VIDEOSÖNDAG#75

Jag är ingen förespråkare för moralpanik, men jag har ju ögon att se med och öron att höra med – så jag har funderat en del på den bortgångne Paul Walker och Fast and Furious 7 i veckan. Det var längesedan jag såg en så stor elefant i ett rum. (För er som inte vet – Walker dog i en bilolycka, och Fast and Furious-filmerna handlar om att åka bil livsfarligt). Det kan tyckas vara en obetydlig detalj – för detta är inte på något sätt en välansedd filmserie i Sverige – men något konstigt har hänt i USA; från att ha varit några random filmer i mängden har den här serien blivit till någon slags korsning mellan Smokey and the Bandit och Jönssonligan för jänkarhjärtan. Var och varannan – helt seriös – filmmänniska har blivit Fast and Furious-fans och serien har, från och med fyran, blivit någon slags helig ko för en viss del av filmspektrat.

Och, okej, visst. Någonstans kan jag förstå det – lite grann. Jag hade tänkt recensera Fast and Furious 7 men jag försov mig (typ). Jag hade dock preppat genom att se fyran, femman och sexan i ett svep – lite grann som man drar av ett plåster – och jag tyckte att åtminstone femman höll en viss underhållningsstandard. Hade dessa filmer haft lite mer självironi, och väldigt mycket färre flörtar med porrindustrin, hade jag kunnat se dem som helt okej popcorn-underhållning.

Men, ja, jag får faktiskt kisa en hel del. Nu i och med att Paul Walker dog blev det ett stort ståhej och sjuan blev försenad och omgjord med body-doubles och CGI – lite som en modern variant den gamla ”klassiska” Bruce Lee-stinkaren Game of Death (1978) där den döda Bruce Lee ersattes av look-alikes och inklippta stillbilder (!) när han inte täcktes av diverse strategiskt utplacerade föremål eller ett stort bandage etc. (Tydligen har ”Walker” en scen i Furious 7 där han till hälften är täckt av en smartphone).

Naturligtvis är det tragiskt att Walker dog. Den nya filmen är, vad jag förstår, ett tårkalas för fansen. Serien har ju alltid handlat om romantiserad lojalitet mellan någon slags oklar familje-enhet mellan bros och deras brudar (eller som Vin Diesel säger, ”famlh”) så det är mycket känslor i luften. Man har förlorat ”sin” Paul.

Men i veckan har jag lyssnat på en del podcasts, och läst en del artiklar, och slagits av den extrema beröringsskräcken vad gäller hur han dog. I en bilolycka. Till den mån olyckan nämns så viftas det hätskt med armarna (tänker jag mig). Det var ju hans kompis som körde. Han var faktiskt nykter.

Kom igen! Problemet är inte Walkers alkoholvanor eller vem som kör hans bil i tvåhundra knyck. Problemet är att det gjordes. Walkers bil uppges ha kört i upp till 150 kilometer i timmen på nio år gamla däck. Det var, de facto, omdömeslös körning. Walker dog, de facto, för att han(s kompis!) körde som man gör på film.

Faktum är helt enkelt att en filmserie som till stor del går ut på att romantisera vårdslöst bilåkande – och fetischera bilolyckor – har förlorat sin huvudsakliga stjärna genom en bilolycka. Glorifieringen var inte problematisk innan han dog – den går ju trots allt tillbaka i filmhistorien via James Dean och vidare – men nu är det som om ingen vill erkänna den.

Så här ser en bilolycka ut i en Fast and the Furious-film:

Fast Five (2011).

Här syns Paul Walker på inspelningen:

Och så här ser Paul Walkers olycksplats ut:

Det är ju om inte annat väldigt ironiskt, trots tragiken. Det finns dock en stark skräck för att vilja se det alltför tydliga sambandet (vårdslöst bilåkande kan vara lockande) och slutsatserna (att vi gottar oss i saker som är lockande på film). Du går inte ut och dödar någon du hatar bara för att Jason gör det i Fredagen den 13:e-filmerna. Men när du är på fest med ”vännerna” och sätter dig bakom ratten ihop med dina ”bros” för att visa vem som är coolast och så vidare…?

Ja det är ju inte bara det att Fast & Furious-filmerna glorifierar racing, de gör de i en romantiserad verklighet som tagen ur reklamfilmer. Oundvikligen frestar filmerna (det vill säga, de uppmuntrar implicit) till en livsstil där man mäter krafterna genom speed-racing, i det att de kopplar speed-racing till en mysig familjär enhet där alla är med i myspyset. Budskapet matchar exakt ”Såhär ska livet se ut”-budskapet i amerikanska reklamfilmer.

Det kan man förstås tycka vad man vill om, men det är åtminstone självklart för mig att Paul Walkers död hade en direkt koppling till de drifter som finns inbakade i filmerna han var stjärna i.

Det andra märkliga är oviljan att ens för ett ögonblick släppa taget om själva filmserien. De flesta fansen brukar själva erkänna att filmerna är underhållande och befängda snarare än direkt ”bra”. Vissa cineastiskt lagda anser det vara ”deras” popcorn-serie, eller vad Michael Bays (ännu mer) infantila Transformers-serie borde vara.

Det talar en hel del om hur starkt reklamkampanjer och franchise-building kan fungera på sina ”konsumenter”. Människor binder sig så starkt till ett varumärke – färgen på loggan, innehållet som produkten alltid kommer att leverera, vetskapen om det förutsägbara, känslan av tröst, gemenskap och smått euforisk eskapism – att de vägrar spekulera vidare när verkligheten kommer så nära att en människa dör, och framtiden är oviss. De sviker inte klanen, för att säga det som Vin Diesel.

Och alla är samtidigt helt på det klara med att serien kommer att fortsätta. Walkers dödsfall hyllas ceremoniellt i Furious 7, gissar jag, för att seriens kommersiella potential väger tyngre än hans bortgång på Hollywoods bord – ett människoliv uträknat i pengar, bokstavligt talat. Paul Walker är död, men franchisen är odödlig. Serien har ju alltid ”utvecklat sig åt nya håll” så kanske den rentav blir ännu bättre, nu när Walker är död (ja, så resonerar man faktiskt på till exempel podcasten Fthismovie).

Jag har nu inte sett Furious 7, så jag ska inte säga något om den förrän jag sett den. Däremot tänkte jag ofta på alla oskyldiga människor som dör i fyran, femman och sexan. Skurkar och hjältar kör in i anonyma bilar, vars förare vi aldrig får se, medan de krossas och flyger iväg ut i periferin. I en scen, jag tror det är fyran, så vänder sig Paul Walker om och säger ”damn”, men sen får vi inte veta mer. Allt går fort.

Kanske Furious 8 borde handla om alla föräldralösa barn, änkor och änklingar, sörjande föräldrar och de skadade för livet som blivit offer för Vin Diesels gäng i den här långa serien bilkraschporr?

Men nej. Så nära får ingen gå.

VIDEOSÖNDAG#75

Biovåren 1995: Vi kickar igång en ny följetong som kontinuerligt ska se vad som gick upp på svenska biografer för exakt tjugo år sedan. Nattvakten specialrecenseras.