Timbuktu

Regi: Abderrahmane Sissako

En liten by i Timbuktu övertas av jihadister som applicerar fundamentalistisk shia-lag över befolkningen. Det kommer snart få konsekvenser för Kidane, en snäll man som bor i ett tält i utkanten av staden med sina två barn och frun Satima, som aldrig bär slöja.

Det känns inte alltid som att det finns en kvalitetskommité inblandad när filmer ska distribueras till Sverige – Snarare sker importen helt beroende på en robot-liknande tillgång och efterfrågan-beräkning. Veckans halvdana smågangsterdrama The Drop går några rundor på bio eftersom Noomi Rapace är med i den – och fransk-mauretianska Timbuktu faller under ”aktualitetsprincipen”: Den handlar om en liten bygd i Timbuktu som tas över av jihadister, vilket kopplar den till frågor som tycks ligga i hetluften och speglas i sådant vi ser på nyheterna; därför är det en ”bra och viktig” film, dessutom Oscarsnominerad för bästa utländska film.

Och det finns väldigt mycket att tycka om i den här filmen – i synnerhet om man är intresserad av filmer som öppnar upp för samtal. Den visar oss platsen vi behöver se, och sakerna som sker där genom perspektivet vi behöver: Det oförlåtande sakliga, det emotionellt opåverkade, det perspektiv där bilderna förblir orörda och vi själva får bära dom över dem.

För ungefär en månad sedan lyssnade jag på filosofiska rummet i P1, ett avsnitt med anledning av terrordådet i Paris, och noterade att det fanns en intressant liten schism bland deltagarna gällande begreppet rationalism. Det verkade ligga två underliggande åsikter i konflikt: Å ena sidan åsikten att islamistiska terrorgrupper är ”galna barbarer”, å andra sidan att de är ”rationella fundamentalister” (förenklat, förstås).

Manusförfattaren och regissören Abderrahmane Sissako har sett den andra åsikten i verkligheten. Perspektivlöst skildrar han en by – så karaktärslös att vi nästan måste se platsen som helt hypotetisk – och hur jihadisterna resonerar efter att de övertagit den. Kvinnor måste täcka hela sina kroppar. Deras döttrar ges utan vidare bort till män som anses förtjänta av en fru. Musik är förbjudet. Fotboll är förbjudet. Bestraffningar består av tio rapp, fyrtio rapp. Dödsstraff: Stening. De sakliga överhuvudena hänvisar till shia-lag.

Det ögonöppnande är rationaliteten och organisationen som allt utförs på. Varje hädelse upptäcks, noteras. Varje straff resoneras fram och genomförs. Ingen blir skjuten rakt upp och ner. Soldaterna är inte maktfullkomliga. Detta är ingen anarki. Liksom alla krigsorgan är jihadisterna organiserade, och deras ledare (Salem Dendou) har en likgiltig men inte omänsklig blick när han går igenom dagordningen, lyssnar på klagomål, spelar in propagandavideor, delar ut dödsstraff eller ger bort en oskyldig kvinna till någon.

Det är en av de mest sakliga skildringar av religionens glädjelösa förtryck jag någonsin sett; hotet om våld ligger som en kvävande gas över hela filmen och Sissako placerar skickligt vår huvudperson Kidane (Ibrahim Ahmed) i utkanten av staden, där han bor i ett tält med sin fru och två barn; hon bär inte slöja, han spelar gitarr. De bor utanför staden och vi är inte säkra på hur mycket de vet om vad som pågår där. De har valt att inte längre fly. De lägger sina händer till Gud och vet att det som sker sker – de är rädda, men de måste våga leva.

Sissako ställer upp platsen, och karaktärerna, på ett så fantastiskt sätt att det är synd att han inte gör mer av dem. En av de bästa karaktärerna är en biroll, jihadisten Abdelkarim (Abel Jafri) som har motstridiga känslor för Kidanes fru, den för honom provocerande livfulla Satima (Toulou Kiki); men större delen av filmen försöker han lära sig köra bil medan han hoppas att ingen vet att han smygröker (vilket alla vet). En annan karaktär är en kvinna (Kettly Noël) som går oslöjad, sjunger och skrattar, men som aldrig blir bestraffad. Det finns anledningar.

Sakligheterna skapar en kontrast: Det finns något mystiskt och obskyrt över Timbuktu, en film med karaktärer vi ser så sakligt att vi aldrig lär känna dem som människor. Denna dunkelhet blir inte bättre av filmens lyriska passager som Sissako fångar med fotografen Sofian El Fani på oförglömliga sätt: En hägrande vacker landskapsbild fångar efterdyningarna av ett dråp, i ett avgörande ögonblick. Vid ett annat tillfälle spelas det fotboll – utan boll – i en sekvens som har fascinerande effekter, eftersom fotot liksom de glada spelarna följer den osynliga bollen.

Det är rent ögongodis, och det förstärker filmens ultimata svaghet: Den är retsam och vag, full av hintar och antydningar och den ger en hel bild som blir övertygande främst för att den saknar detaljer. Det finns en huvudsaklig intrig i filmen, men den driver inte själva handlingen framåt. Vår huvudperson Kidane verkar snäll och intelligent. Ändå gör han något oförklarligt, som definitivt kommer ställa till det för honom. Vi får knappt ens en antydan om varför.

Detsamma gäller för människorna som spelar musik, fotboll, de som ifrågasätter, de som bestraffas. Vi kommer mycket närmare bestraffarna än vi gör offren, vars handlingar blir förbryllande eftersom vi aldrig ser dem som människor, aldrig får en känsla för subjektivitet eller ens någon objektiv anledning till varför de går emot jihadisterna – är det ens med flit? Vi förstår förstås teoretiskt sett det nobla i det, och vi skulle alla gärna vilja se oss som de människor som själva gick till uppror i ett förtryckande samhällsskick. Men filmen visar ingenting annat än bestraffningarna. Vi vet inte varför människorna gjort som de gjort, det skulle lika gärna kunna vara ett misstag.

Samma oklara motivationer driver Kidane och Satima, och filmen skulle ha blivit mycket mer drabbande om vi förstod dem. Sissako hamnar i en korseld mellan sitt objektiva kameraöga och människorna han faktiskt ska skildra – filmen får en olämplig, teoretisk vinkel och de människor vi ska känna sympati för blir bara delar av ett system som inte beter sig som de borde. Ju mer jag tänkte på hur svår Timbutku var att placera, desto mindre tyckte jag om vart mina tankar tog mig. Är det, trots försök till visuell romantik, egentligen en dehumaniserad och dehumaniserande film?

Det är möjligt. Filmen är värd att se om man finner intresse i frågan, och vill besvara den. Definitivt är Timbuktu skickligt gjord, berättelsen är noggrant avvägd, bilderna är enkla men mycket specifika, skådespeleriet ofta sublimt och karaktärernas sätt att prata med varandra mycket trovärdigt och levande. Det smygande obehaget vilar mellan raderna i allt som sägs och förtrycket skildras med en tydlig fasa. Emellanåt får vi vila i vackra bilder som lindrar denna hemska verklighet, där män i religionens namn stryper och skövlar de världar där människor bor; långsamt och metodiskt. De fria människorna i Timbuktu tycks vara så svaga att de praktiskt taget inte går att få grepp om.

FREDRIK FYHR

 

*

TIMBUKTU

Originaltitel, land: Timbuktu, Frankrike/Mauritanien.
Urpremiär: 15 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 24 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 20 februari 2015.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ibrahim Ahmed, Toulou Kiki, Abel Jafri, Layla Walet Mohamed, Mehdi A.G. Mohamed, Hichem Yacoubi, Kettly Noël, Fatoumata Diawara, Adel Mahmoud Cherif, Salem Dendou.
Regi: Abderrahmane Sissako.
Manus: Abderrahmane Sissako, Kessen Tall.
Producent: Etienne Comar, Sylvie Pialat.
Foto: Sofian El Fani.
Klippning: Nadia Ben Rachid.
Musik: Amin Bouhafa.
Scenografi: Sebastian Birchler.
Produktionsbolag: Les Films du Worso, Dune Vision, samprod. ARches, Arte France Cinéma, Orange Studio, delt. Canal+,Ciné+, Le Pacte, TV5 Monde, CNC, ass. Indéfilms 2.
Svensk distributör: Folkets Bio.