Oscarsgalan lever på intensiva överlevnadsstrategier – varje år är lika förutsägbart, ändå är det alltid något att minnas; sällan skrällas det, men ändå finns det saker att notera. Årets upplaga, den 87:e i ordningen, var inget undantag.
Mina tappra gissningar gick mot all statistik och var tydligt drivna av min kärlek till Richard Linklaters Boyhood (och eventuellt min apati mot vinnarfilmen Birdman) men jag vågar påstå att de var mer spännande än resultaten. Efter att nästan haft alla rätt de tidigare åren vågade jag friskt i år – och fick hälften rätt, 12/24, som man förtjänar.
Det talar ändå för en relativt spännande gala. Hade jag följt de säkra buden hade jag haft 18 eller 19 (beroende på hur man vill se vinnarkategorierna) och även det är sämre än på länge. Jag svek min magkänsla på två tillfällen (min första tanke på animerad film var Big Hero 6 och min första tanke på bästa musik var The Grand Budapest Hotel – aldrig att man lär sig!)
Som många Oscarskvällar var skådespelarnas öden de mest säkra. Alla favorittippade skådespelare fick sin förutbestämda gubbe – Eddie Redmayne, Julianne Moore, Patricia Arquette och J.K. Simmons – oavsett hur mycket jag ville indian-chanta mig till en vinst för Bradley Cooper. Vid det laget galan började stod det egentligen också klart att Birdman skulle vinna inte bara bästa film utan att Alejandro Gonzalez Iñirratu skulle vinna en gubbe för bästa regi. Jag önskade att juryn svalnat inför filmen, till förmån för Boyhood, men i verkligheten var det förstås precis tvärtom. Egentligen visste jag kanske det. Men skam den som ger sig!
Det var i mellankategorierna (manus, foto, klippning) som galan var marginellt mer oförutsägbar. Den ganska favorittippade Damien Chazelle vann inte manus-gubben för Whiplash, utan det gjorde den ungefär lika unga (?) Graham Moore för The Imitation Game – Whiplash tog istället hem gubben för bästa klippning, vilket det hade börjat spridas buzz om eftersom alla bejublade just klippningen i den filmen.
Jag byggde mina gissningar på den fatala tesen att Boyhood skulle göra storslam.
Jag tycker den var den självklara vinnaren, men samtidigt är det kul att en så knäpp film som Birdman vinner. Jag var inte överdrivet förtjust i den, men den hade många förtjänster och jag förstår varför folk älskar den. Att Oscarsjuryn gillar en film om showbiz och skådespeleri är – i efterhand – självklart (det var som att jag helt hade glömt Chicago och Shakespeare in Love). I vilket fall som helst är Birdman utan tvekan den mest originella och ovanliga vinnaren av det här priset någonsin – och det går ju faktiskt inte att klaga på.
Galan i sig var en stram och ganska humorlös tillställning där en oväntat statisk Neil Patrick Harris gick igenom halvdana vitsar (och nej, en kalsongchock räknas inte som humor) medan tunga sångnummer ibland tycktes dominera mer än prisutdelningarna; denna tendens har bara blivit mer frekvent för varje år (se förra året för upptakten) och säkerligen är det ett försök att vinna tillbaka tittarsiffror och i synnerhet locka yngre tittare: Till sist sparades Lady Gaga som framförde Sound of Music och fick en kram av Julie Andrews.
Harris hade själv, tillsammans med Anna Kendrick, ett inledande sångnummer som var nästan gräsligt sockersött i en helt oironisk, super-schmaltzig hyllning till ”de där filmerna vi älskar” – tydligen bara tio-femton klassiker från 50- och 80-talet och Clue, med Tim Curry – som avbröts av en Jack Black som rantade loss versen:
”All we get is super heroes: Superman, Spider-Man, Batman, Jedi Man, Sequel Man, Prequel Man formulate scripts – And after 50 Shades of Grey, they’ll all have leather whips!!”
Även om det bara är en (av författarna) retorisk kontring så var det uppfriskande och framför allt roligt. Jack Black är ju en tenacious fellow.
Under ytan av denna lite lama stämning fanns tydliga politiska och ibland morbida stämningar – åtminstone tre gånger refererade vinnarna till självmord; Patricia Arquette höjde rösten för jämställdhet och lika lön för kvinnor (och fick shout-outs från Meryl Streep), Iñirratu talade om ett demokratiskt Mexico och John Legend och Common, som vann för Selma-låten Glory, höll ett brandtal om hur Martin Luther Kings kamp pågår nu och att amerikanska fängelser fortfarande är överbefolkade av svarta män.
Framförandet av Glory, som lämnade flera i publiken med tårar rinnandes nerför kinden, var förmodligen galans höjdpunkt. Förutom att vara en bombastisk och gripande scenshow tilltalade den också den stora politiska elefanten i rummet: I ett år fullt av ”snubs” var det i synnerhet på bekostnad av ”svart film” och afro-amerikanska talanger. Främst av allt var Ava DuVernay – den kvinnliga afro-amerikanska regissören till Selma – inte nominerad för bästa regi, fastän filmen var nominerad för bästa film. En beklämmande jämförelse var den mycket vita och manliga Foxcatcher-regissören Bennet Miller, som däremot var nominerad just för bästa regi, medan filmen stod utan.
(För de som inte vet: Oscarsjuryn består av 77% män, 92% är vita och medelåldern är 62. Eh).
Men också Akademins ordförande Cheryl Boone Isaacs höll ett allvarligt sinnat tal om yttrandefrihet – den svenska studion förutsatte att den handlade om terrordåden i Paris, men jag tror snarare att talet syftade till den för Hollywood mycket mer lokala (och faktiskt mer traumatiska) Sony-läckan samt Nordkorea och distributionsskandalen i samband med Seth Rogen-komedin The Interview.
Galan streamades i SVT Flow – ett rent helvete för oss som råkar ha icke-optimala datorer – vilket är ännu ett tydligt tecken på att ingen i Sverige vill ta i den med tång.
Studion bestod av fyra för mig obekanta kvinnor – enligt SVT:s hemsida hette programledaren Hanna Persson och ”med sig har hon hollywoodätaren Johanna Swanberg, filmexperten Agneta Perman och PR-proffset Petra Kauraisa”.
Bortsett från den bortkomna programledaren var de inte bättre eller sämre än några andra som haft det här, tydligen väldigt tappra, uppdraget. Jag har följt galan sedan år 2000 och huvudproblemet med studion i år var detsamma som alltid:
Ingen brydde sig. Ingen gav ens en antydan av att bry sig. Ingen verkade vilja vara där. Ingen hade någon förhandskoll på något. Alla betraktade tillställningen som om de försökte förstå vad de tittade på, och inget av det som hände hade därför ens möjligheten att gå in hos dem. Entusiasmen var på noll. Sömnigheten total. Programledaren verkade inte förstå hur någon kunde sitta uppe och titta på det här – allra minst verkade hon förstå hur hon själv orkade.
Men vi finns ju här ute, en minoritet som bryr sig om den här galan. Jag undrar hur svårt det kan vara för SVT att sända Oscarsgalan i till exempel SVT24? Var det verkligen omöjligt att ersätta ”Gift vid första ögonkastet” och ”Gårdshuset på Strömsö” som gick mitt i natten medan Oscarsgalan buffrades på SVT Flow? Varför gå denna omväg?
Och ni behöver faktiskt inte ha en studio om ni ändå inte har folk som är engagerade. De som sitter uppe i natten och tittar på Oscarsgalan vet ju en del om vad de tittar på. Vi reagerar på vad som händer i galan. Vi bryr oss, och kan identifiera, en skräll. Vi vet vad SAG, Producer’s Guild och Spirit Awards är. Vanliga människor – som inte bryr sig om film – ligger och sover. Det är bara vi nördar här nu, och en majoritet av oss skulle kunna upplyst nattens studio om precis allt de undrade över eller försökte ”upplysa” varandra om – och så är det varje år. Det är inte ”upplysnings-TV” vi letar efter. Vi behöver inte få galan förklarade för oss – snarare behövde studion hjälp att förstå varför de var där. Och en studio befolkad av folk som vet, och bryr sig, mindre än de som tittar saknar publik. Är praktiskt taget helt onödig.
Jag rackar inte ner på nattens studio – de var ju till exempel dubbelt så bra som glädjeslaktarna Filip & Fredrik och det var (liksom i det fallet) inte deras fel att de inte borde ha varit där. Det är principen jag stör mig på – när filmkritiker inte orkar titta på Oscarsgalan, när det helt enkelt inte finns någon i mediesvängen som egentligen bryr sig eller kan något om film, det är då jag blir deprimerad. Det borde finnas någon, någonstans, men det verkar vara ett utrotningshotat släkte. Filmmediet tas inte på allvar och filmer tas för givna. De är lite grann som fåglar – alla gillar dem men inte så många är ornitologer.
SVT får gärna sända galan – på TV. Mitt i natten. Vad kan de förlora på det? De behöver inte ens bry sig för att göra det – det är bara att lägga upp sändningen och ha egna reklamer (eller en vanlig stillbild) under de amerikanska reklamerna. Att ha en studio låter ju teoretiskt sett roligare. Men då ska det vara en som är synkroniserad med galan och publiken. Ingen blir glad av att se folk som sitter och tittar på varandra och undrar vad de ska säga. Film, va, vadå? Vem? Vad?
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Efter Oscarsgalan 2015”