Svenskjävel

Regi: Ronnie Sandahl

Tjugotreårig svensk tjej letar jobb i Norge och börjar dejta den gifte, oansenlige medelålders mannen som anlitar henne som barnvakt.

Ronnie Sandhals regidebut Svenskjävel är en film med ett lyriskt trollspö – den har begåvat, levande foto och skådespelarna är fantastiska – men när dess cirkel sluts finner jag bara luft i mitten. Vad som borde kännas som en svidande berättelse om riktiga människor i en hård värld känns som en poserande, opportunistisk hipster-film gjord av någon som gillar idén om sin film mer än filmen som den faktiskt är.

Huvudrollen bär Bianca Kronlöf – också en debutant – med högt huvud, fastän hon har fötterna tungt på jorden; närvaron och förkroppsligandet av karaktären är perfekt. Hon är riktigt bra. Men vad har hon fått för karaktär att spela?

Vi vet inte. Dino – som hon kallar sig – är en ung svensk tjej som bor i ett svenskt kollektiv i Oslo. Rent symboliskt går det förstås att koda utan problem: Det är många i ungdomsarbetslöshetens Sverige som gör just så. Om det sedan leder till att de svenska medelklass-kidsen blir rännstensungar á la Oliver Twist och lider under oket som ”Norges tjänstefolk” (vilket Sandahl säger i pressutskicket), det vet jag inte. Men jag kan förstå varför man vill göra en film om det. Follow the story. Print the legend. Jag är med.

Synd att det inte riktigt blir av – titeln Svenskjävlar föreslår någon slags aggressiv, socialrealistisk punk-film som slår i solar plexus, men filmen hittar inget sätt att visa oss hur det här ”Norge-problemet” känns, fungerar och ser ut – den lyckas faktiskt inte ens övertyga oss om att det överhuvudtaget finns.

Filmens största problem är karaktärernas anonymitet. I synnerhet Dino själv. Tjejen som av någon anledning (vi får aldrig en aning om varför) tagit sig till Norge. Hon dricker inte alkohol, vilket föreslår att hon är nykterist. För att vi ska vara mer säkra på saken får vi veta att hennes pappa är alkoholist. För att bli helt säkra blir Dino avslöjad av en gammal AA-bekant på en matvaruaffär. Det som först hintas blir därefter praktiskt taget uppdagat – okej, så Dino har problem med alkoholen. Är det därför hon flyttat till Oslo? Och om hennes pappa är alkoholist, betyder det att han är fattig och att Dino kommer från ett ”trasigt missbrukarhem”, eller är detta bara fördomar vi uppmuntras till att formulera?

Man skulle nu kunna tro att Svenskjävlar var en skildring av Dino och hennes kompisar i Oslo och deras olika lidelser som svenska slavar, men vi får bara träffa dem i några scener; de saknar unika karaktärsdrag och är mest som trashiga tjugonåntings är som mest. De har fest, är bakis, äter pizza, någon freakar ut och demolerar ett kylskåp efter att hans ketchup blivit ”stulen” och vid ett annat tillfälle står killarna och kissar på ett skyltfönster när de är på fyllan (en av dem spelas dock av Adam Lundgren, han är bra, fastän han tvingas leverera repliker som ”kan du hålla kebaben?”).

Men fastän han gärna skulle vilja, antar jag, så glider Sandhal bort från dessa ungdomar, och även från utmaningen i att skildra verkligheten på ett bra sätt. Istället fokuserar han på den äldsta av svenska filmtraditioner: Den småputtrande kärleksintrigen.

In i filmen kommer nämligen oansenliga Steffen, spelad av en till bra skådespelare vid namn Henrik Rafaelsen; eventuellt Norges svar på Shanti Roney, en lite kuvad ”alldarling” som bara häromveckan var med i den av många omtyckta Blind.

Steffen är en vanlig medelklassman med två döttrar och en bortrest fru; Steffen anlitar Dino som barnvakt och de börjar inleda en romans som förstås, någonstans, är problematisk eftersom han ju betalar henne för sina tjänster.

Återigen går det förstås att koda symboliskt – det handlar om makt och klass – men sådär jättemycket händer inte i filmen och framför allt fungerar inte det personliga. Fastän både Kronlöf och Rafaelsen är bra så klaffar aldrig riktigt deras samspel och man får aldrig någon förståelse för varför Dino faller för Steffen och vice versa – om de nu gör det, eller om det bara är en fråga om behov; hon behöver uppskattning och han behöver sällskap. Men det har ingen personlig prägel. ”Jag vet nästan ingenting om dig” säger Steffen till Dino – och nej, det gör inte vi heller. Inte känner vi Steffen heller. Efter ett tag kommer hans fru tillbaka – vi har letts till att tro att de legat i någon slags skilsmässa, men tydligen verkar hon inte uppfatta det så. Eftersom karaktärerna aldrig förtydligas kan inget drama uppstå. Allt puttrar på. Skådespelarna skådespelar. Sandahl låter allt pågå och vågar inte gå in i sin egen film.

Att han inte har så mycket annat än beprövade klyschor att förlita sig på känns ganska uppenbart också i en sidointrig om en mobbad tjej (Steffens äldsta dotter) och ett par riktigt irriterande stölder i detaljerna från diverse olika filmer – inte minst plagieras fåglarna och bron från Iñirratús Biuitiful (2010) rakt av, och de sista sekunderna är en direkt imitation av Paul Thomas Andersons Magnolia (1999). Men det märks också i avsaknaden av originellt material i det tunna manuset. Det finns scener där filmens problematik hamnar i centrum – framför allt ett par scener där Steffen måste introducera Dino för sina vänner, som förstås tycker det hela är konstigt för ”hon är ju så ung” osv… men dessa scener bara ligger där, utan att någon säger eller gör något intressant eller avgörande. De är ett par skämt inlagda hade det kunnat vara identiskt till scenerna i någon Woody Allen-film.

Efterhand måste Steffen lära sig att han inte ”äger” Dino – för tydligen har han trott det –  och Dino måste lära sig att… tja, att flytta till Norge för att knega inte är en bra idé. Varför hon nu gjorde det till att börja med. Och vem nu Steffen är, och hur hans relation till sin fru nu egentligen ser ut. Och hur det nu ska gå för de andra ungdomarna som vi sett i några scener – vad ska hända med ketchup-killen?

Min poäng är att karaktärerna är lika odefinierade allihop och vi får aldrig veta vad de tänker på eller varför de gör vad de gör. Enligt en viss logik är Svenskjävel en sådan där ”ready-made” politisk pose-film. Om vi på förhand vet vad vi tycker om filmens ämne kan vi gå in med hög svansföring och leta efter anledningar att bli tillfredsställda nästan lika fort som vi finner dem – men egentligen lägger inte den här filmen upp mycket på bordet och våra samveten blir lurade.

Däremot, efter allt detta gnäll, måste jag säga att filmen har ett vackert hantverk. Skådespelarna är alla väldigt bra – inte minst visar det sig här att Bianca Kronlöf är ett renodlat proffs. Hon bär filmen, och verkar ha en symbiotisk relation, ihop med det effektiva, mångsidiga fotot (av Ita Zbroniec-Zajt) och den intelligenta klippningen (av Åsa Mossberg). De får fram en feeling som gör att Svenskjävel ibland känns som en riktigt bra film. Men jag fann i slutändan bara en fin tanke och ett snyggt paket. Det väger nästan ingenting och låter inget när man skakar det.

FREDRIK FYHR

*

SVENSKJÄVEL

Originaltitel, land: Svenskjävel, Sverige/Norge.
Urpremiär: 30 september 2014 (Zürich Film Festival).
Svensk premiär: 29 januari 2014 (Göteborg International Film Festival), 27 mars 2015.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: [Sony F55]/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Bianca Kronlöf, Henrik Rafaelsen, Mona Kristiansen, alf. Anders T. Andersen, Erland Bakker, Petronella Barker, Naomi Emeilie Christensen Beck, Jenny Ellegård, Gizem Erdogan, Joacim Fougner, Tuva Marie Halvorsen, Thorbjørn Harr, Kyrre Hellum, Andreas Kundler, Simon Lay, Erik Lennbland, Adam Lundgren, Håkon Ramstad, Mai Lise Rasmussen, Anne Ryg, Mia Saarinen. Trine Wiggen.
Regi: Ronnie Sandahl.
Manus: Ronnie Sandahl.
Producent: Annika Hellström, Gudny Hummelvoll, Martin Persson.
Foto: Ita Zbroniec-Zajt.
Klippning: Åsa Mossberg.
Musik: Stein Berge Svendsen, Gunn Tove.
Scenografi: Nina Bjerch Andresen.
Kostym: Nina Bjerch Andresen.
Produktionsbolag: Anagram FIlm, Cinenic Film, Fixafilm, Hummelfilm.
Svensk distributör: TriArt.