftersom jag första gången hade varit för upptagen med att leta efter sakerna jag läst om tidigare, för upphängd vid tanken på att detta skulle vara en ”lesbisk” film. Det pågår någonting mycket bredare, och märkligare, i Mädchen in Uniform. Det är ett psykoanalytiskt spelfält med märkliga kontrahenter. Alla flickorna på skolan är förälskade i von Bernburg. Manuela, som nyligen förlorat sin mor, hör talas om von Bernburg långt innan hon ser henne. Man kan säga att hon konditioneras till att bli förälskad.

Bernburg – dynamiskt spelad av den av kameran dyrkade Dorothea Wieck (senare en ”flatikon”) – är i sin tur en mystisk svart madam som regerar över sina elever som en ande. Hon växlar beteende – i ena stunden är hon moderligt varm, och i den andra är hon kyligt skuldbeläggande.  Hon är en kvinna som har en sadomasochistisk hållhake som de andra lärarna bara kan drömma om.

Samtidigt är hon en human röst. Det enda vi garanterat vet säkert om henne är att hon tror på kärlek, nåd och omsorg. Hon är en professionell yrkeskvinna som tar sitt jobb på största allvar – hon har flera ridåer men vad hon gör framför dem dikteras av vad hon bestämmer sig för bakom dem. De andra lärarna fnyser föraktfullt åt begrepp som kärlek, och ser på henne med avundsjuk misstro. De försöker sköta ett omänskligt och kärleksbefriat fängelse av disciplin och dinosauriegamla överklassnormer, och von Bernburg – med sin vaksamma blick som skriker av intelligens och integritet – är en vagel i ögat.

Återigen känner vi igen den arketypiska berättelsen om den humanistiska läraren som står upp mot en grym tradition (detta är praktiskt taget en Döda poeters sällskap-situation på 30-talet) men det briljanta med Mädchen in Uniform är sättet den inte nöjer sig med att spela gott mot ont.

Om von Bernburg nu är så god, varför bestraffar hon eleverna ibland? Leker med deras känslor? Svaret är väl för att hon anser det vara vad hon bör göra. Ibland är hennes framträdande kallt och bombastiskt, som i filmens mest berömda scen när hon änglalikt delar ut kyssar till alla flickorna innan de ska sova – scenen har en erotisk laddning, och det är i synnerhet denna scen som gjorde filmen omtalad när det begav sig, men jag kan inte heller låta bli att se henne som en slags märklig bödel när hon ger flickorna varsin orgasmisk kyss, för att avsluta med den allra mest suktande av dem alla, nämligen Manuela.

Inte heller vet vi om von Bernburg älskar Manuela tillbaka. Om hon gör det så måste hon också befinna sig i en yrkesmässig kris, en hon gömmer bakom en kylig fasad av extremt välspelad distans. Hon tycks hålla tillbaka en otrolig emotionell kraft – bara vid ett enstaka tillfälle tycks hon brista, bara för att blixtsnabbt hämta sig igen – men det förblir ett mysterium vad hon egentligen tänker och känner och framför allt varför. Dialogerna mellan von Bernburg och Manuela är som krypterade minfält. I grund och botten har Manuela bara en vanlig skolgårdsförälskelse. Men sådana kan vara våldsamma och leda till förödande konsekvenser. Inte minst bär von Bernburg ett stort ansvar, och det verkar tynga henne – eller hur man nu ska tolka den där blicken som inte kan förklaras i ord.

Vem kan överhuvudtaget tolka en blick, en manlig eller kvinnlig – vad menade den-och-den-personen när de använde de där orden… betyder det vad jag tror att det betyder? Och varför känner jag… och känner hon eller han likadant?

Mädchen in Uniform hittar oerhört sluga sätt att skildra social ångest på – den verkar oansenlig medan den pågår men den hugger djupt och primalt in i psyket för varje steg den tar. Det är en film som förmodligen handlar om sex lika mycket som den handlar om kärlek – om inte mer – och den är fullt medveten om maktrelationen mellan den som härska och den som vill lägga sig på rygg.

Men det är också en envist humanistisk och verkligt liberal paroll som håller upp människan som en otämjbar känslovarelse. Det finns en möjlig neuros inuti verkligt passionerad kärlek, och stora känslor kan leda till stora bekymmer, men det ska inte kontrolleras för hårt. Vi är människor, och det är i människorna som filmen grundar sig i. Den slutar på en not så briljant att man måste tolka den som en blixtrande attack mot auktoritära system.

Vilket inte är så konstigt, eftersom filmen är byggd på en pjäs (av Christa Winsloe) som hade en tydlig agenda att kritisera det preussiska uppfostringssystemet.

Det finns förstås en historisk ironi här. Liksom i alla tyska filmer under den här tiden vilar framtiden tung som en kvävande mantel över allt vi ser – Fritz Langs klassiska M kom samma år, och även där har retrospektivet ändrat många av effekterna. Oavsett om det var menat som en kontemporär kritik eller inte så har vissa av de rigida lärarinnornas repliker en retorik som man måste koppla direkt till Hitler – Som när matransonerna förminskas, och eleverna bara blir hungrigare, medan den ondskefulla föreståndarinnan skalderar att  ”enbart genom hunger och disciplin kan vi fostra ungdomen till att återta den ärofulla plats vi en gång ägde”.

Andra insikter är mer konkret fasansfulla – som att en stor del av de som medverkar i filmen, både framför och bakom kameran, var judar och några år efter denna film var de döda. I en intervju gjord 1981 berättade Herta Thiele om hur hennes vänner försvann eller tog livet av sig, på daglig basis: ”Man förstod bara att de var judar först när fascismen var där och man förlorade sina vänner.”

Thiele hade en passiv-aggressiv relation till nazisterna, och försökte samarbeta med dem liksom Dorothea Wieck som fick en vidare karriär i Nazi-Tyskland, men 1936 flydde hon till Schweiz när de slutligen fördömde hennes arbete som ”subversivt” och exkluderade henne från landets riksteater. Efter kriget fick Dorothea Wieck däremot inga fler huvudroller och hon avslutade sitt skådespeleri på 1960-talet. Regissören Leontine Sagan hade en kort karriär i England tillsammans med Alexander Korda, men flyttade till Sydafrika och grundade Johannesburgs nationateater; hon dog i Pretoria år 1974, 85 år gammal. Mädchen in Uniform var den enda film hon ensam regisserade.

Men trots alla fasansvärda skuggor som vilar i filmen så är fortfarande Mädchen in Uniform en briljant film, förrädiskt enkel och djupt psykologisk. Den balanserar visuell skönhet och mystik med sinnet, hjärtat och förnuftets olika bristande omdömen och den berättar en lysande liten berättelse om att individens frihet också är en kollektiv angelägenhet.

I slutändan är det en film om människor, och deras känslor när de är fångna i ett socialt system. Den är enkel att se, svår att bli klar med, och minst av allt är den bra för att den nu råkar passera Bechdel-testet med råge. Snarare finns där den beklämmande insikten att en film av och med enbart kvinnor inte alls var lika radikalt år 1931 som det tycks vara 2015.

FREDRIK FYHR

*

MÄDCHEN IN UNIFORM

Originaltitel, land: Mädchen in Uniform, Tyskland.
Urpremiär: 27 november 1931 (Tyskland).
Svensk premiär: 29 mars 1932 (endast visad på biograf Sture i Stockholm med titeln ”Brytningstider”).
Speltid: 88 min. (1.28).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.20:1.
Skådespelare: Hertha Thiele, Dorothea Wieck, Emilia Unda, Hedwig Schlichter, Ellen Schwanneke. okred. Lene Berdolt, Erika Biebrach, Margory Bodker, Gertrud de Lalsky, Else Ehser, Marte Hein,Miriam Lehmann-Haupt, Erika Mann, Barbara Pirk, Ethel Reschke, Lisi Scheerbach, Doris Thalmer, Ilse Vigdor, Annemarie von Rochhausen, Ilse Winter, Charlotte Witthauer (komplett rollista).
Regi: Leontine Sagan.
Manus: Christa Winsloe, Friedrich Dammann efter Christa Winsloes pjäs Gestern und heute (extra, okrediterade dialoger av Colette).
Producent: Carl Froelich, Friedrich Pflughaupt.
Foto: Reimar Kuntze, Franz Weihmayr.
Klippning: Oswald Hafenrichter.
Musik: Hanson Milde-Meissner.
Scenografi: Fritz Maurischat, Friedrich Winkler-Tannenberg (art direction).
Produktionsbolag: Deutsche Film-Gemeinschaft.
Svensk distributör: n/a