The Drop

Regi: Michael R. Roskam

En Brooklyn-bar, där den lokala maffian ibland lämnar och hämtar pengar, rånas. Bartendern Bob (Tom Hardy) lär känna Nadia (Noomi Rapace), granntjejen med ärr på halsen. Barägaren Marv (James Gandolfini) har något lurt i kikaren. Bob tar hand om en hundvalp, som är söt.

Nej, det är inte så mycket på gång i The Drop – en film som är så oansenlig att den hela tiden verkar ligga och darra, som ett ljus på väg att slockna. Det är nästan en thriller, nästan ett drama, nästan en gangsterfilm. Den hade aldrig gått på bio i Sverige om det inte varit för att det var en av James Gandolfinis sista filmer samt – i synnerhet – att Noomi Rapace har en biroll; här spökar förstås den förhatliga ”svenska vinkeln” som media alltid ska dumma sig med.

Men detta är inte direkt en film att skriva hem om. Den är visserligen byggd på en novell av Dennis Lehane (den av många älskade deckarförfattaren bakom Mystic River och Shutter Island) och Lehane har själv skrivit manuset. Så man kan föreställa sig att filmen, bara utifrån en manusnivå, skulle bli mycket bättre. Men storyn må vara fiffig på många sätt. The Drop saknar ändå centrala beståndsdelar i berättandet – en elementär känsla för spänning, till exempel. Detta är en film som gör en grej av att inget händer ovanför ytan – problemet är att det är där vi hela tiden är.

Minsta problemet är Tom Hardy, som har filmen som i sin lilla låda i huvudrollen. Han är fantastisk som Bob, en lågmäld, till synes vanlig Brooklyn-kille med Rocky Balboa-tendenser. Han jobbar i baren som ägs av surkartet Marv (Gandolfini). Livet går sin gilla gång. Den lokala maffian använder då och då baren för att lämna och plockar upp pengar – i ett ”drop”, vilket förklarar titeln. Allt inkognito, inget att oroa sig för.

Men under ytan är en annan boll i rörelse – Efter att baren blir rånad en kväll börjar de osympatiska tjetjenerna, som driver alla områdets skumraskaffärer, bli ett större hot för Marv och Bob när de vill ha pengarna tillbaka. En byling i lång rock (John Ortiz) börjar snoka runt, men rånarna verkar försvunna – och alla liksom vet att i det här områdena så försvinner folk för gott när de försvinner. Ändå har Marv ett eget äss i ärmen, som bara han vet om.

Bob bekantar sig med Nadia (Rapace) och en liten pitbull-valp vars förre ägare (Matthias Schoenaerts) haft ihop det med henne – han är eventuellt en galning som mördat en person folk fortfarande, tio år senare, minns med värme.

Nog finns det hundar begravna i filmen alltid. Lehanes manus är som ett schackbräde där de olika pjäserna hela tiden placeras i enlighet med olika strategier – problemet med filmen är att de alltid håller sig under ytan. Inte bara går filmen aldrig mot strupen, den attackerar aldrig överhuvudtaget. Det är en och fyrtio lång upptakt till något som aldrig händer – det ska ju inte spela någon riktig roll, förstår ni, något av det här, för det är ju bara en studie i våldsamma impulser i ett grådaskigt, realistiskt raster.

Filmen fångar den vardagstråkiga realismen bra. Hardy dominerar filmen med ett subtilt och sublimt porträtt av en man som vet hur man framstår som dummare än man är och man blir aldrig klok på Bob – som lika gärna visar sig kunna vara en psykopat – men det är del av filmens styrka.

Gandolfini har liknande kvalitéer i rollen som barägaren vars maktfullkomlighet krymper som en feltvättad skjorta i takt med att filmen pågår. Han är en av tusentals amerikanska män i filmhistorien som ”hade kunnat vara något någon gång” och nu är han sur på det.

Det är skådespelarna som gör det – och Rapace får en eloge för att hon gör något av sin roll, egentligen en ganska otacksam ”fattig tjej som gör vad hon kan efter att hon valt dåliga män i sitt liv”-stereotyp utan större uppgift än att vara Bobs tjej. De gör att The Drop blir mycket mer intressant som en film om människor än som en spännande deckarintrig.

Det är bara det att Lehanes manus inte riktigt tillåter de här nyanserna. Tydligast blir polisen (Ortiz) som inte får en plats i filmen. Det är som att den belgiska regissören Michaël R. Roskam (tidigare Oscarsnominerad för bästa utländska film med Bullhead) försöker driva filmen åt ett helt annat håll.

Det gör att vi får en film där vi hela tiden  väntar på något som aldrig kommer, via intrigutvecklingar vi aldrig får se – vi inser efterhand agendorna och de begravda hemligheterna, och vi får en final som nästan är spännande, men plötsligt har filmen gått av i sin egen hand som en smällare.

Det blir liksom aldrig riktigt av. Människorna vi möter på vägen är intressanta, och den vemodiga tonen dem emellan är påtaglig, men vi bryr oss aldrig om dem eftersom de så tydligt bara är överkvalificerade skådespelare, i en film som ska vara mycket mer spännande än de tror den är.

På tal om det. Jag har pratat alldeles för lite om hundvalpen i den här filmen. Jag bör poängtera att Rocco, som han heter, är en central biroll. Jag vet inte hur mycket nytta en hund gör i en film där både Tom Hardy och James Gandolfini redan har hundögon så det räcker – de ”ut-hundar” faktiskt Rocco – men han är minst lika bra som de andra i filmen.

FREDRIK FYHR

 

*

THE DROP

Originaltitel, land: The Drop, USA.
Urpremiär: 5 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 30 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 20 februari februari 2015.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hardy, Noomi Rapace, James Gandolfini, Matthias Schoenaerts, John Ortiz, Elizabeth Rodriguez, Michael Aronov, Morgan Spector, Michael Esper, Ross Bickell, James Frencheville, Tobias Segal, Patricia Squire, Ann Dowd, Chris Sullivan, Lucas Caleb Rooney, Jeremy Bobb, James Colby, Mike Houston, Michael O’Hara.
Regi: Michaël R. Roskam.
Manus: Dennis Lehane, byggd på egna novellen Animal Rescue.
Producent: Peter Chernin, Dylan Clark, Mike Larocca.
Foto: Nicolas Karakatsanis.
Klippning: Christopher Tellefsen.
Musik: Marco Beltrami, Raf Keunen.
Scenografi: Thérèse DePrez.
Kostym: David C. Robinson.
Produktionsbolag: Chernin Entertainment, Fox Searchlight Pictures.
Svensk distributör: TriArt.