Big Eyes

Regi: Tim Burton

Färgsprakande biopic om Margaret Keane, den framgångsrika konstnären som levde i skuggan bakom hennes man, som låtsades vara konstnären bakom målningarna och tog åt sig allt av äran och pengarna.

Big Eyes – det hörs till och med på titeln – är filmen man trodde att Tim Burton skulle göra efter Big Fish (2003), den sagodoftande filmen som antydde en ”ny period” – för att säga som man säger i den här filmen – som verkade innebära ett stort kreativt steg framåt. Burtons filmer hade alltid varit kitschiga pastischer, fulla av expressionistiska karikatyrer – en grov och fulsöt målning av verkligheten. Men i och med Big Fish började han ge ”fulkonsten” en större plats, berättelsen började ta egna anspråk trots ytligheten och – ja – sagan började likna verklighet; spåren fanns redan i Edward Scissorhands (1990), men Big Fish var en film som både var helt fejk och ändå fungerade som någon slags verklighet.

Burton verkade vara på vippen att gå in i sin bästa period. Istället följde ett årtionde av opersonliga produkter – ihåligt påkostade, högljudda och burkiga filmer som beska Kalle och chokladfabriken, Sweeney Todd (verkligen filmmusikalen från helvetet), långtråkiga Alice i Underlandet och Dark Shadows – en film så hemsk att Burton var tvungen att göra den något lindrande, animerade långfilmen Frankenweenie som kompensation.

Vilket slöseri! Nu känns det som en sådan vanesak att klaga på honom att man redan på förhand gnuggar tinningarna inför hans senaste film. Men det är farligt att fastna i gamla hjulspår – detta som kritiker ofta älskar att göra, och som delar av den amerikanska kritikerkåren gjort inför Big Eyes. Det är som att Burton sjabblat bort sina vänner. Nu kan han inte ens göra en bra film och få cred för det längre.

För Big Eyes är inte bara en bra film utan en bra Tim Burton-film – och det känns som en otrolig lättnad, efter alla dessa år. Han må ha en bit att gå för att betala tillbaka sin kreativa bankrutt, men det här är hans bästa film sedan Big Fish och då är vi åtminstone tillbaka på ruta ett.

Skenbart är Big Eyes regissörens mest oansenliga och ”normala” film – en bagatellartad biopic om Margaret Keane (Amy Adams) som var den verkliga konstnären bakom den berömda serien ”flickor med stora ögon” som hennes make, reklamaren Walter (Christoph Waltz) tog på sig skulden för. En inte ointressant berättelse, i synnerhet inte i en historisk kontext, som på ett pedagogiskt sätt förklarar de strukturella mekanismerna i kvinnoförtryck och även hur de speglas i till exempel ett förhållande. Filmen utspelar sig i ett karamellfärgat 1960-tal av plysch och hårspray; Danny Elfmans osedvanligt ljusa musik smyckar de redan käcka bilderna och…

Ja, det är det som är det lite luriga med filmen. Som i alla Burtons filmer är Big Eyes fundamentalt ”oäkta” – filmen verkar rentav emulera Keanes stil, fulla av platta figurer och starka färger (hennes mest berömda serier var på flickor med stora ögon) och berättandet måste därför bli rappt och effektivt, sakligt och tydligt. Vi hinner inte med några nyanser för då skulle vi behöva se på en ”riktig” film.

Så man skulle med gott samvete kunna säga att Big Eyes är en hemskt dålig biopic. Skådespeleriet är bra och storyn är intressant, men filmen är så full av orealistiska färger och former att man aldrig någonsin tror att man ser på verkligheten.

Men här är också filmens poäng. Jag tror Burton identifierar sig starkt med Keane och en viktig biroll kommer från en torr och kall New York Times-kritiker (Terence Stamp) som avfärdar Keanes målningar som ytligt skräp. Jag förstår faktiskt vad han menar. Ska man vara konservativ så är inte Keane och hennes ytliga målningar ”bra konst” – och det är inte Burtons filmer heller. De är båda barn av popkonsten; det ytliga och produktifierade, det omedelbara och ytliga, det färgstarka och opretentiösa. Big Eyes blir inte en ”seriös biopic om en konstnär” utan en biopic gjord enligt konstnärens estetik och filosofi; en verklig berättelse gjord som en färgsprakande hyllning till fiktion och fantasi.

Amy Adams är strålande i huvudrollen – i hennes blick vilar generationer och generationer av underkuvade kvinnor och i hennes beteende slingrar ormar av kompromisser som snaror runt halsen (innan 60-talet blommar ut på allvar, och hon får chansen att bli sin egen). Adams är en lysande skådespelare i Hollywoods Jean Arthur-tradition av ”vanliga tjejer” och i synnerhet när hon placeras i en mindre prestigefylld film – och har färre färgstarka skådespelare att konkurrera mot – syns hennes talanger ofta på ett stillsamt omskakande sätt. (Om du någon gång ser Natt på museet 2 kommer du veta vad jag menar).

Kontra henne placeras å andra sidan Christoph Waltzs reklamare som en fantastiskt listig figur som charmar även oss inledningsvis innan hans lögner och paranoida och patriarkala neuros börjar rasera hela tillvaron – så ofta han kan får Waltz fram den där tragikomiska psykologin som han är så bra på. Bara i slutet (en absurd rättegång) har Burton tappat tyglarna och låtit honom försvinna ut i improvisationer där han hotar att bli en Jack Nicholson-Joker mot Amy Adams tystlåtna Michael Keaton-Batman – men å andra sidan förstår man varför, för Waltz är ju så extremt rolig att titta på.

Man får ha klart för sig att alla filmer inte spelar i guldligan – Big Eyes är helt klart en ”Division B”-film, en mellanbudget-dramedi där ambitionen ligger på en fullgod men inte astronomisk nivå. Och ser man den med rätt proportioner så kommer man se en ganska vacker liten film, med en intrig att dras med i, en berättelse att beundra och skådespelare att avnjuta och en massa starka färger att bli glad av. Framför allt är det en bra film som ingen annan än Tim Burton hade kunnat komma undan med och det värmer mig att kunna säga det.

FREDRIK FYHR 

*

BIG EYES

Originaltitel, land: Big Eyes, USA/Kanada.
Urpremiär: 13 november 2014, USA (Film Independent at LACMA).
Svensk premiär: 6 mars 2015.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Amy Adams, Christoph Waltz, Krysten Ritter, Jason Schwartzman, Danny Huston, Terence Stamp, Jon Polito, Elisabetta Fantone, James Saito, Guido Furlani, Delaney Raye, Madeleine Arthur.
Regi: Tim Burton.
Manus: Scott Alexander, Larry Karaszewski.
Producent: Scott Alexander, Tim Burton, Lynette Howell, Larry Karaszweski.
Foto: Bruno Delbonnel.
Klippning: JC Bond.
Musik: Danny Elfman.
Scenografi: Rick Heinrichs.
Kostym: Colleen Atwood.
Produktionsbolag: The Weinstein Company, Silverwood Films, Tim Burton Productions, Electric City Entertainment.
Svensk distributör: Scanbox.