Biopremiärer – Vecka 15, april 1995
Amerikanska premiärer
THE BASKETBALL DIARIES
Detta är veckans utvalda 1995-film.
THE CURE
Inte en film som har något med Robert Smith att göra, utan en (som det verkar) hejdlöst smörig pojkar-blir-män-film med Joseph Mazzello, det vill säga killen från Jurassic Park – Mazzello lade skådespeleriet på hyllan efter puberteten men innan The Cure var han på vippen att få huvudrollen i Stanley Kubricks Förintelsen-drama Aryan Papers – en film som dock aldrig blev av.
I The Cure spelar Mazzello en elvaårig pojke som får AIDS. Vilket påminner mig om det glada 90-talet, då ”politiskt korrekt” var ett mer övertygande skällsord än nu, eftersom det då tycktes innebära att man var tvungen att låtsas som att det fanns något bra med sådana här filmer.
KISS OF DEATH
En tämligen stereotyp gangsterthriller med David Caruso, Samuel L. Jackson och Nicolas Cage. De tre är ungefär exakt som du tror att de är och storyn är rutin. Den är sevärd endast för de som vill pricka av alla Nicolas Cages galenpanneroller.
Det är å andra sidan ett nobelt uppdrag.
THE LAST GOOD TIME
Ytterligare feel-good-stämningar i ”gammal gubbe blir vän med ung kvinna”-subgenren. Regisserad av skådespelaren Bob Balaban, av alla människor. Det ska tydligen vara en ”mogen” film. Trailern föreslår inget mästerverk, men Armin Mueller-Stahl och Maureen Stapleton är underskattade talanger. Vem vet?
NEW JERSEY DRIVE
Ey yo, vad vore 90-talet utan sina ”getto-filmer”. Efter filmer som (främst) Boyz ’n the Hood blev det poppis att göra filmer om vad som hände i da hood, vilket i sin tur förmodligen skjutsade hip hop-kulturen in i mainstreamvärlden på ett sätt som fortfarande märks av, även om just den här typen av ”romantiserat oromantiserade” skildringar känns nästan lite komiska idag. Och att döma av New Jersey Drive – där kidsen stjäl bilar – hade denna subgenren redan här börjat gå in i en lite mer avtrubbad och självparodisk fas (veckan efter denna kom Ice Cubes ”mästerverk” Friday).
SWIMMING WITH SHARKS
Beviset på att Kevin Spacey spelat svinig chef redan från början. Här blir han kidnappad av kontorsråttan som snappar och ger honom sin medicin tillbaka – den senare är spelad av Frank Whaley, en sympatisk 90-talsskådis som aldrig fick något ordentligt lyft (vad jag vet). Jag tror eventuellt att jag sett den här filmen någon gång – om jag inte blandar ihop den med The Ref med Denis Leary, som har liknande inslag (kidnappning, 90-tal och Kevin Spacey) – och jag minns den som riktigt kul. Den SER åtminstone kul ut nu.
WHILE YOU WERE SLEEPING
Som förstås hette Medan du sov i Sverige. Fortfarande när någon säger Sandra Bullock så är det denna Sandra Bullock jag tänker på – klädd i vitt och beigt och utan lugg. Fortfarande när någon säger Bill Pullman så är det denna Bill Pullman jag tänker på – en… icke gråhårig, relativt ung Bill Pullman, redo att fira självständighetsdagen.
Svenska premiärer
ÄNGLAR FINNS!
Underbar svensk titel (originaltitel Angels in the Outfield) på denna Disneyfilm med Danny Glover, Tony Danza och Christopher Lloyd – den senare spelar ängel som hjälper ett baseball-lag.
Jag har inget minne av att jag någonsin sett den här filmen, fastän jag var i helt rätt ålder för den. Det har förmodligen att göra med att inga ungar gillade baseball när jag var liten (det har väl inte förändrats hoppas jag?)
Filmen ser ganska ost-mysig ut, måste jag dock erkänna. Kul med en liten knatte-Joseph Gordon Levitt också.
DRÖMBRUDEN
AKA Milk Money. Jag har inga kommentarer. Om Melanie Griffith varit med i en värre film kan jag inte svara på men Ed Harris, whaaat.
Affisch från nordicposters.
DÖDEN OCH FLICKAN
Roman Polanskis Pinter-filmatisering där en nervig Sigourney Weaver kidnappar en svettig Ben Kingsley som kanske eller kanske inte en gång i tiden våldtagit henne.
Det här är en jäkla spännande film som ni borde se. Enda minuset är den lite högspända teatraliteten som gör att alla spelar över (Stuart Wilson har en fin biroll – filmen har bara tre skådespelare), inte så mycket med flit utan liksom per automatik.
LITTLE ODESSA
Efter Reservoir Dogs och i synnerhet Pulp Fiction var Tim Roth ett hett namn – idag gör han ganska anonyma roller i ganska anonyma filmer, vilket är trist för han hade en jäkla utstrålning i många, förvisso typecastade roller. Som i denna (vill jag minnas) hyfsade gangsterrulle med Edward Furlong och Moira Kelly (två andra talanger som främst dansade på 90-talet).
POLIS GER SERVITRIS 2 MILJONER I DRICKS
Ja, den hette Det kan hända dig senare (originaltitel It Could Happen To You) men det är ändå Polis ger servitris 2 miljoner i dricks som är en av de mest ökända svenska titlarna på en film någonsin. Cage spelar polisen som skämtar med servitrisen Bridget Fonda om att han i dricks ska ge henne halva sin lottovinst om han skulle vinna – varpå just det händer och frugan (Rosie Perez) tar illa upp.
Som ofta är fallet i de här tillbakablickarna så har jag inte mycket minne av den här filmen – men jag vet att jag såg den på TV vid något senare tillfälle och tyckte den var rimligt underhållande när jag var elva-tolv. Det säger förstås inte så mycket, men ändå.
Nästa vecka slår ödet på radion och det är fredag oavsett vad. Och Chuck Norris teamar upp sig med en hund.
FREDRIK FYHR
6 svar på ”Bioåret 1995 – Vecka 16”