Bioåret 1995 – Vecka 17

Biopremiärer – Vecka 17, april 1995

 

Amerikanska premiärer

 

DESTINY TURNS ON THE RADIO

Så vi befinner oss ”rätt upp i 90-talet” nu och det betyder att Quentin Tarantino är det coolaste som gått i ett par skor. Det var även hans namn som sålde Destiny Turns on the Radio, en rejält dassig (om jag minns det rätt) Tarantino-klon med en titel som aldrig lämnat mig. Storyn försöker rida på Pulp Fiction-genom att ha raffig musik och coola figurer varav en heter Johnny Destiny och spelas av Tarantino – Dylan McDermott har dock huvudrollen, som kåkfarare på jakt efter pengar (som Johnny Destiny fått på sig). Det är fascinerande hur många sådana här filmer som kom på 90-talet. Otroligt skönt att så pass få överlevt det kollektiva minnet.

 

FRIDAY

Jag såg inte den här filmen förrän jag var tolv-tretton, men då var det fortfarande på VHS – jag visste att något inte var helt rätt bland de mycket vita och medelklassiga hip hop-wannabes jag hängde med på högstadiet. Okej att de gillade Enter the 36 Chambers med Wu Tang Clan men varför ville de kolla på Friday?

Jag har inte sett den här filmen på år och dagar men som jag minns den är den en ganska ljummen film där inget händer och saker bara är sporadiskt kul. Som jag minns det handlar inte filmen om något förutom att Ice Cube och Chris Tucker hänger omkring och saker händer – och händer inte – i da hood. Isbiten ville göra en film som hade en mer ”positiv” bild av förorterna, men det blev tyvärr alltför nära Wayans-brödernas spoof-rulle Don’t Be A Menace II South Central While Drinking Your Juice in the Hood (en ambitiös titel med en svensk titel – ”Ghetto Blaster” – så lakoniskt, mördande antiklimatisk att det är ett skämt i sig). Anyhoo, Friday blev en hit i USA och fick två uppföljare (!) kallade Next Friday och Friday After Next.

Ett maraton, någon? Ingen? Hm.

 

PICTURE BRIDE

Jag har inte så mycket att säga om den här filmen förutom att jag såg den någon gång på det sena 90-talet, förmodligen på kabel-TV, och det är en sådan där dimmig men inte olovande upplevelse som föreslår att något finns att hämta där. Alltså ska jag se om den här filmen någon dag och se om den är a) lika bra som jag misstänker eller b) lika smörig som denna trailer föreslår.

 

SEARCH AND DESTROY

Hey, det där är ju Martin Scorsese! Det hade jag inte vetat 1995, såklart, men jag borde ha sett den här filmen någon gång – men jag har inget som helst minne av det. Återigen kan man se på långa vägar att det rör sig om en Tarantino-ripoff (affischen liksom…) men trailern är ju käck och vi har så pass bra skådespelare att jag inte kan motstå det. Inklusive Christopher Walken, som vid den här tiden var exakt den Christopher Walken som alla vill härma idag. Filmen har till exempel 5.2 på IMDb, och inte så många har sett den, vilket betyder att den kan vara en gömd pärla (folk med dålig smak gillar att rösta på IMDb och folk med dålig smak bryr sig inte om att rösta, alltså får man lägga till och dra ifrån spökpoäng beroende på hur många som sett filmen).

 

TOP DOG

*Paus för kollektivt stön*

Nej detta behöver ingen närmare presentation, tror jag? Dog of the week, for sure!

 

THE UNDERNEATH

Steven Soderberghs uppföljare till sex lögner och videoband (ja det ska stavas med små bokstäver) och en film jag hade tänkt ta en närmare titt på men tiden försvann från mig – och ärligt talat vet jag inte om den är så bra. Jag har i och för sig inte sett den, men inga kvalitets eller intresseklockor plingar direkt. Därmed inte sagt att The Underneath inte är något av en semi-obligatorisk film att kolla in om man vill ha koll på sin Soderbergh (och varför skulle man inte vilja det?). Han skulle bli ett med den rappkäftade film noir-stilen med t.ex Out of Sight (1996) och det är intressant att han redan här hade ett specifikt sikte inställt på denna typ av snajdiga thrillers. Också kul med en film där Peter Gallagher har huvudrollen. Lagom random.

 

VILLAGE OF THE DAMNED

Åsikterna tenderar att gå isär om John Carpenters remake av 60-talsfilmen med de läskiga Body Snatchers-barnen som gör livet surt för invånarna den idylliska amerikanska småstaden Anytown, USA. Själv tycker jag att Village of the Damned är en ofrivilligt komisk kalkon och en parad av märkligt valda, halvdåliga skådespelare som antingen spelar över (Christopher Reeve har huvudrollen och Mark Hamill är vansinnigt rolig som galen präst) eller under (Kirstey Alley ser ut att ha det jättejobbigt hela filmen igenom). Alla filmer av John Carpenter har förstås en säregen b-filmscharm, men i mina ögon råder det inget tvivel om att detta (tillsammans med Ghosts on Mars) är hans helt klart sämsta film efter 80-talet. Men underhållande? På sitt sätt, ja. Den är bättre än Top Dog.

 

Svenska premiärer

Det gör lite ont att ta en titt på de svenska premiärerna denna vecka för tjugo år sedan. Inte för att de är få utan för att de är många och säregna. Svensk filmindustri har aldrig varit en särskilt schysst bransch – mer specifikt har den alltid dominerats av SF – men för 20 år sedan hade vi fortfarande aktiva distributörer som Triangelfilm och Sonet och SFI; inga bolag som vad jag vet längre distribuerar film på bio.

Denna vecka, för tjugo år sedan, hade biografen Sture i Stockholm en italiensk filmfestival. I den ingick alla italienska filmer här nedan. Allt som allt gick följande filmer upp på bio:

 

DEN LÅNGA TYSTNADEN

En politisk thriller av Margarethe von Trotta (som gjorde Katarina Blums förlorade Heder och nu senast Hannah Arendt).

 

DEN SICILIANSKA ESKORTEN

Om ett sammansvetsat gäng livvakter som skyddar den enda ärliga domaren i en undersökning om korruption i Sicilien.

 

EN SKÖNHET I BAREN

En (som det verkar) tämligen flåshurtig italiensk förväxlingskomedi. Detta är ett land som onekligen har en kulinarisk tradition i det här området – jag vet inga andra landsmän som gillar buskis lika mycket som italienarna.

 

INPÅ BARA HUDEN

Ytterligare italienskt (på grund av filmfestivalen på Sture), detta ett triangeldrama om ett konventionellt, lyckligt par som blir ”offer” för en deprimerad och psykiskt instabil ung man.

 

LIVETS HÅRDA SKOLA

John Singletons Higher Learning, den tematiska uppföljaren till Boyz ’N The Hood.

 

MITT LIV MED EN IDIOT

Rysk komedi om en intellektuell man som av någon anledning bestämmer sig för att ta  en ”idiot” direkt från ett mentalinstitut och husera denne under sitt hus. Storyn verkar vara helt uppåt väggarna bananas och går bland annat ut på att ”idioten” våldtar inte bara mannens flickvän utan mannen själv. Kan vara Almodóvars inflytande som gått överstyr. Vet ej om Putin sett denna, hursomhelst.

 

POJKARNA FRÅN NEAPEL

En italiensk musikal (!) som är så obskyr att jag inte hittar någon vettig information på engelska om den.

 

Det här är, i dagens mått mätt, oerhört generöst. Jag säger inte att alla dessa filmer är bra – och understryker att de bara hade premiär i Stockholm under en begränsad tid – men urvalet av utländska titlar ligger ändå en helt annan ambitionsnivå än den som andas syre idag, då vi i allmänhet får nöja oss med franska feel-goods, dokumentärer och ett par av de filmer som Oscarsnominerats för bästa utländska film.

Varför det ligger till på det här sättet finns förstås flera svar på – ekonomi och mediekonvergens är två orsaker – men jag nöjer mig med att bara moloket dagdrömma om bättre tider som värsta Kapten Stofil.

FREDRIK FYHR