Terminator Salvation (2009)

Biosommaren 2015 är igång och inför Terminator: Genisys så även ett Terminator-maraton (en film per vecka). Jag har ingen större lust att se om Terminator Salvation men detta är min recension från juni 2009.

*

Regi: McG

Hade det inte varit skönt om Terminator Salvation bara hade fått heta Salvation? Ni vet, lite som titeln The Dark Knight inte behövde föregås med ett ”Batman”. Kanske en sådan titel gjort det lättare för en att tänka bort James Cameron.

Men, det är klart, hade den bara hetat Salvation hade det varit en bättre film. Någon inblandad hade tänkt steget längre. Nu heter filmen Terminator Salvation och det verkar som att så länge du har varumärket är det bara att luta sig tillbaka. Den kommer tjäna pengar, varför bry sig om detaljerna?

James Camerons första Terminator (1984) var en överraskande lågbudgetsuccé och även om Terminator 2 (1991) var en fet blockbuster så föddes den ur kreativa idéer inuti hans huvud. Han hade kunnat göra den tidigare, om det bara var en fråga om pengar. Men idéerna kom innan produktionen. Det är därför de var mästerliga – de var regissörens film, konstnärens film.

Terminator Salvation är producentens film. Här har produktionen kommit före idéerna. Det betyder inte nödvändigtvis att regissören, manusförfattarna eller skådespelarna inte gått in för filmen med entusiasm. Vilken manusförfattare vill inte axla Cameron? Vilken regissör vill inte göra en Terminator-film? Och skådespelarna? Ja, frågan är vart entusiasmen börjar, vart den slutar och hur många nollor den innehåller.

Ack, Terminator är nu en ”franchise” – ordet låter som en sjukdom. Vi har Camerons två klassiker, vi har den absurda Terminator 3: Rise of the Machines (2003) som lyckades med konststycket att i en och samma film klämma in mänsklighetens undergång och Arnold Schwarzenegger i rosa solglasögon. Därutöver har vi en mestadels patetisk TV-serie kallad The Sarah Connor Chronicles och nu, Salvation och, jag behöver väl inte ens kolla upp det på IMDb, en T5 någonstans på horisonten.

Ska vi nu ha en franchise så ser inte Salvation oambitiös ut på håll – till skillnad från den överflödiga T3 så är detta den skitiga, högljudda krigsfilm om mänskligheten och maskinerna som många av oss ville se till att börja med. Okej, få se vad du har att komma med då.

Terminator Salvation är något så märkligt som en prequel som utspelar sig i framtiden. Som inte det var nog förvirrande så tar filmen ett steg bort, eller åtminstone lite åt sidan, från sina föregångare på sätt som man förmodligen behöver tillkalla kvantfysiker för att helt förstå.

Den verkliga huvudpersonen heter Marcus Wright (Sam Worthington) och är en brottsling som döms till döden år 2003 – Han vaknar upp icke död utan som en halvt organisk cyborg i 2018 års krigslandskap, där han hookar upp med John Connor (Christian Bale) som är Leader of the Resistance… och därefter… blir det ett jäkla massa krigande. Terminatorer, maskineld, flygplanskrascher, taskigt väder och mycket arga grimaser. Det är som Terminator-versionen av Black Hawk Down.

Mitt i allt skrammel och skrot finns det en stor plan att förstöra maskinerna via någon slags ”signal”, praktiskt taget en stor Ctrl+Alt+Del-funktion, men John Connor är förvirrad och arg på grund av halvcyborgen Wright som inte tycks vara med i den stora planen för framtiden. Halvplåtniklasen själv har en romans på gång med Filmens Utvalda Kvinna (Moon Bloodgood) och har dessutom klivit in som protegé till den unge Kyle Reese (Anton Yelchin) som förstås senare kommer förvandlas till Michael Biehn och dyka upp i den första Terminator-filmen.

Connor vill rädda mänskliga fångar i Skynets huvudbas, men motståndsrörelsens generaler (de är inte så charmiga, och när en av dem spelas av Michael Ironside så fattar man drillen) är förstås mer intresserade av att bomba hela skiten – de har nämligen hittat en mystiskt uppenbar brist i maskinernas försvar och ödet som väntar dem är inte så svårt att lista ut för den som sett Jedins återkomst (1983) och kan stava till För Enkelt.

Så vi har en räddningsoperation, ett militärt uppdrag, smutsiga män som springer runt och skjuter på grejer och actionscener som avbryts av TV-spelsintros och utros och där någonstans har vi mitt huvudsakliga problem med den här filmen.

Det går tillbaka till det där om att produktionen kommit före idén. Allt som fanns i Camerons filmer – bakgrunden med maskinkriget, tidsresarparadoxen, vem som var vem, vad som hände när, och hela Domedagen – var bara verktyg. Det intressanta var karaktärerna och deras humanitet och vad som än var intressant i filmen var intressant för att det kanaliserades via skådespelarna. Domedagen var ett resultat av människans natur; maskinerna byggdes av mänskliga händer och de automatiserade bort känslor som tro, hopp och kärlek. Och till och med terminatorn själv förstod det i slutet av Terminator 2.

I Terminator Salvation handlar allt om grejer. Grejer sprängs. Maskingrejer meckar omkring inuti en människas kropp. Schyssta grejer att saga när man och kvinna myser. Tuffa grejer att säga när man peppar soldaterna. Filmen har besynnerligt lite intresse av att förklara för oss vad som händer i den. En inledande text lär oss att John Connor enligt vissa är en Messias-figur medan andra ser honom som en ”falsk profet”. Varför? Vad har han gjort för att förtjäna det anseendet? I den gutturala Bales skepnad är John Connor väldigt anonym och vi lär oss nästan ingenting om hans känslor, åsikter, ledarskap. Vem följer honom? När och hur blev han känd? Som så ofta har en film med (ett slags) fantasy-inslag glömt förklara sin värld.

Och då talar vi bara om bakgrunden. En värre förlust är karaktärernas personligheter. Tjugoåriga Yelchin gör en fin imitation av en ung Kyle Reese och Worthington är väl okej, men ingen får något intressant att säga eller göra. Visst, Biehn sa inte mycket i den första filmen heller, men man trodde på hans stora, slitna och svettiga hjärta. Det fanns inga stora tal, inte i T2 heller: Det räckte med att Arnold sa ”Chill out, dickwad” för att vi skulle känna något.

Salvation är noga med att slänga upp ”bekanta grejer” på Grej-räknaren – här återfinns en redan ökänd ”cameo” av ”Arnold” men även Linda Hamiltons inspelningar från ettan, det klassiska polaroidfotot från 1984, återkommande repliker, You Should Be Mine med Guns ’N Roses och även det där ärret som snubben som spelar Connor i första scenen av T2 har.

Tänk om filmen hade varit lika noggrann med att fixa sina storyhål. Jag ska inte gå in på dem, för de är så centrala som att vi inte ens vet vad maskinerna vill eller inte vill. Tidsparadoxerna har alltid varit roliga i de här filmerna men jag ska inte gå in på dem heller (även om de blir rörigare än någonsin här). Jag tror inte på tidsresor ändå, så you tell me. Vad jag tycker filmen borde förklara är dock varför vi ska bry oss om mänsklighetens överlevnad. Den verkar alarmerande ointresserad av den, nämligen.

Jag försöker att inte tänka på hur bra den här filmen hade kunnat vara. Spänningen som ska finnas mellan Connor och Wright är egentligen en finurlig spinn på hela ”människan mot maskinerna”-tematiken och John Connor är överhuvudtaget en fantastisk karaktär: Vi har väntat så här länge på att få se den lilla Edward Furlong-parveln växa upp till den där stora militärledaren och den här surpellen är det bästa vi får? Christian Bale lyssnar på Guns ’N Roses ungefär som om han bryr sig exakt noll procent om filmen han själv är med i.

En av nycklarna till James Camerons fantastiska talang att göra intressanta uppföljare var hans  förmåga att vidareutforska originalens tematik. Salvation föreslår intressanta idéer men tar aldrig tag i dem. Jag måste undra om manusförfattarna hällde så mycket action ner i storyn bara för att få slippa all jobbig substans som man vill ha i en sådan här film.

Resultatet är en effektdriven krigsfilm med stora smällar – tänk er introt till Terminator 2 fast i två timmar – men märkligt lite själ och hjärta. Mot slutet har John Connor ett brandtal om hur skillnaden mellan människa och maskin är vår förmåga att känna känslor medan maskiner bara kan kalkylera handlingar. Varför är inte det talet med i början av filmen? Varför är detta den enda gången filmen formulerar någon emotionell punch? Varför får jag en känsla av att den här filmen inte bygger på känslor – den är inte bara kalkylerad utan felkalkylerad.

FREDRIK FYHR