Avengers: Age of Ultron

Regi: Joss Whedon

Tony Stark misslyckas med att skapa ett fredsprogram baserat på artificiell intelligens – istället föder han android-besten Ultron som drivs av övermänniskotankar på global skala (dvs han vill utplåna hela mänskligheten). Goda råd är dyra!

Allt tycks hända på en gång, överallt och hela tiden. Vi sitter i stormens öga och hus rasar ner över oss medan pilar skjuts iväg genom kulregn och jetbränsle; en bro rasar och tre bilar faller hundratals meter men passagerarna räddas av en gummiklädd man med frisbee-sköld; teknik som verkligen måste vara ”state of the art” håller på att utplåna världen medan en asagud slår en hammare i marken – BONGGGG! – och lita på att Scarlett Johanssons moderliga byst, och systerliga manér, går hand i hand med hennes H&M-modellsvänliga midjemått (hon ska vara ”female empowerment” – jo jag tackar). En av hjältarna, Hawkeye, tar tillfället i akt att säga det alla egentligen tänker på: ”Staden faller. Jag har pil och båge. Inget hänger ihop.”

I grund och botten måste en film som Avengers: Age of Ultron dränka varje bildruta i öronbedövande demolering för att få oss att glömma bort att ingen karaktär egentligen kan dö och att de här filmerna därför aldrig kan bli riktigt spännande. Inte heller bygger de på någon annan motivation än fan service och industri. Det är filmiska fläskkotletter gjorda på löpande band för en självmedvetet Pavlov-besläktad publik som blir glada så fort de får se sina favoritfigurer i bild.

Jag är alltså inget fan. Ändå tyckte jag om Age of Ultron mer än jag gillat de flesta Marvel-filmer. Visst, jag höll på skurken väldigt länge, men ändå.

Först och främst är det förstås en bioupplevelse av ritsch, ratsch fillibom-slaget. När jag recenserade den första filmen var det i begynnelsen av denna sidas liv, då jag nöjde mig med att bara recensera filmer när de kom på video. Nu ser jag uppföljaren på bio, i 3D, och inser att det är en sak att glo på explosioner på sin TV och en helt annan sak att uppleva dem på bio. De första minuterna av Age of Ultron är i synnerhet minnesvärda – vi kastas rakt in i en batalj och introduceras för våra karaktärer genom alla möjliga avstånd i tid och rum, och det är den enda stunden i filmen då den på allvar utnyttjar sin 3D-effekt.

Men även bortsett från all action så är det mycket den här filmen lyckas göra som föregångaren inte kunde. Dels hade figurerna inte lika mycket karisma då. Age of Ultron har en inbyggd snålskjuts, eftersom vi lärt känna figurerna i deras respektive filmer – alla är varma i kläderna nu, Joss Whedons regi är oerhört mycket säkrare än i den första filmen, och det krävs ganska lite för att vi ska uppskatta ganska mycket; lite filosofiskt käbbel mellan Bruce Banner (Mark Ruffalo) och Tony Stark (Robert Downey Jr) är allt som behövs för att vi hux flux har en moralisk dimension i filmen.

Den moraliska dimensionen har att göra med titelfiguren Ultron (med röst av James Spader), som ursprungligen är ett program som består av artificiell intelligens skapad av Stark för att ge fred på jorden i form av (som Stark tänker det) en militär mur över hela jordklotet. Han vill inte höra talas om ”människan ska inte leka gud-argumentet” och sköter därför planen i fred – men ack, artificiell intelligens låter sig inte medlas med och Ultron rymmer snart sin fångenskap, bygger sig en kropp, förflyttar sig via Internet och har snart tillgång till praktiskt taget all information om mänsklighetens historia, inklusive allt som finns att veta om våra hjältar.

Följaktligen sopar han banan med dem.

En sådan här film behöver alltid en bra skurk och den moraliskt likgiltige men otippat muntre, Nietzsche-citerande androiden Ultron är verkligen en lyckad sådan: Inte nog med att han är fysiskt övermänsklig sina hjältar, han kan alla deras svagheter och rädslor. Han ska inte bara besegra dem med våld, han ska besegra dem retoriskt, genom att inse att de är ett gäng hycklande stridspittar som själva inte tror på fred mellan människor utan som faktiskt lever för krig. Allt medan han nynnar på ”I’ve Got No Strings on Me” från Pinocchio (1940).

Detta tar i synnerhet hårt på Captain America (Chris Evans) som ju inte har mycket till karaktärsdrag utöver sin polisiära roll. En av de mest intressanta replikerna i filmen är hans: ”Vi ska inte bara besegra Ultron, vi ska se om han har rätt om oss.”

Karaktärerna visar sig vara som bäst när de är sårade och molokna. ”Vi fick stryk” konstaterar Tony Stark någonstans kring mittenstrecket och det är just i mitten som Age of Ultron är bäst på en emotionell nivå. Hjältegänget är inte bara fysiskt och psykiskt sårade .De är inte bara deppiga. De lider av en förödmjukande identitetskris. Skurken har kommit åt dem med argument.

Ännu mer intressant – på sitt sätt – är att filmen inte riktigt svarar på frågan om hur goda eller onda Avengers är. ”Inget lever för evigt utom trubbel” konstaterar S.H.I.E.L.D-patronen Nick Fury okomplicerat, med sin hemtrevliga Samuel L. Jackson-stämma (”Trouble aal-ways comes around”). Krig är business, och även om det inte är förvånande att Age of Ultron fintar bort den här tematiken halvvägs in så är det ändå lite oväntat att den ”goes there”.

I birollsgalleriet finns ett tvillingpar från en påhittad öststatsrepublik som vill ha hämnd på Stark eftersom hans vapen utplånade deras hemstad och föräldrar; också de ger sympatiska argument för tanken att hjältarna inte är så fläckfritt rena som man kan tro, eller att deras handlingar åtminstone har konsekvenser, och dessa två fungerar fastän de spelas av undermåliga talangen Aaron Taylor-Johnson och Elizabeth Olsen (som är bra, men som verkligen inte behärskar en rysk dialekt).

Figurerna heter Wanda och Pietro Maximoff men i eftertexterna kallas hon Scarlet Witch och han Quicksilver (känd från X-Men, ni vet). Hon kan påverka folks tankar och försätta människor i psykande LSD-trancer. Han kan röra sig blixtsnabbt utan att någon märker det. Ultron, som de jobbar för, har också enorma krafter jämte hjältarna.

Det föranleder förstås frågan varför skurkarna inte bara dödar hjältarna på en gång, vilket de av allt att döma skulle kunna göra. Fans får gärna rätta mig, även om jag vet det grundläggande svaret: Då hade det förstås inte funnits en film. Dessutom föds snart en ny figur, vi kan kalla honom ”Deux Ex Machina” och han spelas av Hemlig Brittisk Gäst. Så då löser sig allt, mer eller mindre, typ, mot slutet när det bara är ”krossardags” kvar på schemat.

Berättartekniskt är detta verkligen inte den mest sublima eller graciösa film som gjorts. Det är för många karaktärer med för många trådar och filmen håller på för länge. Visuellt är det samma gamla lådiga stil vi är vana vid i sådana här filmer, och den är så tidseffektiv att den inte hinner med krusiduller. Vissa klipp mellan scener är ofrivilligt komiska, som när en känslosam ömhetsförklaring mellan Bruce Banner och Natasha Romanoff (Johansson) abrupt bryts genom ett rappt klipp till en närbild på en yxa som hugger ved.

Nej det är ingen berättarteknisk Nobelmiddag, snarare en cinematisk Drive Thru-lucka vid rush hour. Alla kunder ska få vad de betalat för. Liksom i porrfilmer kommer action (istället för sex) genom ett slags dialogdrivet förspel och en utlösande replik (”This is where I tell you my plan!” säger till exempel Ultron innan en batalj drar igång) och det är ett smärre under att Joss Whedon lyckas jonglera mellan de olika karaktärerna (för att rädda deras livhank såväl som att lösa deras blygsamma personliga problem) så bra som han gör; dessutom lämnar han ett par detaljer i storyn obesvarade för nästa film (antar jag) på ett ganska subtilt sätt. En hemlig figur förblir hemlig, och något otippat händer med Thors hammare.

Så hursomhelst. I slutändan finner jag mer att berömma än dissa Age of Ultron för. För det mesta är det god biounderhållning, även om jag var mest intresserad av grejerna i mitten och tyckte att den liksom föll isär i slutet i en massa bombardemang, som hade kunnat söva mig om det inte var så öronbedövande. Visst, kanske jag borde ha brytt mig mer om mänsklighetens öde, men jag hade en märklig känsla av att vi skulle klara oss den här gången också.

FREDRIK FYHR

*

AVENGERS: AGE OF ULTRON

Originaltitel, land: Avengers: Age of Ultron, USA.
Urpremiär: 13 april 2015 (Los Angeles).
Svensk premiär: 22 april 2015.
Speltid: 141 min. (2.21).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K, Canon Cinema RAW, ProRes 4:2:2 HQ, Redcode RAW; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Chris Evans, Scarlett Johansson, Jeremy Renner, Mark Ruffalo, Elizabeth Olsen, Aaron Taylor-Johnson, Linda Cardellini, Hayley Atwell, Claudia Kim, Anthony Mackie, Cobie Smulders, Paul Bettany, Andy Serkis, Samuel L. Jackson, Stellan Skarsgård, Idris Elba Don Cheadle, Julie Delpy, Thomas Kretschmann, Dominique Provost-Chalkley, Mariola Jaworska, Nick W. Nicholson, Stan Lee, Lou Ferrigno (röst), James Spader (röst).
Regi: Joss Whedon.
Manus: Joss Whedon.
Producent: Kevin Feige.
Foto: Ben Davis.
Klippning: Jeffrey Ford, Lisa Lassek.
Musik: Danny Elfman, Brian Tyler.
Scenografi: Charles Wood.
Kostym: Alexandra Byrne.
Produktionsbolag: Marvel Studios.
Svensk distributör: Disney.