Into the Woods

Regi: Rob Marshall

Filmversion av Stephen Sondheims Broadway-musikal där en bagare och en bagarfru måste ut i den förtrollade skogen för att finna magiska föremål att ge åt en häxa, för att kunna få barn – skogen kryllar av figurer ur Bröderna Grimms sagor, och det är via dem de måste få föremålen.

Ibland är jag kanske inte personen att lita på. Into  the Woods är en stor, fet blaffa till Broadway-musikal. En fluff-operett av grövsta sort. Den är rörig, högljudd, full av nonsens, repetetiv, konstig, narrativt hopplös, överdrivet lång, meningslös och lite sadistisk. Ingen håller snattran, alla sjunger oavbrutet när de inte flyger och far och jättetanten i blommig klänning får vi aldrig se ordentligt. Ni vet, jättetanten i blommig klänning! Hallå! Såklart vi måste ha en sådan också.

Ja, alltså, Into the Woods är mycket galenskap i en trång liten låda. Men, gud hjälpe mig, jag tyckte om den. Eller tycker om det, är kanske rätt formulering. Det finns något direkt vidrigt med den här filmen, om man vill proklamera sådana pretentiösa saker som ”god smak”, men det är en bioupplevelse att hungrigt rusa till om man är med på noterna (bokstavligt talat).

Jag upplevde också en vag doft av nostalgi i faktumet att Into the Woods är en slags jaktfilm, där olika karaktärer strävar efter ungefär samma mål – som i En ding, ding, ding, ding värld (1963) eller The Rat Race (1960), eller för all del nyinspelningen från 2001 – och humorn hittar samma more-is-more-effekter som i de gamla tecknade Warner Bros-serierna jag växte upp med.

Men kanske allra mest fångar Into the Woods vad den faktiskt är – en Broadway-musikal. Om man har haft förmånen att uppleva en musikal på Broadway så kommer man känna att Into the Woods förmedlar känslan på ett ypperligt sätt. Har man däremot, som de flesta, inte upplevt en Broadway-musikal så är inte Into the Woods en dålig fingervisning. De har filmiska kvalitéer som filmversioner sällan lyckas fånga – men den tredimensionella scenlogiken, där folk sjunger medan de svävar i luften och scenografin skiftar kameleontiskt, fångas fint i den hysteriska bubbla som Into the Woods befinner sig i.

Den meningslösa storyn är ett hopkok av olika sagor – som om vår tids superhjältehysteri och remake-hets till slut går in i väggen i det ultimata psykbrytet. En kacklande Meryl Streep, med en hejdlös utstyrsel, gestaltar häxan som vill ha ett par olika föremål (en guldtoffla, en vit ko, the usual) i utbyte mot att ett en bagare och hans fru – James Corden och Emily Blunt – ska kunna få barn.

Paret får alltså ta sig in i skogen för att finna dessa saker och där finner de ett virrvarr av sagokaraktärer som alla är på språng att gå igenom sina öden; en något neurotisk Askungen (Anna Kendrick) trängs med en aggressivt tjutande Rödluvan (Lilla Crawford) som blir uppäten av Vargen (Johnny Depp för, såklart, liksom). Allt medan en odrägligt självbelåten deuchbag-prins (Chris Pine) rider runt på jakt efter Askungen, medan hans kompis stalkar Rapunzel (Mackenzie Mauzy) som har håret i en järnögla som får en att tänka ”aha, så det är så det fungerar”.

Det finns fler. Det hänger ihop. Det har att göra med ett magiskt träd. Förlåt mig om jag inte hängde med hela vägen, jag var upptagen med att se vem som spelade jätten – Det är, för den nyfikne, den franska amasonkvinnan Frances de la Tour som Harry Potter-fans känner igen som Madame Maxime.

Filmen har ett lyckligt slut någonstans efter mittenstrecket och därefter fortsätter den helt vördnadslöst och en helt ny intrig börjar växa fram som en svamp i den där skogen. Eller, jag bör säga som en bönstjälk eftersom det är Jack (Daniel Huttlestone) som får intrigen som växer sig längst och tvinner sig vidare förbi alla lyckliga slut mot någon slags final innan filmen tar slut och alla kan andas ut.

Meta-aspekten är en central del av filmens poäng. Vi förväntas kunna sagorna i sömnen, så filmen tar genvägar i narrativen genom att hoppa över delar; Askungen rymmer från balen, som vi aldrig får se, medan Jack klättrar uppför stjälken utan att vi någonsin får se honom komma till toppen. Det är som att filmen inte hinner med alla sina sagor och det finns något lyriskt kaotiskt över det. Är man förresten obekant med, eller ointresserad av, dessa sagor så kommer Into the Woods framstå som tortyr.

Regin av Rob Marshall (Chicago) är formmässigt tajt och visuellt okomplicerad – allt är till förmån för genren. Personregin haltar en aning men de flesta skådespelarna har sångröster att matcha Stephen Sondheims staccaton. Som filmmusikal är Into the Woods därför ganska exemplarisk. Den har pamp, rytm, specialeffekter och allt utom grönsaker på tallriken.

Jag hoppas därmed att jag modifierat mitt beröm så tydligt som möjligt. Du borde veta om du vill se denna film eller inte. Om du vill se den, gör dig själv en tjänst genom att se den på bio. Ett kvartal har snart passerat sedan den amerikanska premiären, så den går nog att få tag på till och med i lagliga vatten. Men det är en film med en ensemble och den är gjord för en publik. Det är en musikal gjord för surroundljud i en biosalong. Den är visuellt stark, gjord för en så stor duk som möjligt. Figurerna flyger, tjuter, sjunger, gapar och skriker åt publiken för att underhålla. Att se Into the Woods själv, eller med någon enstaka annan, är lite som att läsa en bok i grupp. Du lär slösa all ansträngning på att koncentrera dig, och få huvudvärk. I en biosalong, bland främlingar, har du däremot ingen annan möjlighet än att acceptera faktumet att du beger dig in i skogen – och där händer det grejer, man loosar sitt shit.

Där har vi för övrigt en annan sublim detalj – tanken att skogen är den mystiska zonen utanför civilisationen och våra psykologiska spärrar, platsen dit vi går och möter oss själva, våra rädslor och begär; en plats av anarki och kaos.

Jag säger inte att allt detta gör det till en bättre film. Du kan läsa det som en varning. Into the Woods är förmodligen så bra som påkostat cinematiskt kaos och oljud någonsin kan bli. Ta med ungarna och sätt på dig en hjälm.

FREDRIK FYHR

*

INTO THE WOODS

Originaltitel, land: Into the Woods, USA/Storbritannien/Kanada.
Urpremiär: 8 december 2014 (New York).
Svensk premiär: 1 april 2015.
Speltid: 125 min. (2.05).
Åldersgräns och lämplighet: 7 år.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Meryl Streep, James Corden, Emily Blunt, Anna Kendrick, Daniel Huttlestone, Christine Baranski, Tammy Blanchard, Lucy Punch, Tracey Ullman, Lilla Crawford, Simon Russell Beale, Joanna Riding, Chris Pine, Johnny Depp, Billy Magnusen, Mackenzie Mauzy, Annette Crosbie, Richard Glover, Frances de la Tour.
Regi: Rob Marshall.
Manus: James Lapine, efter musikalen av James Lapine och Stephen Sondheim.
Producent: John DeLuca, Rob Marshall, Callum McDougall, Marc Platt.
Foto: Dion Beebe.
Klippning: Wyatt Smith.
Musik: Stephen Sondheim.
Scenografi: Dennis Gassner.
Kostym: Colleen Atwood.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Lucamar Productions, Marc Platt Productions.
Svensk distributör: Disney.