Run All Night

Regi: Jaume Collet-Serra

En gammal maffiatorped råkar ha ihjäl sin arbetsgivares son – nu blir han, och hans egen son, jagade män av såväl skurk som polis genom New Yorks ruffiga nattlandskap.

Det känns som att jag recenserar en ny Liam Neeson-film varje vecka, oavsett om det är Denzel Washington, Keanu Reeves eller Sean Penn som har huvudrollen. Endast genre-pedanter kan påstå att de är speciellt olika varandra, och eftersom de följer samma formula kan de per automatik bara vara si eller så mycket bättre eller sämre från varandra.

De Liam Neeson-filmer som faktiskt har Liam Neeson i huvudrollen har däremot en tendens att vara lite bättre än de övriga – Neeson har ju själv överhanden, i det att han inte behöver göra en till Taken-klon utan har lite utrymme att röra sig på; en noir-thriller här (A Walk Among the Tombstones), en pusseldeckare där (Non-Stop). Okej, variationen är inte skyhög, men man kan ana en viss tanke bakom vissa roller; någon har faktiskt ansträngt sig lite med ett manus, och Liam har sett det.

Just Non-Stop-regissören Jaume Collet-Serra verkar Neeson ha en extra fin flört med, och Run All Night är helt klart en av de bästa filmer Neeson gjort i den här ganska märkliga delen av sin karriär. Det är en actionfilm som fint visar att en genrefilm inte behöver vara komplicerad. En actionfilm har till exempel bara ett enkelt uppdrag: Den behöver endast sikta mot målet, skjuta och träffa rätt. Run All Night gör detta. Den är tajt, spännande, våldsam; tämligen förutsägbar, men underhållande.

Det är en film som också förstår att en actionfilm, likt ett hus, måste byggas på grunden uppåt. Alla narrativa spelfilmer, oavsett genre, behöver ordentliga karaktärer med ordentliga motiv. Run All Night ger faktiskt Liam Neeson en riktig karaktär att spela – hans ex-torped Jimmy Conlon är visserligen försupen, övergiven och avdankad (som vanligt i Neeson-land) men han bär också på den där klassiskt irländska katolska ångesten: Han är en skurk. Han har mördat människor åt en gangster (Ed Harris) och nu, när askan lagt sig och bara barens torftiga neon återstår, kommer de sjutton namnen (han minns dem alla) och hemsöker honom.

Om du, som jag, är ett fan av Ed Harris så kan du säkert se hans karaktär framför dig: Shawn, som maffiabossen heter, plågas av liknande ångest som Jimmy. Han har ett, slags, moraliskt samvete. Det brukar ju alltid vara så med Ed Harris – ingen kan med samma trubbiga vemod gestalta onda män med goda hjärtan eller goda män med onda avsikter.

På den lokala dinern psykas Jimmy också av en kommissarie som i årtionden varit honom på spåren (spelad av Vincent D’Onofrio). Karaktärerna har så starka personligheter, och skådespelare som kan gestalta en sådan moralisk svärta och tyngd, att filmen lika gärna hade kunnat stanna med dem och bli en Dennis Lehane-thriller om synd och förlåtelse. I synnerhet med tanke på att Jimmy är bannlyst av sin son Mike (Joel Kinnaman) som livnär sig som limousinchaufför och lever ett laglydigt liv med fru och barn i en sådan där halvsunkig förortsvilla som verkar vara det nya amerikanska working class-idealet på film.

Istället är nu allt det här bara en upptakt – om än en ovanligt köttig sådan – till vad som sedan blir en renodlad jaktfilm. Shawns struliga son ställer till med trubbel och faller ihop död i Mikes kök via Jimmys pistol. Stämningen är rena rama grekiska tragedin: Shawn och Jimmy är blodsbröder och vänner för livet, men nu är det annat ljud i källan: ”Jag ska komma efter din son med allt jag har” säger Shawn, ”och sedan ska jag se tomheten i dina ögon innan jag låter dig dö”.

Så är vi igång, som man säger på sport-TV. Jimmy och Mike är jagade män av såväl polis som maffia – deras hätska far-och-son-relation går igenom några pliktskyldiga sentimentala steg mot försoning mellan sånt som en rafflande biljakt, en flykt undan ett helt SWAT-team i ett höghus samt en lönnmördare med cyborg-estetik, spelad av Common; vi får även en cameo av en skrattretande bortkommen Nick Nolte, som på allvar inte verkar veta vart han är.

Skratt, om än ofrivilliga, är dock välkomna i Run All Night som egentligen är en ganska murrig och dyster film, rent tematiskt. Jimmy förtjänar inte att leva, enligt filmens religiöst symboliska logik, men han är värd en sista strid för sin son, och sin själ. Det finns en märkbar energi i filmen, en ovanligt rå känsla av liv och död, och rent visuellt är den oväntat snygg. Som vanligt i sådana här filmer lämnar den spattiga klippningen en del att önska men den tyske fotografen Martin Ruhe ramar in läckra New York-fonder åt karaktärerna, i synnerhet nattliga och regndränkta, och man leker rejält med riktiga drönare, CGI-landskap samt digitalt manipulerade mega-zoomingar som tar oss från ena änden av stan till den andra på några sekunder; det skapar faktiskt en oväntat tät katt-och-råtta-stämning emellanåt. Filmen har även en ovanligt spännande biljakt som tar tillvara på trånga gator med ett matchande klaustrofobiskt, dunkelt vackert foto (som tyvärr förblir ur synk med klippningen).

Som alltid i Neesons stänkare så når filmen en punkt mot sista akten då man börjar vänta på slutet, oavsett hur stark underhållningen varit fram till denna punkt. Det är talande att inte ens riktig tematik, skickligt hantverk och finfina skådespelare kan bära upp så bekant formalia som Run All Night bygger på. Ändå känns det otacksamt att gnälla, eftersom man fått anledning att hämta andan ett par gånger på vägen. Man måste väl helt enkelt bara tänka på refrängen även på de trevligaste av tillställningar, som Margareta Ribbing kanske skulle säga.

Run All Night är kort sagt en underhållande våldsfilm med en hel del kött på benen. Det förblir en förvånansvärt stabil filmisk hamburgerkedja som McNeeson byggt upp. Det är kanske inte bra för hälsan, men för att leva ett glatt liv kan man inte klaga på allt.

FREDRIK FYHR

*

PS.

Jag tror även att Run All Night är en slags inofficiell öppningsfilm för One World Trade Center, som nu syns i stadens berömda skyline (jag har åtminstone inte sett skrapan i någon film förrän nu), och i ett av filmens montage syns också ett vykort till minne av 9/11 som jag inte tror är en slump.

*

RUN ALL NIGHT

Originaltitel, land: Run All Night, USA.
Urpremiär: 11 mars 2015 (Frankrike, Rumänien).
Svensk premiär: 17 april 2015.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liam Neeson, Ed Harris, Joel Kinnaman, Boyd Holbrook, Bruce McGill, Genesis Rodriguez, Vincent D’Onofrio, Lois Smith, Common, Beau Knapp, Patricia Kalember, Daniel Stewart Sherman, James Martinez, Radivoje Bukvic, Tony Naumovski, Lisa Branch, Holt McCallany, Aubrey Joseph.
Regi: Jaume Collet-Serra.
Manus: Brad Ingelsby.
Producent: Roy Lee, Michael Tadross, Brooklyn Weaver.
Foto: Martin Ruhe.
Klippning: Dirk Westervelt.
Musik: Junkie XL.
Scenografi: Sharon Seymour.
Kostym: Catherine Marie Thomas.
Produktionsbolag: Energy Entertainment, RatPac-Dune Entertainment, Vertigo Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).