Focus

Regi: Glenn Ficarra, John Requa

Svindlare (Will Smith) blir kär i sin nya protegé (Margot Robbie) vilket orsakar problem när han ska genomföra sin senaste plan. 

Du vet att en film varit dålig när du lämnar biografen med tanken att ”BD Wong ju ändå var med i den”. Wong, för den som inte vet, var Hollywoods ”token asian guy” under hela 90-talet; förmodligen är idag han mest känd för TV-serier (Oz och Law and Order) samt för rollen som Henry Wu, den där vetenskapsmannen i den där äggvändarscenen i Jurassic Park, som hann med båten till fastlandet och log generat när han fick frågan om han lyft dinosauriekjolar (vissa av oss har sett den filmen ganska många gånger, ja).

I mitten av Focus – just när man tycker att filmen verkligen skulle må bra av en skurk – dyker han upp på en NFL-arena som den världsberömda gamblern Liyuan; han är en riktig muntergök med miljarder på banken och en ful mustasch, och han börjar likt en tokig Bond-skurk pusha vår hjälte Nicky (Will Smith) till att spela bort över en miljon dollar; Nicky är nämligen spelberoende.

Om nu inte skenet bedrar. Om det nu spelar någon roll. Det är filmens bästa scen – den enda som föreslår lite svärta och problematik – men som allt det goda här i livet är den kort och tar slut. Man skulle lika gärna kunna tro att Liyuan ska ha en större roll i filmen, men han har bara en scen. So long, BD Wong.

Hade filmen inte varit så tondöv hade den förresten själv kunnat ana scenens egna klang av förljugenhet, och ett budskap som smeker spelberoende människor medhårs: ”Spelberoende är för pussies, satsa alltid allt du har!”

Men Focus gör varken bu eller bä och den vägrar envist vara något överhuvudtaget.

Det är en komisk titel på en av de mer ofokuserade filmerna jag sett på ett tag. Alla beståndsdelarna till en bra film är där men de samspelar inte alls. Det är å ena sidan en svindlarfilm där regin är dumt registrerande – istället för elegant och logisk, som i en film som Ocean’s Eleven (2001). Det är å andra sidan en romantisk film där Will Smith och Margot Robbie (från Wolf of Wall Street) aldrig någonsin klickar ens lite grann med varandra. Intrigen är kantad av scener som ska vara romantiska, överraskande, spännande eller mystiska men de är alla lika punkterade som däck och inte en enda mänsklig känsla föreslås någonsin i berättandet – Allt bara sker framför ögonen på oss, som en serie rörliga bilder utan uppsåt. I ena stunden är vi på en plats. Något händer, du tänker: Okej. I nästa har det gått tre år. Du tänker: Va? Missade jag något? Filmen fortsätter. Du får klara dig bäst du kan.

Inget flyt, ingen stämning, inga sammanhang, ingen egen stil; det är inte mycket Focus har. Som alla bra svindlarfilmer borde den suga in publiken i en serie omständigheter som vi inte borde få tillåtelse att ifrågasätta. Som alla dåliga filmer suger den mest.

Tanken är att Nicky är en supertjuv och Jess (Robbie) är hans protegé. Hon är en ambitiös ficktjuv och han ska bara lära henne hur branschen fungerar genom att låta henne bli hans ”praktikant” i hans tjuv-team, som tydligen kan roffa åt sig över en miljon dollar över Super Bowl-helgen och aldrig få minsta besök av polisen: Som sagt, bland norpade plånkor och nystrykta kavajer har filmen ingen riktig antagonist, vilket gör det till en film i svårt behov av konflikt.

Istället förväntas vi bry oss om en romantisk intrig som är torr och stel som en karamellstång av papp. Nicky och Jess ska tydligen få ”känslor” för varandra och vi förväntas undra om de någonsin kommer att kunna ”lita” på varandra eftersom de bara ”spelar spel” och ”ljuger” hela tiden. Hon är fnissig och barnslig och han är Will Smith. De är inte dåliga skådespelare – de gör åtminstone vad de kan. Men det är tydligt att de inte fått någon personregi att luta sig mot och de verkar hela tiden snegla mot kameran som om de undrar ”räcker det här verkligen?”

Focus är skriven och regisserad av den ganska erfarna duon Glenn Ficarra och John Requa – de har skrivit Bad Santa och Som hund och katt samt regisserat både I Love You Phillip Morris och Crazy, Stupid, Love. – men de verkar helt sakna förmåga att visualisera en stimulerande film av det här slaget; Focus är varken särskilt snygg, romantisk, övertygande eller spännande.

Duons manus sitter också ihop med klister. Efter att berättandet ignorerar vissa saker på ett irriterande uppenbart sätt, samtidigt som det planterar vissa andra precis lika uppenbara saker – som Nickys mystiskt frånvarande pappa, också en supertjuv tydligen – landar vi i Buenos Aires där Nicky anlitas av den småskumme Garriga (Rodrigo Santoro), en ingenjör i Formel 1-världen. Nu, inte förr, får vi en slags konflikt och något av en antagonist. Jess är där, vid Garrigas sida – Nicky tror att hon är ihop med honom nu. Ingenjören har en bodyguard och en australiensisk konkurrent som omnämner Jess som en ”race skank”. Nicky tar illa upp – kanske han har känslor för henne ändå.

Ja, vi förstår att alla kommer lura varandra hit och dit och att inget är vad det ser ut att vara. Det är exakt så det ligger till. På så sätt är filmen förutsägbar – och framför allt inte ett dugg spännande.

Focus ska förstås handla om bedrägeri och lurendrejeri och därför låter den ingenting förklaras eller säkerställas på förhand. Den ska ha en liten, mycket liten, eloge för att den åtminstone vill vara lite annorlunda och utmanande. Den spelar ett spel med publiken, ett spel om konventioner och klyschor – Problemet är att den inte alls spelar en säker hand, och den verkar inte ha något att vinna eller förlora.

All bets are off. Det går inte att gissa nästa scen – inte heller går det att bry sig. Inget är vad det ser ut att vara – för det måste säkert vara på ett annat sätt; men vad det egentligen är spelar ingen roll. Eftersom vi vet att allt bara handlar om att karaktärer ljuger för varandra blir snart Focus lika rörig och kaotisk som tråkig och förutsägbar: Vi vet vad som ska hända i sak; kanske inte i detalj, men än sen? Vi tittar till slut på en serie händelser som alla är lika meningslösa och odramatiska – och den elegans och skärpa som George Clooney förmår skapa i en Nescafé-reklam kan inte hela Focus finna en smula av någonstans.

FREDRIK FYHR

*

FOCUS

Originaltitel, land: Focus, USA/Argentina.
Urpremiär: 25 februari 2015 (Filippinerna).
Svensk premiär: 6 mars 2015.
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K, Hawk Scope/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Will Smith, Margot Robbie, Adrian Martinez, Gerald McRaney, Rodrigo Santoro, BD Wong, Brennan Brown, Robert Taylor, Dotan Bonen, Griff Furst, Stephanie Honoré.
Regi: Glenn Ficarra, John Requa.
Manus: Glenn Ficarra, John Requa.
Producent: Denise Di Novi.
Foto: Xavier Grobet.
Klippning: Jan Kovac.
Musik: Nick Urata.
Scenografi: Beth Mickle.
Kostym: Dayna Pink.
Produktionsbolag: Kramer & Sigman Films, Zaftig Films.
Svensk distributör: Warner.