Regi: Andrej Zvjagintsev
I en karg kustby försöker den alkoholiserade Kolja hjälplöst arbeta med en advokat för att rädda sitt hus, vilket en ond borgmästare via landets korrupta system ska riva i en orättvis markövertagning. Under tiden är advokaten ihop med Koljas fru. Allt är deppigt.
Ju mer intresserad du är av att prata politik, och ju mindre intresserad du är av film, desto bättre kommer nog Leviatan att bli för dig. Den följer den äldsta av sociologiska regler att ju mer arty och politiskt korrekt (bokstavligt talat) en film är desto mer kommer man vilja att hylla den för sakens skull och desto mindre vettig kritik kommer den att få. Det känns bättre i magen då.
Jag häller gärna upp ett glas vodka och skålar med filmen för alla dess ambitioner. Men jag intresserar mig för tinget i sig, inte tinget som det ter sig och av den briljante Andrej Zvjagintsev – en av vår tids mest knivskarpa regissörer – förväntar man sig stora ting. Jag minns hans suggestiva Återkomsten (2003) som ett mästerverk och Elena var också bra, om än inte lika storartad.
Men med så höga förhoppningar, och efter så många hyllningar i så många länder, så landar Leviatan i min bok med en ljudlig duns och ett tämligen tjockt moln av damm. Det är en undflyende, konstigt passiv film som bara är lyckad i ett enda lysande avseende: Den skildrar ett bokstavligt talat hopplöst Ryssland. Det är en lång och metodisk, totalt deprimerande, skildring av hur utslagna invånare ett korrupt samhälle inte har mer möjligheter än maskar som de stora pamparna trampar på.
Fastän Zvjagintsev säger sig vara en opolitisk filmare så har alla ändå utgått ifrån att det varit poängen och det är inte svårt att förstå – i filmen finns genomgående små fotnoter; en Pussy Riot-referens här, en bild på Putin där. Leviatan är – här och nu – en mycket viktig film. Absolut är det så. Den skildrar förmodligen korruptionen och skendemokratin på ett väldigt trovärdigt sätt.
Men, för att parafrasera Stanley Kubrick, bara för att det är verkligt så är det inte intressant. Jag letade desperat efter en mer gripande film i Leviatan men ju fler av Zvjagintsevs kännetecken jag såg, desto tydligare blev det för mig att han slummar sig igenom berättelsen om den ödesdömda losern Kolja (Aleksej Serebrjakov) och hans fru Lilja (Elena Ljadova) som vänstrar med deras advokat (Vladimir Vdovitjenkov), som i sin tur tror att de har ett case mot den ruttna borgmästaren Vadim (Roman Madjanov) som vill riva Koljas hus – som han ”byggt med egna händer” – och förmodligen bygga något pampigt hotell eller vad onda krösusar nu bygger. I en av många ofärdiga sidospår har Vadim frekvent kontakt med en katolsk präst, för makten och kyrkan sover ju i samma säng.
Som alltid i Zvjagintsevs filmer är det barnen som han har ett extra öga på – Kolja och Lilja har en son (Sergej Pokhodaev) som vi aldrig får veta så mycket om, men vi får utgå ifrån att han är ”utsatt” och att det är ledsamt (i synnerhet om vi sett Zvjagintsevs tidigare filmer känner vi igen denna pojke mycket väl). Han har ett par scener där han gråter och är arg. Ibland umgås han med kompisar: De sitter runt en eld i en övergiven kyrka och halsar ur en vinflaska. Eller om det är vodka. (Alla dricker vodka i den här filmen/Ryssland).
För att vara en 150 minuter lång film så vet vi försvinnande lite om karaktärerna och deras drama – som ändå upptar majoriteten av filmens speltid – förblir inget mer än den sketchiga ritningen av ett aldrig färdigbyggt melodrama. Det är visserligen typiskt Zvjagintsev att använda underdrifter, skugga sina karaktärer med antydningar och nyanser och luckor i manuset för att dölja utvecklingar som senare uppdagas. Mot slutet av filmen inser vi onekligen hur ett spindelnät vävts off-screen, i scener vi inte fått se och kanske inte behöver se för att förstå. Paranoian och empatin är stark, men det är helt enkelt för sent då.
Och i en film som handlar om korruption vore det faktiskt inte fel att se hur korruptionen går till. Zvjagintsevs tidigare filmer var mer poetiska och suggestiva, men i denna mycket mer sakliga film fungerar inte hans teknik lika bra.
Jag tror Leviatan är en film för upptagen med sitt budskap, sin vrede, sin angelägenhet. Är något sådant ens möjligt, frågar vän av ordning? Jag tycker det. Poängen med filmen – Ryssland är idag ett korrupt land där medborgarna lider – överskuggar alla andra ambitioner i filmen.
Fotot är vackert, för det ramar in öde landskap som per automatik ser vackra ut på bild. Det har inte krävts något extra av Zvjagintsev eller hans fotograf Mikhail Krichman. Intrigen är välspelad men i grund och botten bara ett traditionellt drama där vi helt enkelt inte lär oss det vi inte får se – Under filmens gång görs väldigt dimmiga referenser till Bibelns berättelse om Job (inte heller det speciellt originellt) som jag tror både ska vara en loska på katolicismen (inget nytt där heller) och en seriöst menad poetisk liknelse, då den alltmer olycksdrabbade Kolja förlorar allt han älskar och blir ditsatt för mord. Hur det går till vet vi inte säkert. Det Är Ryssland – Glöm Rättvisa. Leviatan blir en slags ”anti-propaganda-propaganda”, anti-Putin men lika omöjlig att ifrågasätta som gamla tecknade filmer från Sovjet-tiden.
I Zvjagintsevs luckor ryms egentligen flera möjligheter som aldrig riktigt ventileras – Kolja föreslås vara oskyldig till ett mord (för han är ju vår underklass-hjälte), men samtidigt får vi inte se något som talar till hans försvar, och på liknande sätt förblir andra detaljer onödigt själpande när jag misstänker att de inte ska vara det. Eller så ska alla möjligheter vara vidöppna i filmen vilket skulle innebära att de politiska recensionerna (som finns att läsa överallt) egentligen är helt förhastade.
Filmen slutar med mänskligt lidande. Mänskligt lidande går aldrig att värja sig mot. Koljas öde är grymt och verkar orättvist. Hans sons framtid darrar i åskådarens ögon. Det vi får se av rättsystemet är en parodiskt statisk uppvisning i låtsas-demokrati där likgiltiga människor rabblar information i en hastighet på tio ord i sekunden.
Allt detta är starkt och når oss med en kuslig aning av autenticitet, en känsla av att vi ser på något vi behöver se. Ungefär som i en bra dokumentär. Större delen av Leviatan är dock, snopet nog, ett obegripligt långt och ofta utdraget, mycket underarbetat filmdrama där vi möter realistiska figurer som aldrig blir mer än socialrealistiska objekt i en politisk metafor – trots att Zvjagintsev halvhjärtat försöker ge oss en godtycklig otrohetshärva, en mycket rysk ”picknick”, diverse metaforiska vågor och valar, samt ett skelett (besynnerligt nog snarlikt innehållet i den mycket bättre och mer cinematiska For Those in Peril).
Men karaktärerna förblir svåra att intressera sig för och Zvjagintsev verkar nästan inte ens intresserad av att ge berättelsen – som ändå är där – någon slags karaktär. Jag kan förstå det, till viss mån. Det är som om hela filmen har annat att tänka på än att vara en riktigt bra film. Så kanske det är. Jag uppskattar avsikten med Leviatan lika mycket som jag kände mig likgiltig för det mesta jag såg i den. Det är mycket i båda fallen.
FREDRIK FYHR
*
LEVIATAN
Originaltitel, land: Leviafan, Ryssland.
Urpremiär: 23 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 13 mars 2015.
Speltid: 140 min. (2.20).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm (Super 35); DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Aleksej Serebrjakov, Elena Ljadova, Vladimir Vdovitjenkov, Roman Madjanov, Anna Ukolova, Sergej Pokhodaev, Aleksej Rozin, Igor Savosjkin, Valerij Grisjko, Igor Sargeev, Sergej Borisov, Kristina Pakarina.
Regi: Andrej Zvyagintsev.
Manus: Oleg Negin, Andrej Zvyagintsev.
Producent: Sergej Melkumov, Alexander Rodnyanskij.
Foto: Mikhail Krichman.
Musik: Philip Glass.
Scenografi: Andrej Ponkratov.
Produktionsbolag: Non-Stop Productions.
Svensk distributör: NonStop Entertainment