Regi: Richard Glatzer, Wash Westmoreland
Saklig och realistisk berättelse om femtioåriga akademikern Alice som drabbas av Alzheimers, samt hur det påverkar hennes barn, familj, arbete och syn på världen omkring henne.
Att drabbas av Alzheimers är att möta helvetet – och ”sedan blir det värre”. I Still Alice spelar Julianne Moore titelrollen; Alice förklarar detta för oss i ett tal hon hinner ha när sjukdomen är i sina tidigaste lindor. Fastän det tagit tre dagar för henne att skriva talet, och hon måste stryka under textraderna med en markeringspenna medan hon pratar, så kan hon uttrycka sina tankar och känslor om skuggan som sjukdomen kastar på hennes liv. Hon får stående ovation och många gråter. Om det inte är byggt på en verklig händelse hade det lika gärna kunnat vara det. På sätt och vis är det byggt på hundratusentals verkliga händelser, och det är filmens styrka.
Hollywood är långt – långt – ifrån obekant med skildringar av sjukdomar, och på årets Oscarsgala var det en på hundratusen att Moore inte skulle vinna för bästa kvinnliga huvudroll. Pekoralets förtecken nalkas, och på något sätt blir det dubbelt illavarslande (helt orättvist, jag vet) när Eddie Redmayne vann den manliga guldgubben för sin roll som Stephen Hawking i den i mina ögon usla The Theory of Everything. Doktorns order: Utsätt dig inte för fler tårdrypande smörfilmer där riktiga sjukdomar säljs som underhållning för en publik som består av främst ”friska” människor som gottar sig i en katharsis på sjukas bekostnad.
Men! Men, men, men. Jag rusar till försvar för Still Alice. Även om det är en film som på många sätt bygger på lite oambitiösa grunder – som film är det inte matigt, om vi säger så – så är det en ärlig film, gripande i kärnan och med ett syfte som den lyckas genomföra. Liksom Selma är det en film som inte har tid med tjafs, utan en film som bara visar oss något vi behöver veta.
Filmen är byggd på en bok av neuroforskaren Lisa Genova och den skildrar sakligt och utan överdrifter, men också utan pardon, hur den intelligenta akademikern Alice (Moore), vid femtio års ålder får veta att hon har ärftlig Alzheimers. Det är som om hennes hjärna fått ett datavirus. Information raderas utan förvarning. Plötsligt kan hon inte komma ihåg vad hon skulle säga. Enkla ord upphör. Hon virrar bort sig när hon är på sin vanliga joggingtur, springer i cirklar på platser där hon borde hitta automatiskt.
När allt kommer omkring bör sådana här filmer visa oss en realistisk skildring av en sjukdom, inte främst i form av fakta utan på en mänsklig nivå, så att vi kan möta den människor emellan. Julianne Moore har aldrig varit dålig i någonting hon gjort (vad jag vet) och det säger sig självt att filmen bygger på, och cirkulerar kring, hennes framträdande som jag vågar påstå blivit hedervärt belönat. Hon är fullständigt övertygade som Alice – en stolt, intelligent person som avskyr att detta händer med henne, men som också inser att hon inte kan göra något åt saken.
Hon har en hyggligt mysig läkarman (Alec Baldwin) och flera vuxna barn, bland annat en subtilt skinande Kristen Stewart som småbitter skådespelarnovis och dottern Alice aldrig lyckats kommunicera med. Birollsensemblen har inte mycket utrymme att röra sig på men de gör allt de kan för att vi också ska tänka på deras karaktärer, som trots allt är drabbade på alla tänkbara sätt av Alices sjukdom; inte bara tvingas de se sin mor långsamt förtvina, de kan även själv vara drabbade eftersom sjukdomen är ärftlig.
Men alla komponenter i filmen backar flera steg för att släppa fram Julianne Moore. En typisk invändning vore att säga att filmen ”bara” handlar om henne och att ”berättelsen hamnar i skymundan” – men det vore inte rättvist. Alice är berättelsen. Den här filmen existerar för att ge oss en krass förståelse för Alzheimers, vilket behövs eftersom det är en sjukdom som fota sentimentaliseras i Hollywood-filmer; Still Alice försöker inte försköna eller göra lyckokakor av berättelsen. Berättelsen är en skildring av den gradvisa dekadensen av kognitiva funktioner som är Alzheimers – i en människa, en vanlig kvinna, akademiker, hustru, mor, intelligent och charmig; konturer och karaktärsdrag som obevekligt suddas ut tills bara familjen finns kvar, med den dementa mamman i mitten.
Beroende på hur man är funtad så kommer man tycka om Still Alice mer eller mindre än jag. Det är egentligen en fråga om preferenser. Jag kan personligen inte säga att filmen är ett mästerverk, för den sätter en lägre (men inte mindre värdig) ribba än de flesta andra. Det vore kanske inte osant att kalla den för en glorifierad TV-film – men i sådana fall är det en väldigt lyckad och sevärd TV-film.
Framför allt är Still Alice, i en uppsjö av sentimentala och falska filmer om allsköns sjukdomar, en film om just Alzheimers som är värd att se. Den är gjord av människor som vet vad de pratar om, alla detaljer är verkliga och förloppet är trovärdigt. Jag brydde mig om vad jag såg när jag såg Still Alice, det är en film jag ser, hör och tror på. Det verkar som att den talar till oss och jag tycker vi borde lyssna.
Där filmer som The Theory of Everything tar en sjukdom och dränker verkligheten i ost och smör så tittar inte Still Alice bort. Den har ingen anledning att göra det. Den är här för att undervisa oss på ett effektivt sätt. Det låter kanske tråkigt, men man ska vara på sin vakt här i livet. Vem vet när du kan komma att ha nytta av att se den här filmen.
FREDRIK FYHR
*
STILL ALICE
Originaltitel, land: Still Alice, USA/Frankrike.
Urpremiär: 8 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 26 januari 2014 (Göteborg International Film Festival), 20 mars 2015.
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: [digital]/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Julianne Moore, Alec Baldwin, Kristen Stewart, Kate Bosworth, Shane McRae, Hunter Parrish, Seth Gilliam, Stephen Kunken, Erin Drake, Daniel Gerroll, Quincy Tyler Bernstine.
Regi: Richard Glatzer, Wash Westmoreland.
Manus: Richard Glatzer, Wash Westmoreland, efter boken av Lisa Genova.
Producent: James Brown, Pamela Koffler, Lex Lutzus.
Foto: Denis Lenoir.
Klippning: Nicolas Chaudeurge.
Musik: Ilan Eshkeri.
Scenografi: Tommaso Ortino.
Kostym: Stacey Battat.
Produktionsbolag: Lutzus-Brown, ass. Killer Films, Big Indie Pictures, Shriver Films, stöd. BSM Studio.
Svensk distributör: SF.
Ett svar på ”Still Alice”