Syndromes and a Century (2006)

Regi: Apichatpong Weerasethakul

En filmisk meditation om en man och en kvinna som blir kära.

Varje vecka recenseras stora och oftast lättglömda Hollywood-filmer – i synnerhet nu när biosommaren (absurt tidigt) smygstartat – så en ny målsättning för mig är att varje vecka ”kvotera” in en mer obskyr eller förbisedd så kallad ”kvalitetsfilm” för den som är sugen på att vidga sina vyer. Världen är ju full av märkliga filmer och den svenska biorepertoaren är när allt kommer omkring ett ganska litet fönster. (Sidor som Netflix är minimala).

Här har vi till exempel en film jag gissar att de flesta inte sett, eller ens känner till (och jag gissar att den inte finns på Netflix). Den thailändska Syndromes and a Century – originaltiteln Sang sattawat betyder ungefär ”sekels ljus” – av en av landets mest prominenta arthouse-regissörer Apichatpong Weerasethakul; och om du tycker det namnet låter svårt att uttala så kan jag lugna dig. Han föredrar nämligen att bli kallad för, kort och gott, Joe.

Att titta på den här filmen är verkligen som att sätta sig på ett jetplan och åka till ett helt annat land och jetlaggad försöka bli klok på de nya intrycken. Nästan ingenting i Syndromes and a Century går att jämföra med någon stilistisk eller formell västerländsk filmtradition. Det är faktiskt konst på riktigt – och aldrig känns det ”experimentellt” eller som en krystad lek med formen. Hur kan man trots allt vara avant-garde och heta Joe?

Faktum är att det egentligen är en slags filmisk ”meditation”, starkt präglad av buddhismen, där Joe föreställer sig sina föräldrar innan han föddes – hur de träffades (båda var läkare) och blev kära i varandra.

Filmen är uppdelad i två delar: I den ena rör vi oss på landsbygden, bland vinden som susar genom de limegröna träden och människor som verkar röra sig i en organisk rytm, omringade av stillhet och enkel värme. I den andra rör vi oss i staden, bland stålgrå och vita korridorer, silverfärgade sjukhuslandskap och smutsiga källarlokaler där människor inte talar med varandra och dricker lite för mycket i smyg.

Trots miljöombytet speglar de två delarna varandra – ibland upprepar Joe exakt samma scen en gång till, fast med marginella skillnader i dialogen och en diametralt omvänd kameravinkel (och, förstås, den nya miljön och de skillnader som miljön skapar).

I den första delen av filmen möter vi en läkare vid namn Toey (Nantarat Sawaddikul) vars vardagliga sysslor går ut på att genomföra statiska jobbintervjuer och förklara för gamla buddhistiska munkar vad de ska göra när de har magont (en munk hon pratar med sig vara hemsökt av onda kycklingar!). En ung kollega (Nu Nimsomboon) som tydligen är Toeys vän berättar för henne att han alltid varit våldsamt kär i henne och hon reagerar avväpnande och avståndstagande, genom att berätta en anekdot om en blomsterförsäljare hon en gång föll för.

Varpå filmen girar in i en annan berättelse, ögonblickligen, egentligen utan att tappa samma andetag som den dragit från början. I den andra delen av filmen, som utspelar sig i en urban miljö, återkommer de här karaktärerna fast i ett modernt sammanhang och mer på något sätt mycket sorgligare auror kring sig.

Syndromes and a Century torde inte vara en film någon gör utifrån en stenhård ritning för hur en film ska vara. Joe har sagt att han med filmen ville förmedla ”känslan av ett minne” och ”kontrasten med nutiden”. Filmen har ett flyt som är helt och hållet meditativt och trance-artat, och kameran tycks ibland vägledd av djuprotad, själslig intuition när den rör sig, liksom sökande, genom korridorer eller ut genom fönster, cirkulerandes kring torg eller betraktandes människor i offentligheten. En berättelse om en månförmörkelse får en helt oväntad visuell skildring. En sjungande tandläkare har en show inför en liten publik, på en billig scen med färgade glödlampor i taket.

Det finns definitiv en kontrast i den andra delen, där karaktärernas repliker inte tycks matcha verkligheten; det unga paret planerar en flytt ut till ett fräscht nytt bostadskomplex, varpå Joe klipper till bilder på kärnkraftverk. Kanske är det en kryptisk kommentar. Kanske bara en impuls som känns rätt.

Man överanvänder gärna begreppet konst, eller tänker sig att en ”konstnärlig” film är en ”vanlig film fast konstigare”. Men det är egentligen ganska sällan som en film går över till den punkt då man måste kalla det för mer konst än (kommersiell) film – och fortfarande inte tänka på videokonst på Moderna Museet. Men Syndromes and a Century, liksom säkert fler av Joes filmer, är ett av få exempel på en film som börjat och slutat i en konstnärs huvud och på ett fullständigt kompromisslöst sätt genomförts så att det varken kan definieras eller ifrågasättas. Själva verket är redan klart – det enda vi kan göra är att spekulera i vad det får oss att tänka och känna.

Själv förstod jag ingenting definitivt när jag såg den här filmen, men tror ni inte att jag fortfarande går runt och tänker på den och rekommenderar den, skickar den vidare så att säga. Jag ska se om den snart. Mina tankar har gått åt hållet att det kanske är en embryonisk film, en där handlingen redan skett men utan att vi får se den – istället är det avsikten som berättar, i en tillbakablick, om hur det hela en gång bara var en aning.

FREDRIK FYHR

 

*

SYNDROMES AND A CENTURY

Originaltitel, land: Sang sattawat, Thailand/Frankrike/Österrike.
Urpremiär: 31 augusti 2006 (Venedig).
Svensk premiär: n/a.
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: n/a.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.78:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nantarat Sawaddikul, Jaruchai Iamaram, Sophon Pukanok, Jenjira Pongpas, Arkanae Cherkam, Sakda Kaewbuadee, Nu Nimsomboon, Wanna Wattanajinda, Sin Kaewpakpin, Putthithorn Kammak, Manasanant Porndispong, Apirak Mitrpracha.
Regi: Apichatpong Weerasethakul.
Manus: Apichatpong Weerasethakul.
Producent: Charles de Meaux, Apichatpong Weerasethakul.
Foto: Sayombhu Mukdeeprom.
Klippning: Lee Chatametikool.
Musik: Kantee Anantagant.
Produktionsbolag: Anna Sanders Films, Illuminations Films, Kick the Machine, New Crowned Hope, TIFA, CNC, Fonds Sud Cinéma, French Ministry of Foreign Affairs, Ministère de la Culture et de la Communication, ass. Backup Films.
Svensk distributör: n/a