Tre filmer som jag tänkt recensera har nyligen släppts på DVD, BluRay och VOD. En missade jag på bio (Kärlek och brott), en valde jag själv bort för att det var en dokumentär (20.000 Days on Earth) och en gick bara på bio en kortare sväng i Stockholm (The Babadook). Jag har sett dem sedan dess och hade tänkt recensera dem var för sig, men eftersom jag känner mig lika ljummen inför dem så får det bli en text – dessutom har det gått för lång tid sedan jag såg dem för att jag ska ha detaljerna färska i minnet. (Man bör ju vara ”på hugget” när man skriver en recension). Så detta blir snarare ett litet referat över svaret på frågan: Så, vad tyckte du?
20.000 Days on Earth 
Anledningen till att jag oftast inte recenserar dokumentärer är inte så komplicerad. Det är främst en fråga om tid – jag siktar på att ”fånga” de flesta av veckans biopremiärer men för att lyckas måste något räknas bort; då blir det dokumentärer (eller familjefilmer). Det, i sin tur, eftersom jag fortfarande inte har så bra koll på dokumentären, varken form eller stil-mässigt och inte heller i historisk kontext – alltså kan jag bara häva ur mig godtyckligt tyckande. (Om någon annan vill skriva om dokumentärer för den här sidan, så är det inte mig emot). Mitt lekmanskap ska åtgärdas, men inte i år.
Nu är inte 20.000 Days on Earth någon strikt dokumentär – mer är det en ohyggligt självmedveten ”rockfilm” där Nick Cave högst medvetet gör om sig själv till ett fiktivt objekt i en dokumentär (som i själva verket är helt fejkad). Den australiensiske depprockaren har ju byggt hela sin karriär på det fejkade och syntetiska, den typen av teatral kvalitet där man kan se trådarna som gummispindlarna hänger i, och via (spelade) samtal med en terapeut lär vi oss (om vi inte redan vet det) att Cave byggt upp en helt egen värld med sina låttexter där magiska saker (som en gud i himlen) existerar på riktigt.
Inför terapeuten pratar Nick om sitt liv, diverse kapitel ur barndomen och hur vissa saker påverkat hans kreativitet och konstnärskap – dessa saker tycks vara filmens mest substantiella, då den i övrigt mest består av att Cave hänger med medlemmar ur (hans band) Bad Seeds, diverse kändisar och doldisar, droppar rockanekdoter och spelar en konsert som är en skamlös PR för nya skivan.
Den här filmen har fått ganska bra kritik, men jag blev överraskad över hur tråkig den var. Visuellt är den ganska mysig att studera ibland, men helheten är ogenomtränglig när den inte bara är direkt ytlig och i kärnan är filmen precis lika tom som den ser ut att vara. Inte nog med att vi spenderar hela filmen tillsammans med en självupptagen posör som inte har något att säga, han är oavbrutet ”in character”, skyddad bakom figuren Nick Cave, en fiktiv roll som blir alfa och omega i en film som därför kan kontrollera Caves privatliv helt och undvika alla bollar på egen psykologisk planhalva (ursäkta sportliknelsen).
Liksom Nick Cave själv har filmen en ofrivillig jönsighet när den långsökt försöker krångla till perspektivet utan någon riktig kreativ logik. I grunden vilar en basal och outvecklad idé om att fiktionen är verklighetens viktigaste komponent, men det blir inte mer än ett automatiskt anthem, en ursäkt för att få vara pampig till att börja med.
Därmed inte sagt att filmen inte är lite roande i all sin knasiga charm – den är bara inte speciellt bra. Att Cave bara har själva förmågan att prata om sig själv medan han spelar sig själv i en film, talar ganska mycket för en självcentrerad och lite (i negativ bemärkelse) världsfrånvänd personlighet. Men en sådan får vi bara spekulera över, för den här filmen gömmer sig bakom sig själv. I praktiken är det först och främst en ultimat reklamfilm för Nick Cave.
The Babadook
Vid det här laget kan man väl säga att The Babadook har kommit och gått och alla har sagt sitt – oftast ros – och min kommentar måste ses som ett filmkritiskt post scriptum. Det blev dock lite grötigt där ett tag: Hypen kring The Babadook kom från en amerikansk turné, kan man kalla det, genom olika filmfestivaler under hela 2014 med start i Sundance i januari. Hypen växte sig stor men distributionsmässigt blev filmen svår: Dels eftersom den blev poppis på tal om ingenting, dels för att den blev poppis nästan innan den gått upp på reguljär bio någonstans i världen – oundvikligen hamnade den på Internet, och vid det laget den hade reguljär amerikansk premiär i november 2014 torde den redan ha funnits ”i sjön”. Det tog ända tills februari i år för filmen att komma på bio i Sverige, och då bara en liten Stockholmsrunda. Över hela landet gick dock The Woman in Black 2 upp samma vecka – hur tänkte man där?
Hursomhelst. Vad tyckte jag om The Babadook?
Jag tyckte den var okej. Vissa har reagerat otroligt starkt på filmen, som om det är den läskigaste filmen sedan Exorcisten, och sådant kan man ju inte ifrågasätta: Man blir rädd för olika saker. Jag vet själv hur illa berörd jag blivit när folk ifrågasatt mina känslor för The Blair Witch Project eller The Haunting (filmer jag blivit fysiskt livrädd för, medan andra inte förstått sig på’t).
Ändå måste jag erkänna att jag finner hypen lite mystisk. The Babadook följer en vit, grå och stålblå färgskala som gör att jag rent emotionellt kopplar den till en tråkig tisdagseftermiddag, och den domineras av en vardaglig och oromantisk atmosfär som jag aldrig tyckte att filmen gjorde till något läskigt. Man har kallat filmen för stämningsfull, en ”mood piece” rentav, men jag håller inte alls med. Filmen utnyttjar inte ens miljön där de flesta händelserna utspelar sig i (ett helt vanligt hus) utan allt är filmat rakt upp och ner i en stilistiskt ovågad och visuellt grådaskig stil.
Faktum är att jag överhuvudtaget har svårt att hitta saker att berömma The Babadook för. Essie Davis är fantastisk i huvudrollen, som alla sagt, och regissören Jennifer Kent har ett dominant kameraöga och verkar veta vad hon vill; hon har en jämn stil, både i personregin och i rytmen mellan klippen. Men i grund och botten är det bara en helt vanlig skräckfilm där en ganska dåligt genomtänkt story på det gamla vanliga sättet kladdar över detaljerna så att man inte ska kunna ifrågasätta den, plus ett allvarligt överanvändande av scener där huvudpersonen vaknar upp ur en mardröm.
Allra bäst fungerar egentligen filmen som en psykologisk thriller – där en mentalt förstörd singelmamma försöker ta hand om världens mest irriterande pojkspoling (medan den döda mannen spökar, i en slags omvänd version av ”döda frun”-motivet). Där vissa tycker att filmen blir sämre mot slutet tycker jag den inte blir intressant förrän börjar hinta om att den egentligen handlar om en mamma som vill döda sitt barn. Där har vi något vågat och originellt, något vi verkligen inte vågat föreställa oss förut, något som verkligen har med verklig skräck att göra.
Men filmen släpper den idén lite som en twist som visar sig vara en fint och istället får vi en final med samma gamla demonisk besatthet-dramatik som vi sett i tusen andra filmer. Som om den är rädd för att vara originell förlitar den sig också på ett monster – barnboksfiguren Babadook, lite som Dr. Seuss korsat med Morran och något japanskt hungrigt monster – som kanske eller kanske inte är typ på riktigt eller eventuellt inte. Och som har samma röst som E.T. (Jag väntade hela tiden på att filmen skulle vinna över mig, men när vi första gången hör Babadooks röst så checkade jag nog ut).
Det ska vara mystiskt, antar jag, men jag kände inte att mer mystik var en bra payoff på en figur som till att börja med introduceras med total mystik (det kan liksom inte bli mer mystik än så). Babadooken (?) kommer verkligen som från ingenstans, via en barnbok som jag antar är magisk (ändå ska vi undra om monstret finns i verkligheten eller inte). Vad spelar det ens för roll om Babadook finns eller inte finns? Filmen vidrör aldrig verklighetens tyg, den formulerar ingenting transcendentalt och hittar ingen intressant tematik om fantasi och verklighet; den har bara ett väldigt sketchigt manus som helt enkelt visar att less is less. Och att en film måste handla om det ena eller det andra, inte lite grann av både.
Kärlek och brott 
Ända sedan Amelie från Montmartre har det funnits en möjlighet för fransk film att göra knasiga filmer där man filmar allt på sniskan och drar upp kontrasterna tills färgerna skriker publiken i ansiktet.
Man kan komma undan med mycket via den tekniken, tydligen, och fransk films bad boy Albert Dupontel gör det med Kärlek och brott, en fransk komedi och publiksuccé (varningslampor blinkar!) om en smart kvinna som är hängiven till sitt yrke (hon är advokat) men som inte tål alkohol utan blir på smällen på Nyårsnatten när hon blir så redlöst berusad att hon beter sig som en fjortis och inte kommer ihåg att hon har sex med någon random tjuv (Dupontel själv) som senare dyker upp i rätten, där hon ju jobbar, anklagad för att vara någon slags seriemördare som äter folks ögon.
Snabbare än du hinner säga långsökt har han rymt sin häktning och gömmer sig hos henne – hon måste i sin tur dölja faktumet att han är pappan.
Låter det som en konstig slump? Eller som att det inte hänger ihop? Du har rätt! Kärlek och brott har så pass bra skådespelare att den fungerar som en typ av passabel feel-good-film – Sandrine Kiberlain är tapper i huvudrollen – men herregud vad slö och lat den är. Så omöjlig är denna intrig att den ignorerar verkligheten och opererar in logik från en parallell dimension. Kanske för att ingen orkat jobba på manuset. Kanske för att kunna smuggla in en muggig, patriarkal ideologi (hon märker inte att hon är gravid förrän i sjätte månaden – hon jobbar ju så mycket, förstår ni! – men lita på att kvinnor måste vara horor och mödrar, blotta tanken att de ska ha högprestigejobb är ju egentligen bara trams vi kan skratta åt).
Det finns alltså en djupt osympatisk ådra i filmen, och en obehaglig tendens att ignorera verkligheten till förmån för en falsk även när en miljon logiska luckor och omöjligheter förintar hela storyn som hålen i en Schweizerost. Det är så omöjligt att ta intrigen på allvar att man måste se det som en feel-good-fantasi – men problemet är att det inte är en oskyldig liten komedi. Den har korrupta motiv. Den är lat. Den är dåligt genomtänkt. Den är sällan speciellt rolig. Den apar sig och gör sig till, försöker vända upp och ner på kameran och spy ut så många färger den kan, men den kommer lik förbannat ingenstans för den vill inte komma någonstans. Poängen är att ingen, allra minst kvinnor, ska få vara individer. Bilden av kärnfamiljens värderingar samt, under ytan, det svett- och stånk-stinkande samlaget där kvinnan gör det hon förväntas göra, är det enda ideologiska syre som Kärlek och brott lever på. Alltså är det en konstant lite småäcklig film.
Jag fnissade däremot åt ett par roliga cameos från Terry Gilliam, Jean Dujardin och Gaspar Noé. De går säkert att kolla upp på YouTube.
FREDRIK FYHR
7 svar på ”Bakläxor: 20.000 Days on Earth, The Babadook, Kärlek och brott”