Black Sea

Regi: Kevin Macdonald

En nyligen sparkad ubåtskapten tar ett jobb från en mystisk arbetsgivare: Att lokalisera en sjunken gammal nazi-ubåt fylld med guld. Den brokiga besättningen, bestående av hälften ryssar, muckar dock snart sönder uppdraget långt innan målet är i sikte och kaptenen måste behålla fattningen.

En ubåt är en dödsmaskin. Om du är i en ubåt, hundratals meter under vattenytan, och något går fel – då är du helt enkelt körd. Kan man inte dyka upp till land, undrar den hariga bankassistenten Daniels (Scoot McNairy)?

”Nej, vi är omringade av svart död” svarar den råbarkade sjömannen. ”Det får en att tänka.”

”På vad?”

”På döden!”

Bukskratt, bukskratt. Det är inte det klyftigaste gänget som ger sig av på den här ubåtsfärden och det ska tyvärr bli deras undergång. Jude Law är bra i huvudrollen, som en desillusionerad kapten som gör sitt bästa för att hålla samman männen med sin auktoritet och inte förlora tålamodet.

Som så många äventyrare i så många andra äventyrsfilmer är de är på jakt efter bortglömt nazi-guld. Det ligger på havsbottnen, begravt i en sjunken ubåt som ingen av de kostymklädda landkrabborna vill ta politiskt ansvar för.

Hälften av besättningen är engelskspråkiga. Andra halvan är ryssar. Detta upplägg krävs eftersom den gamla skorven de dyker i är ett ryskt bygge. Robinson (som Laws kapten heter) är proletär. Han utgår ifrån att alla kommer att samarbeta, för djupt i själarna är de ju samma arbetare. Alla ska få lika lön. Han tror inte att girighet, missunnsamhet eller främlingsfientlighet ska bubbla upp till ytan när de är i trycket under vattenytan.

Men han har fel. Kanske han drivs av en självmordsbenägen drift när han anlitar Fraser (Ben Mendelsohn), en paranoid, aggressiv och hetlevrad mördare som är exakt den person du inte vill ha med dig på en ubåt. Kanske Robinson inte bryr sig längre – företaget han jobbat för i elva år har sparkat honom, bara sådär, och hans ex-fru bor med hans barn med en ”posh bloke” som tar henne till någon ”posh school” som om utbildning vore något att vara skeptisk över.

Jag nämnde Scoot McNairy, denna alltför sällan uppmärksammade karaktärsskådespelare. Han har rollen som den otacksamma vesslan skickad från företaget – ungefär samma roll som Paul Reiser spelade i Aliens (1986). Han är killen vi inte ska kunna lita på. Men till skillnad från James Camerons i vissa läger ökända ”Hollywood-marxism” kan inte Daniels (McNairy) avfärdas lika lätt. Med pengar och utbildning kommer, inte alltid men ofta, ett analytiskt och strategiskt sinne. Daniels må vara en harig och ”omanlig” person – som dessutom har klaustrofobi – men han kan vid flera tillfällen se exakt vad som är fel på skutan och varför besättningen kommer vända sig mot varandra.

Men Robinson slår dövörat till. Han är trött på att vara fattig. Han ska ha det där guldet om det är det sista han får. Kanske det ska bli det också.

Det är inget direkt fel på Black Sea – den bygger, nästan bokstavligt talat, på en ritning över vad en bra och spännande film ska vara. Jag önskar att jag kunde tycka om den mer. Det är en klassisk ubåtsfilm och en klassisk heist-thriller. En klassisk män-på-uppdrag-film. En klassisk katastroffilm. Allt är ”klassiskt”.

Det finns en punkt när klassiskt går över till gammalt. Jag definierar den här, i Black Sea, en film som är spännande på autopilot. Den är regisserad av dokumentärfilmaren Kevin Macdonald som för snart tio år sedan slog igenom på spelfilmsplanen med The Last King of Scotland. Det är inte hans fel att filmen inte fungerar (åtminstone inte för mig). Inte heller är de formidabla skådespelarna, som kämpar lika hårt i tysta dialogscener som när de kastas från den ena stålväggen till den andra medan de dränks som katter.

De kämpar alla mot de verkliga naturkraften som dödar dem – Filmens manus, som inte innehåller ett enda originellt tecken. Det är svårt att förstå varför en film som vill att vi känner sympati för bittra arbetare också vill att vi ska se dem som puckon som motarbetar sin egen överlevnad. Inte heller finns det ens någon filmisk anti-logik som går ihop med tanken att erfarna ubåtsdykare plötsligt skulle bete sig helt odisciplinerat och gå emot varandra som apor i bur.

Manuset är signerat TV-författaren Dennis Kelly och han använder TV-seriernas djungel av klyschor för att plantera hemligheter i karaktärer som sedan uppdagas när en twist verkar mest lämplig. ”All this time, you knew?” och ”Why didn’t you tell me this and that?” och ”The whole time, we’ve been doing the wrong thing”. Det är dialoger som kan existera i vilken film som helst. Detsamma gäller trådar som ”den unga killen” i besättningen vars oskyldiga ungdom är slentrianmässigt tragisk. Dessutom har han just blivit pappa. Så originellt!

Detta är inte en spännande skildring av ett ubåtsäventyr (även om Macdonald gör så gott han kan). Manuset är bara intresserat av ubåtsscenariot som en hypotetisk kuliss för konfliktdrivna dialoger och en intrig som skapar sig själv. Oavsett hur orealistiska eller ovidkommande händelseutvecklingarna är egentligen.

Black Sea är sebar för den som bara vill se en ubåtsrulle, antar jag. Jude Law är snygg i ett arbetsställ och ser nästan ut som en kamrat från Pansarkryssaren Potemkin (1925). Ändå blev filmen, för mig, just så oåtkomlig. Bara som bilder av något som var vitalt en gång; automatiska föreställningar om vad en spännande film en gång i tiden skulle vara; minnen av bättre filmer, som Aliens och Jakten på Röd Oktober. Denna film är, trots tapperhet, dömd att sjunka ner i minnets mörka havsgrav, utan att komma upp igen.

FREDRIK FYHR

*

BLACK SEA

Originaltitel, land: Black Sea, Storbritannien/USA/Ryssland.
Urpremiär: 5 december 2014 (Storbritannien, Irland, Indien).
Svensk premiär: 10 april 2015.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jude Law, Ben Mendelsohn, Tobias Menzies, Scoot McNairy, Michael Smiley, Karl Davies, Konstantin Kabenskij,  Jodie Whittaker, David Threlfall, Grigorij Dobrigin, Daniel Ryan, Bobby Schofield. Branwell Donaghey, Sergej Puskepalis.
Regi: Kevin Macdonald.
Manus: Dennis Kelly.
Producent: Kevin Macdonald, Charles Steel.
Foto: Christopher Ross.
Klippning: Justine Wright.
Musik: Ilan Eshkeri.
Scenografi: Nick Palmer.
Kostym: Natalie Ward.
Produktionsbolag: Focus Features, Film4. Cowboy Films, Etalon Film.
Svensk distributör: UIP.