Seventh Son

Regi: Sergey Bodrov

Yngling i fantasy-land blir uppsökt av gammal ”väktare” för att lära sig slåss mot häxor; han är the chosen one, etc.

Varning! Om du är en okritiskt lagd fantasy-älskare som läst böckerna som denna film bygger på (jag har inte gjort det och har ingen aning om huruvida de är populära eller inte) så kanske du kommer ogilla den här recensionen och finna den lite snobbig. Men, min unga vän, försök se det ur min synvinkel: Jag ser praktiskt taget allt som kommer och går på svenska biografer, och vad jag än missar tar jag igen – det rör sig om några hundra filmer om året. Vissa är bra, några är otroligt dåliga – väldigt många, kanske de flesta, är tråkiga, eftersom de liknar varandra. Man lär sig till slut alla knep. De slutar överraska. Man börjar då ställa högre krav.

Vissa läsare förstår såklart att detta är elementärt. Ändå blir det extra deprimerande ibland: Som Seventh Son, en film vars handling praktiskt taget inte går att prata om med ett straight face. Den handlar om en ung kille i en medeltidsliknande fantasy-värld som blir lärling till en gammal trollkarl av ett urålderligt och utrotningshotat släkte, för att bekämpa en överväldigande ondska som sprider sig över landet på grund av en mäktig häxa – han är den utvalde, det står en röd måne på himlavalvet och någon säger på allvar till huvudpersonen: ”There has never been anyone like you!”

I beg to differ!

Det här händer ju ibland i Hollywood. I ett grått skval måste det förstås finnas extra grå klumpar. Något, till exempel Young Adult-fantasy, blir så populärt att en ström av produkter levereras där vissa nödtvunget måste vara utfyllnad som bidrar till strömmens själva massa. Enkelt uttryckt: Seventh Son kom redan för drygt tio år sedan och hette Eragon (2006) – Någon som minns den? Någon som gillade den?

Seventh Son är i praktiken samma film. En kombination av klyschor och formler, karaktärslöst gestaltat och upphottat med 3D och dyr CGI för att ”underhålla” publiken genom att vagga den till en jäsande halvsömn – förhoppningen är att en tonåring ska se denna film, uppleva absolut ingenting och därefter komma ut med missuppfattningen att Seventh Son är okomplicerad underhållning. Det är innehållslös hjärntvätt – det är den värsta sortens hjärntvätt, eftersom det är ett sådant komplett slöseri på tvättmedel.

Med sämre effekter och skådespelare skulle Seventh Son med allra största sannolikhet vara en film utgiven av knockbuster-bolaget The Asylum, som gjort sådana ”klassiker” som Sharknado, Titanic II och Snakes on a Train (nej, inte ”Plane”). Absolut allt – från story till karaktärer, till scenografi och effekter – följer oengagerad, långtråkig formalia. Det som hindrar mig från att sänka den helt är just skådespelarna – Mer specifikt Julianne Moore, som den onda häxan, och Jeff Bridges som Master Gregory, en så kallad ”väktare”, en riktigt groggy Obi-Wan Kaboozi som ständigt hivar sin fickplunta och ger ifrån sig repliker som ”If you schee a wisch… kill’ut…!”

Naturligtvis finns underliggande intriger och förutsättningar som har med fantasy-världen att göra (filmen är alltså byggd på en Young Adult-bok, vad annars). Träningen som vår unge hjälte Tom (Ben Barnes) går igenom ska leda till att han ska döda häxor – Men är alla häxor onda? Ay, there’s the rub. Hans mamma var ju en häxa, visar det sig, och den onda Mother Malkin (Moore) har en junior-häxa till systerdotter (Alicia Vikander) och hon verkar ju vara flickvänsmaterial. Gamla surkartet Gregory (Bridges) har ju dessutom haft ihop det med en häxa i det förflutna (naturligtvis Darth Malkin).

För att slänga in lite fler oförskämt bra skådespelare i denna grå kloss till film så passerar Olivia Williams, Kit Harington och Djimon Hounsou förbi i mindre roller – jag skulle kunna gå in på detaljerna, men jag känner att intresset är rättvist svagt – och ungefär vid det laget vi fått all exposition klar för oss, alla potentiella fans av boken blivit nöjda och vi vanliga döda väntar på att något spännande ska hända, så får vi en lagom spännande final i ännu en grå sal eller annan. Mother Malkin kan i början av filmen förvandla sig till en drake men i slutet är hon svag och har fått sminktips från Daryl Hannah i Blade Runner. Detta, insåg jag, måste ha skett på grund av anledningar jag missade medan jag funderade på annat. Till exempel Julianne Moores vinnartal på Oscarsgalan, som bland annat handlade om Alzheimers. Väl medveten om att jag skulle behöva skriva denna recension försökte jag komma på något vitsigt att säga om att glömma bort saker, ty denna film försvinner medan den pågår.

Effekterna i filmen är inte dåliga. Drakar flyger, vargar hoppar, björnar attackerar och någon slags eldstav svingas frekvent av huvudpersonen. Det kanske är hans ”weapon of choice”. Skurken Djimon Honsou, som jag nämnde tidigare, har en kedja. Jeff Bridges har sin fickplunta.

Lika blaha som dessa ytliga detaljer är filmens strömlinjeformade story som bara bygger på att vissa karaktärer existerar för att dö medan hjältarna ska finna varandra av ingen annan anledning än att ännu en franchise måste ha ännu ett par karaktärslösa huvudpersoner. Seventh Son är en glädjebefriad och apatisk uppvisning i påkostad monotoni, cyniskt beräknad och slött packad i en grå lunchlåda av borggårdsgrå sten. Och det är det snälla omdömet. Be mig inte fortsätta.

FREDRIK FYHR

 

*

SEVENTH SON

Originaltitel, land: Seventh Son, USA/Storbritannien/Kanada/Kina.
Urpremiär: 17 december 2014 (Frankrike).
Svensk premiär: 25 februari 2015.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jeff Bridges, Ben Barnes, Julianne Moore, Alicia Vikander, Antje Traue, Olivia Williams, John DeSantis, Kit Harington, Djimon Hounsou, Gerard Plunkett, Jason Scott Lee, Kandyse McClure, Luc Roderique, Zahf Paroo, Timothy Webber, Lilah Fitzgerald, Marcel Bridges, Libby Osler, Primo Allon.
Regi: Sergey Bodrov.
Manus: Charles Leavitt, Steven Knight, byggt på boken The Spook’s Apprentice av Joseph Delaney.
Producent: Basil Iwanyk, Thomas Tull, Lionel Wigram.
Foto: Newton Thomas Sigel.
Klippning: Jim Page, Paul Rubell.
Musik: Marco Beltrami.
Scenografi: Dante Ferretti.
Kostym: Jacqueline West.
Produktionsbolag: Legendary Pictures, China Film Co, MPC, Pendle Mountain Productions, Thunder Road Pictures, delt. Outlaw Sinema.
Svensk distributör: UIP.