I nöd eller lust

Regi: Kjell Sundvall

Bella och Micke ska skiljas, men de får hålla masken på hennes systerdotters bröllop där de inte är de enda med bitterhet i bagaget.

I ett typiskt scenario bygger en komedi på en situation som kompliceras av en annan situation. Karaktärerna hamnar, i sin tur, i egna komiska situationer på grund av situationernas allmänna förvirring. En sak som en komedi behöver göra är att förklara situationerna för oss. Vi behöver också känna karaktärerna – Jag betonar ordet känna här. Vi måste veta vad för människor de är. Förstå deras impulser. Kunna ana hur de kommer att reagera när vi lär oss något före dem. Vi måste känna figuren – inte bara veta vilket namn som går ihop med vilket ansikte.

Det händer aldrig i Kjell Sundvalls nya film I nöd eller lust – en film som jag stirrade på med öppen mun, precis som när någon börjar berätta en historia. Ja, ja, sen då, och sen då…? Men – ack – ingen punch-line kommer. Filmen ramlar sig igenom en serie ofärdiga idéer och humorbefriade scenarion och tar slut – bara sådär – snabbare än du hinner säga: Vad är det jag egentligen sitter och tittar på?

Det som hänt är följande: Den svarta julaftonskomedin Tomten är far till alla barnen blev en både kreativ och kommersiell framgång för Sundvall och manusförfattaren Monika Rolfner. Det var femton år sedan. Nu har de snackat ihop sig igen och bestämt sig för att göra en bröllopskomedi på ett snarlikt tema.

Jag undrar om det är byggt på högmod eller girighet för i I nöd eller lust är hemsk. Det är kanske Sundvalls mest oproffsigt gjorda film, och med tanke på att Rolfner arbetar som lektör och dramaturg är manuset skandalöst dåligt.

Det finns potential i upplägget om ett bröllop där alla de inbjudna är äldre och mer cyniska än det gräsligt unga och förälskade brudparet. Mer specifikt har vi medelklassparet Isabella (Magdalena in de Betou) och Micke (Peter Magnusson) som kommer med ungarna till bröllopet – där de ska tydligen sova i ett slott också (fråga inte varför, för jag vet inte).

De försöker hålla god min fastän de i hemlighet ska skiljas. Under den sociala fasaden ”gnabbas” de med varandra och de övriga gästerna ger en lika besk fond: Ett bittert terapeut-par (Dan Ekborg och Ia Langhammer), brudens själadöda borgarföräldrar (Katarina Ewerlöf och Johan Ulveson) och diverse singlar, kusiner och ungdomar som… ja, jag vet inte. De är där i alla fall. Det finns en känd skådespelare för varje tilltänkt köpt biljett (gånger hur många tusen ett svenskt skådisgage nu ligger på).

Det hade kunnat bli en rolig, syrlig film om sociala spel och en djärv drift med familjekriser – allt går ju att göra film om, bara man är noggrann.

Skådespelarna är så bra, och står som en sådan stark ensemble, att man vill kasta rosor på scenen bara för sakens skull. De är så många att jag inte kan nämna en, men låt oss konstatera att bara Peter Magnusson behöver överspela de klyschor som de andra skådespelarna kan underspela och dominera.

Hursomhelst. De hade alla behövt följa ett bättre manus: De är uppklädda och redo att charma skjortorna av oss, men de förblir strandsatta i en taktlös, kluddrig och otroligt tråkig film som inte hänger ihop någonstans.

Att göra filmer om bröllop är inte enkelt: Det finns många karaktärer i rörelse och ju fler bollar du har i luften desto bättre jonglör måste du vara. I nöd eller lust tappar alla sina bollar omgående. Bella och Micke heter ju vårt par men lycka till att förstå hur de resonerar – de ska skiljas av samma anledningar som tonåringar gör slut: För att han ”eventuellt” varit otrogen: De har inte ens pratat om ”det”, men de vet ändå att ett ”det” finns. Som det typiska gifta paret, ni vet.

Naturligtvis finns möjligheten att Bella och Micke i slutet inte alls skiljer sig, men än sen? Vi vet inte hur de resonerar, så vi kan inte engagera oss.

I en lika vag och förvirrande intrigdel är den unga bruden Jenni (Ellen Bergström) en skrämmande dum, kristen tjej som ”sparat sig” för sin brudgum (Adam Pålsson) i tron att han också är oskuld. Ho-ho!

De övriga karaktärerna går omkring och verkar gotta sig i bomben som tydligen ska brisera – när som helst ska hon lära sig (på något sätt) att han inte är oskuld. Då kommer de (tydligen) ställa till en offentlig scen – Ni vet, sånt som alltid händer på bröllop! För sådär resonerar ju alla människor i verkligheten! Detta är verkligen en film som skojar om de där sakerna vi alla kan känna igen oss i.

Allt i filmen är förvirrande och dåligt. Grundläggande saker fattas i manuset – tid, rum och karaktärsfokus: Varför börjar vi inte med att se hur Micke och Bellas relation surnat…? Okej om personen Micke ”eventuellt” legat med (eller hur det nu var) dyker upp på bröllopet (gissa tre gånger om det händer), men vore det inte roligare om vi mötte dessa karaktärer innan själva bröllopet? Ska man nu göra skämt av människors verkliga problem kan man ju lika gärna vara noggrann. Det här förstod till och med en nog så dålig film som Micke & Veronica – men av två Micke-filmer (en ny subgenre?) är denna ännu sämre.

Det finns många karaktärer i filmen, flera får bokstavligt talat ingenting alls att göra; dessa inkluderar en genusmedveten tjej med en piercing i läppen (en riktig rebell!) och Micke och Bellas stackars tonårsdotter som knappt får en enda replik, trots att hon då och då filmas i närbild som om filmen ska ära henne med ett syfte någon gång.

Men, nej, filmen glömmer bort henne liksom den glömmer bort allt annat den inte har tid med. Produktionen lider genomgående av en stökig slarvighet och intrigen tar genvägar genom sina egna storyhål som om den vill komma undan sig själv. Riktigt meningslösa cameos av Samuel Fröler, en totalt bortslösad Suzanne Reuter och Michael Nyqvist desperat inklämd på en TV-skärm, bidrar till känslan av att filmen föraktar sin publik. ”Okej, filmen är inte så bra, men här har vi lite kändisar till er!”

Från Länge leve Bernie till nästan allt med Adam Sandler – Det finns få saker som är så irriterande som situationskomedier med orealistiska situationer. I nöd eller lust är en sådan där film som arrogant utgår ifrån att publiken hänger med – när vi egentligen bara ställer frågor – och sedan försöker släpa med oss på sitt idiotiska korståg genom en humorlös träskmark. Den ger oss inte ens en galen final – bara ett hopp i partytältet, mycket taffligt snott från Dödligt vapen, och en bil som krockar i en staty som pizzabudet i Ensam hemma. Crazy bananas.

Och Micke och Bella då, ska de skilja sig eller inte? Vem vet. Filmen slutar bara, i en ovärd alludering som snarare ger oss den påtagliga känslan av att ingen ens orkar bjuda på ett ordentligt lyckligt/olyckligt/dråpligt/öppet/välj-adjektiv slut. Detta är en slapp, slö, dåligt gjord film och jag vill aldrig mer behöva tänka på den.

FREDRIK FYHR

 

*

Originaltitel, land: I nöd eller lust, Sverige.
Urpremiär: 3 mars 2015.
Svensk premiär: 3 mars 2015.
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Magdalena In de Betou, Peter Magnusson, Johan Ulveson, Katarina Ewerlöf, Dan Ekborg, Adam Pålsson, Ellen Bergström, Ia Langhammer, Anita Wall, Sten Ljunggren, Per Myrberg, Suzanne Reuter, Anton Lundqvist, Claudia Galli Concha, Kalle Westerdahl, Ida Engvoll, Evin Ahmad, David Arnesen.
Regi: Kjell Sundvall.
Manus: Monika Rolfner.
Producent: Börje Hansson, Carola Hansson.
Foto: Mats Olofsson.
Klippning: Tomas Täng.
Musik: Anders Herrlin, Jenny Löfgren.
Produktionsbolag: Bright Moving Pictures, med samarbeten, samt automatstöd från SFI.
Svensk distributör: Nordisk Film.