Den stora Oscarslistan (2/2)

<- #87-41

 

40. THE SOUND OF MUSIC (1965)

Den är präktig. Den är sentimental. Den är Julie Andrews – Rodger & Hammersteins smörbomb är och förblir en av de mer omtvistade supersuccéerna genom tiderna; regisserad av Robert Wise, en av de mest oförtjänt bortglömda hantverkarna av sin tid, och framförd med spunk av Andrews och Christopher Plummer vars sju barn får lära sig ett och annat av den goda nunnan/guvernanten medan de flyr nazister till tonerna av munter sång och dans. Hatar man den så lär ingen övertyga en om att älska den.
BORDE HA VUNNIT? Kanske.
ALTERNATIVT: Doktor Zjivago.

 

39. MILLION DOLLAR BABY (2004)

Oscarsjuryn älskar Clint Eastwood eftersom han är en av få regissörer som fortfarande gör oironiska filmer som använder sig av gamla skolans hantverk. Han fokuserar på sina berättelser, tar tid på sig att utforma sina karaktärer, lämnar mycket över till en publik han utgår ifrån är intelligent och utformar en knivskarp estetik som förhåller sig extremt sakligt till allt innehåll – så även i Million Dollar Baby; å ena sidan en välbekant underdog-story om en boxare (Hillary Swank) och hennes åldrade coach (Eastwood), å andra sidan en totalt deprimerande anti-Hollywoodfilm om ödets grymhet och alla drömmars omöjlighet. Yee-ha…
BORDE HA VUNNIT? Det går an.
ALTERNATIVT: Sideways.

 

38. DANSAR MED VARGAR (1990)
Dances With Wolves

Kevin Costner gjorde alla snopna när han regidebuterade med sin episka filmatisering av Michael Blakes roman om hygglig nordstatarofficerare under amerikanska inbördeskriget som efter en hjältemodig insats blir stationerad på ett fort i den ödsliga stäppmarken i väst. Fortet visar sig dock vara övergivet och han tar snart kontakt med siouxstammen som bor intill; hans nyfikenhet för indianerna ökar och till slut överger han sitt uppdrag och blir siouxen Dansar med Vargar.

Det är en märklig film, både ohyggligt vackert fotad och samtidigt lite jönsig (vissa detaljer är på gränsen till slapstick), och förstås den ultimata ”white guilt”-filmen att referera till så fort filmer använder liknande premisser (Avatar, till exempel). Det är något med de ensidiga miljöerna och filmens enorma längd – Director’s Cut-verisonen pågår nästan fyra timmar – som gör att den till slut hypnotiserar en och man blir så insvept i dess världbygge att man inte vill att den ska ta slut… Costner verkade själv tappa vettet av filmen, och försökte i besatthet bräcka sig själv med den ena jättefloppen (Waterworld) efter den andra (The Postman).
BORDE HA VUNNIT? Ja.
ALLVARLIG UTMANARE: Maffiabröder.

 

37. GRAND HOTEL (1932)

1930-talets alla stjärnor trängs på ett och samma hotell i en såpopera som fortfarande är märkligt underhållande och går från dur till moll på ett melankoliskt men ändå c’est la vie-förnumstigt sätt. Greta Garbo är kärlekskrank i John Barrymore, som är playboy med kvickt munläder och tomma fickor och en grön Joan Crawford är fenomenal som emotionellt mångfasetterad stenograf – Grand Hotel är kanske inte konst, men det mysig old school-underhållning när den är som mest tidlös och en lysande studie i storartat skådespeleri.
BORDE HA VUNNIT? Kanske (har inte sett alla andra nominerade)

 

36. ROCKY (1976)

Jag har aldrig träffat någon som ogillar Rocky – En film som otroligt nog inte förintats av sina miljoner spin-offs och i synnerhet Sylvester Stallones egna (egentligen helt bisarra) uppföljare. Originalet är en underdog-story i alla former: En lågbudget-film som Sly själv kämpade för att få gjord, vilket speglar den ruffiga storyn om en loosig boxare som av en slump får chansen att gå femton ronder mot världsmästaren (Carl Weathers). De finaste stunderna är dock mellan Rocky och mustysta tjejen Adrian (Taliah Shire), som jobbar på djuraffären, och de bästa talen… har Stallone snott rakt av från On the Waterfront. Säga vad man vill, filmen är (trots sin brist på originalitet) omöjlig att inte tycka om och den bygger lysande upp till sin slutbatalj på ett mycket engagerande sätt.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Taxi Driver.

 

35. ALLT OM EVA (1950)
All About Eve

Antitesen till Grand Hotel – En klassiker-vid-ankomsten om hyckleriet och falskspelet i Hollywood eller, som förteckningen blir här, i teatervärlden; Bette Davis gör sin livs roll som åldrad scenstjärna som inte kan hålla uppe sin diva-fasad utan att den krockar med hennes ålderskris och hon är misstänksam mot sin beundrare (Anne Baxter) som dyrkar henne och följer hennes minsta vink, men som kanske har en djävulsk agenda under ytan… Teatral, ironiskt nog, men med ett genialiskt manus (av regissören Joseph L. Mankiewicz) med intelligent, bitter tematik och oavbrutet klockrena dialoger; utomordentligt skådespeleri som gör att filmen trots sin relativt mastiga längd (138 minuter) försvinner fram och blir riktigt underhållande. Davis är mer ihågkommen än Baxter i denna film, men Baxters prestation som iskall lycksökare har underskattats i historien. Och jo, det där är Marilyn Monroe i en biroll som bimbo; samma år var hon med i Asfaltens djungel, och slog igenom stort. George Sanders, som gammal playboy, var dock den enda skådespelare att få en Oscar för denna film, som i övrigt fick 14 nomineringar och vann för bästa film, regi, manus, kostym och ljud.
BORDE HA VUNNIT? Jag säger ändå nej.
BORDE HA VUNNIT: Sunset Boulevard (enligt mig ett större mästerverk).

 

34. KOMEDIEN OM OSS MÄNNISKOR (1938)
You Can’t Take it With You

Även om det är en av Frank Capras mindre mästerliga filmer – tempot är lite off och filmen hade kunnat vara kortare – så är det ändå en lysande dramedi om klasskillnader och en del oväntat radikala politiska idéer. James Stewart spelar sonen till en förmögen finanspamp som vill gifta sig med sin sekreterare men hur ska det gå när hans pösiga, stenrika föräldrar ska stifta bekantskap med hennes ”galna” medelklassfamilj där alla gör vad de vill och bygger livet på kärlek och hakuna matata-ideal.

Det är nästan en renodlad screwball-komedi av klassiskt snitt (den får liksom hålla tillbaka sina impulser för att inte förstöra berättelsen) och filmen kryllar av storartade skådespelare – inte minst Jean Arthur, kanske den enda Hollywood-stjärnan som inte var en ”diva” eller bombastisk aktris utan spelade väldigt mycket på sin vanlighet och avväpnande, naturliga charm. Lionel Barrymore är central som hennes intelligenta pappa och filmen växlar mycket roliga scener med ett vredgat blod som i depressionseran ryter till aggressivt mot samhällets orättvisor. Det är en emotionellt omtumlade film, i all sin enkelhet.
BORDE HA VUNNIT? Kanske (har inte sett den omtalade Pygmalion, som var nominerad detta år).

 

33. TRIUMFENS ÖGONBLICK (1981)
Chariots of Fire

Kanske den mest bortglömda filmen med den mest ihågkomna filmmusiken: Vangelis legendariska pianoplink tonsätter fortfarande alla OS- och VM-sammanfattningarna i TV. I verkligheten är Triumfens ögonblick en fortfarande mycket oväntad hit – En långsamt berättad och väldigt intelligent film (om det brittiska löparlaget i OS år 1924 och i synnerhet två motståndare, den ena en judisk vinnarskalle och den andra en hängiven irländsk katolik) som i lugn och ro låter åskådaren fundera över filmens tematik om dessa atleters spiritualisering av tävling och strävan. Präglas av en märklig, suggestiv stämning och är fantastiskt fotad. En mysko men minnesvärd film.
BORDE HA VUNNIT? Ja.
ALTERNATIVT: Reds.

 

32. EMILE ZOLAS LIV (1937)
The Life of Emile Zola

En av de mest underskattade Oscarsvinnarna, en intelligent film som börjar som en biopic om Emile Zola men som mynnar ut i en skildring av Dreyfus-affären. Anses av många vara föråldrad eftersom man på den här tiden inte vågade ta i antisemitism med tång – Men jag tycker filmen i sig är helt fantastisk. Ja den är syntetisk och präktig, men berättandet är väldigt intelligent och budskapet (om alla människors lika värde!) hamras in på ett mycket effektivt sätt. Filmen är mycket uppriktig med sin skildring av Zolas färd från att bli en hungrig, fattig yngling sugen på revolt – till det av en småfet, småfeg av alla erkänd författare som måste sätta all sin framgång på spel för att försvara den orättfärdigt inspärrade officeraren Dreyfus. Paul Muni är otroligt bra i huvudrollen och det är egentligen bara den tekniskt simpla stilen som gör att jag inte anser att detta är ett bortglömt Hollywood-mästerverk, som är full av subtila hintar om sakerna den inte rakt upp och ner kan kasta upp på bordet. Det pratas mycket i filmen – som till en tredjedel är ett rättegångsdrama – men den visuella stilen kommer från den gamla stumfilmstiden: Hade det varit en stumfilm hade det nog också varit en ännu bättre film.
BORDE HA VUNNIT? Jag säger ja.
ALLVARLIG UTMANARE: Frank Capras Lost Horizon.

 

31. PATTON (1970)

Franklin J. Schaffners mammut-biopic om den fåfänga, emellanåt skogstokige andra världskriget-generalen Patton skidrad med dundrande emfas och stor nyansrikedom av George C. Scott i sin troligen mest kända roll. Filmen är intelligent men ganska anonym – Tanken är att helt enkelt skildra hans motstridiga beslut, hans halvdana karriär och hans destruktiva syn på krig som något litterärt och romantiskt. Det klassiska bildspråket står i konflikt med det progressiva manuset – av en ung Francis Ford Coppola – men å andra sidan är filmen plåtad i 70mm och ser helt fantastisk ut. Ibland går störst först.
BORDE HA VUNNIT? Kanske
ALLVARLIG UTMANARE: Five Easy Pieces.

 

30. DEN SISTE KEJSAREN (1987)
The Last Emperor

Bertoluccis långa, men ändå splittrade, biopic om Kinas sista kejsare – eventuellt världens mest bortskämda barn som växer upp till att bli en likaledes tjurig monark i exil på jakt efter en ny identitet i ett kommunistiskt Kina. Trots en något lobotomerad inställning till materialet är filmen imponerande rakt igenom och de verkliga bilderna från den förbjudna staden pareras med Vittorio Storaros oerhörda foto som är bland det bästa som gjorts på film – vissa filmer har i uppdrag att ta en till en annan värld och det är detta som Bertolucci i allmänhet gör så effektivt, i synnerhet med Den siste kejsaren.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

 

29. REBECCA (1940)

Hitchcocks enda Oscarsvinnare och även hans första film i USA, för megaproducenten David O. Selznick (som han inte alls kom överens med), kom att bli en av hans (många) bästa: En mystisk och mångfasetterad, mycket inflytelserik blandning av romantiskt Harlequin-såseri och skruvad, psykologisk thriller där den idealiskt valda Joan Fontaine träffar mystisk man (Laurence Olivier) som hon gifter sig med på fläcken, bara för att tvingas leva i hans herrgård där minnet av hans drunknade ex Rebecca spökar för alla inblandade och snart driver henne till vanvett. Likt många av Hitchs high concept-filmer är denna byggd på en Daphne du Maurier-story, men intrigen bär på flera överraskningar som skapar en del riktigt ruggiga effekter när det underbara fotot tar oss igenom suggestiv scenografi, dunkla stämningar och en kylig tematik om förlorad oskuld och depressiva läggningar. En babblig passage mot slutet ser ut att skämma den – men det tar den igen med eld och lågor.
BORDE HA VUNNIT? Nej, trots detta.
BORDE HA VUNNIT: Vredens duvor eller Diktatorn.

 

28. TITANIC (1997)

Elva Oscars och två miljarder dollar i intäkter – Titanic kan bara dissas av människor helt utan humor och de som är blind-döva inför vad film (världens mest populistiska konstform) går ut på. Romeo och Julia-historien på den ödesdömda lyx-skorven är egentligen helt absurd (sett i alla historiskt realistiska ljus) men än sen? Skådespeleriet är faktiskt så bra att isberget nästan matchas av Billy (in)Zane som välter bord och är ute efter att mörda kärleksparet (för han är rik och därmed ond).

Hursomhelst. Det är något bortom intrigen som gör Titanic så minnesvärd – Det är kanske en film om storhet: Stora känslor, stora projekt, stora drömmar, stora katastrofer. James Camerons gigantiska produktion går fortfarande att se som både en flört med gammaldags Hollywood-romantik och ett maximalt cinematiskt kraftprov. Produktionen av filmen är mer makalös än filmen i sig, kanske, men eftersom storslagenheten sipprar in i själva filmen förblir den en förkrossande pampig upplevelse och en smått obegripligt underhållande film – in i minsta detalj är filmen storskalig kitsch, men vad är egentligen problemet med det?
BORDE HA VUNNIT: Ja.
ALLVARLIG UTMANARE: L.A Konfidentiellt.

 

27. MIDNIGHT COWBOY (1969)

New Hollywood-eran klampade in i filmvärldens finrum i form av en cowboy-gigolo spelad av Jon Voight och hans halta New York-hallick Dustin Hoffman. Idag är inte Midnight Cowboy en lika överraskande film som då (när film via Franska Nya Vågen precis hade återupplivat sig själv som medium) men det är fortfarande en vemodig karaktärsstudie som skildrar sanningen om den amerikanska drömmen och alla förlorade low-lifes som vilar under den. Harry Nilsons softa musik, inklusive klassikern Everybody’s Talkin’, bidrar också till denna films melankoliska stämning – många anser förresten att det ännu är ett modernt mästerverk.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

 

26. 12 YEARS A SLAVE (2013)

Recenserad och omskriven av mig förra året både före och efter galan.

 

25. BRON ÖVER FLODEN KWAI (1957)
The Bridge on the River Kwai

David Leans klassiska krigsfilm om brittiska krigsfångar, ledda av manisk överste (Alec Guinness), som under den halvgalna, japanska överste Saito (Sessue Hayakawa) tvingas bygga en bro mellan Burma och Siam; för Guinness blir arbetet mer och mer en hedersfråga – samtidigt har en amerikansk fånge (William Holden) flytt, kommit till säkerhet och nu återvänt med de allierade för att bomba bron.

En lång, fascinerande psykologisk skildring av människans förmåga att hitta mening i tillvaron – faktiskt – och de regler och hedersfrågor inom krigsföring som blir absurda när de drivs till sin spets. Också en spännande och underhållande äventyrsfilm, där Leans perfekta utförande gör allt för att jämna ut ojämnheterna i intrigen (han har lite svårt med Holdens sidointrig, men strunt samma). Lysande foto av Jack Hildyard och oförglömlig musik – inklusive det klassiska visslandet av Colonel Bogey March.
BORDE HA VUNNIT? Det går an.
LIKA GÄRNA: 12 edsvurna män.

 

24. STORSTADSHAMN (1954)
On the Waterfront

Brando hade kunnat vara en contender – och det var han också. Elia Kazans klassiker-klassiker är en stenhård berättelse om hamnarbetare utan fackförening men under påverkan av en girig smågangster, och Brando är den olyckliga arbetaren som bara vill göra gott men som (just därför) hamnar i moralisk korseld.

Filmen är extremt saklig och osentimental för sin tid och förhåller sig nästan helt till sin intrig – Hela filmen bygger dock kring Brando, och det blir aldrig helt tydligt om filmen är säker på att Karl Malden (som spelar den ”goda” karaktären, en präst) inte heller han bara utnyttjar huvudpersonen, liksom ”skurken” Lee J. Cobb.

Det finns många anledningar till att komma tillbaka till filmen, men i slutändan handlar den bara om en kille som får stryk och står upp på benen ändå. Det är brutalt men fullt av skönhet.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

 

23. DET HÄNDE EN NATT (1934)
It Happened One Night

Alla romantiska komediers moder, Frank Capras klassiker där Claudette Colbert spelar bortskämd arvtagerska som rymmer hemifrån och får nödvändig hjälp från det självgoda charmtrollet Clark Gable; han spelar journalist som bränt sina broar, men i och med henne har han ett ”scoop”… om de inte faller för varandra förstås.

Större delen av filmen är en slags roadmovie där Capra varvar ömhet, råhet, för sin tid oerhört vågad sexualitet, några nypor screwball-komedi och charmiga gags kring det omaka paret. Det är möjligen filmhistoriens mest kopierade och återanvända film, och det är svårt att se den idag utan att känna att intrigen är en parad av déja vù-ögonblick eftersom det förmodligen än idag kommer femtio filmer om året som återanvänder scener, klyschor eller hela intriger från den här filmen.

Ändå är den inte särskilt föråldrad, bara snäppet för lång; men slutet tar hem allt ändå. Ett PS om någon är förvirrad: allra sista scenen är en (tämligen fräck) bibelreferens. Detta var även den första filmen i historien som vann Oscar för alla de fem tyngsta kategorierna – bästa film, regi, manus samt manlig och kvinnlig huvudroll.

 

22. KRAMER VS. KRAMER (1979)

Den här filmen har fortfarande ett case! Kramer vs. Kramer var en het potatis när den kom eftersom den sakligt och utan applicerad sentimentalitet skildrade en skilsmässa samt hur en självupptagen yuppie-man får lägga ambitionerna på hyllan och offra allt för att ta hand om sin son, som mamman (Meryl Streep) lämnar efter sig.

Detta skilsmässodrama har revisionismens namn ansetts vara mer föråldrad idag, eftersom den tar en pappas parti framför en mammas men jag ser inte problemet: Filmen handlar ju inte om henne utan är (liksom Hoffman-klassikern Tootsie) en studie i (de)maskulinitet, en film som med optimism vill öppna upp en jämställdhetshorisont för en manlig publik (som fortfarande är tjurskallig, jfr Sömnlös i Seattle).

Därutöver är det bara en gripande, realistisk, ärlig film om människor som gör vad de kan för att ta hand om sina liv.
BORDE HA VUNNIT? Nej, det fanns en bättre nominerad film.
BORDE HA VUNNIT: Apocalypse Now (nämligen)

 

21. ANNIE HALL (1977)

Ofta ansedd vara Woody Allens bästa film: En självbiografisk kärlekshistoria om en komiker (gissa-vem) som faller för sångaren och skådespelerskan Annie Hall (Diane Keaton), varpå ett för 70-talets Manhattan typiskt, modernt förhållande följer.

Jag har inte mycket att säga om Annie Hall. Det är en klassiker. Av alla Woodys filmer kan det vara hans mest helgjutna, jämna och uppriktigt självkritiska – dessutom är den visuellt vacker och rytmiskt perfekt. Diane Keaton fick en välförtjänd Oscar.
BORDE HA VUNNIT? Ja.
ALTERNATIVT: Star Wars... Men nä.

 

20. NÄR LAMMEN TYSTNAR (1991)
The Silence of the Lambs

Detta är en film du stirrar på och den stirrar rakt tillbaka. En direkt äcklig film som äter sig in i hjärnan på åskådaren genom ett nästan obscent användande av närbilder på folk som stirrar in i kameran och en sadistisk lek med klippningen. Jodie Foster och Anthony Hopkins är förstås välkända i dessa roller (inte minst Hopkins som åt upp hela Lecter-karaktären i flera dåliga uppföljare) men minst lika mycket cred ska Jonathan Demme ha för att ha lyckats skapa en sådan otroligt, bitande kall oktober-grå stämning som ligger som ett deprimerande raster från början till slut. Jag var inte direkt hookad av filmen den allra första gången jag såg den, men den har aldrig lämnat mig och det har blivit en sådan klassiker jag återkommer till gång på gång – Visuellt är den psykande och den lämnar en inte ifred när man väl börjar tänka på den. Få filmer har egentligen den kraften.
BORDE HA VUNNIT? Ja.
ALLVARLIGA UTMANARE: Skönheten och odjuret och JFK.

 

19. FÖRSPILLDA DAGAR (1945)
The Lost Weekend

En fruktansvärt stark film där Billy Wilder sparkar upp dörrarna för all framtida skildring av beroende – Ray Milland är förkrossande som den alkoholiserade självmordsbenägna spillran av en man som blir övergiven av sin bror, som ger upp hoppet på honom, en spritdränkt helg i New York som kan komma att kosta honom livet. Än idag är få filmer om beroenden och destruktiva beteende så här sakliga och ingående i att tala om problematiken själv men minst lika starka är Wilders ofta suggestiva bilder och vackra storstadsmiljöer. När denna film är klar behöver man kanske ta sig ett järn för att samla nerverna… men man tänker helt klart två gånger.
BORDE HA VUNNIT? Ja.
OFRIVILLIGT KOMISK SVENSK TITEL: Check.

 

18. THE FRENCH CONNECTION (1971)

Eller Lagens våldsamma män som den raffiga svenska undertiteln löd (när vi ändå är inne på det). Detta är en än idag fenomenalt tät och medryckande polisfilmsklassiker om de desillusionerade knarkspanarna ”Popeye” Doyle (Gene Hackman) och Russo (Roy Scheider) som efter en lång tids haffande av småskurkar av en ren slump snubblar över en stor kokainaffär med franska handlare.

Den smått galna William Friedkin håller sig sparsmakad, skoningslöst saklig och strikt realistisk när han rusar genom intrigen som (liksom Widerbergs Mannen på taket) omringar oss i en naturalistisk värld och på samma gång får fram en stark känsla för samhällskritik och realistisk estetik. Filmen är dock först och främst spännande från första stund; ingen behöver dock förvänta sig ett solskensslut.
BORDE HA VUNNIT? Nej… är det möjligt?
BORDE HA VUNNIT: A Clockwork Orange (inga Oscars till Kubrick).

 

17. UNGKARLSLYAN (1960)
The Apartment

En av Billy Wilders mest klassiska filmer där den alltför snälla kontorsknegaren Jack Lemmon lånar ut sin centrala lägenhet till diverse ”vänner” och ”bekanta” (inklusive hans ruttna chef) medan han faller för hissflickan Shirley MacLaine som drar in honom i en kärlekshistoria där det tidiga 60-talets knoppar verkligen brister. Han är snäll och hon är en slampa – men gör det något? Ungkarlslyan verkar vara en enkel, oansenlig liten komedi men den växer sig snart till en mångsidig film som ifrågasätter sin egen tid genom att på ett nästan sadomasochistiskt sätt såra och läka sig själv om och om igen. I slutändan är det en film om människor och vår vilja till frihet i kontrast till samhällets förväntningar och verkligen en film som ser det stora i det lilla.
BORDE HA VUNNIT? Ja.
EJ NOMINERAD: Psycho (Hmm!)

 

16. I NATTENS HETTA (1967)
In the Heat of the Night

Tyvärr fortfarande en ”aktuell” film där Virgil Tibbs (Sidney Poitier), en välutbildad, rik storstadspolis råkar vara i en liten inskränkt skithåla i södern samtidigt som en rik, vit business-man mördas och den lokala polisen – ledd av en svettig Rod Steiger – tar honom till stationen eftersom han är svart och därför automatiskt blir misstänkt.

”What to they call you back home, boy?”

– THEY CAAALL ME MISTER TIBBS!

Sanningen uppdagas och den intellektuellt överlägsne Tibbs måste motvilligt hjälpa utredningen som förs av rednecksen, och förutom att utstå den konstant underliggande rasismen måste han också se till att den nästan helt inkompetenta Steiger inte burar in första bästa ”misstänkt” han ser, i hopp om att få fallet avklarat så fort som möjligt.

Som mysteriethriller är filmen okej men det är som extremt laddat karaktärsdrama den verkligen slår i höjden – Varenda sekund av filmen är en studie i dålig stämning, men det rafflande tempot gör att man inte hinner må för dåligt för länge; scenen med Steiger och Poitier och whiskeyflaskan är en spöklik höjdpunkt – Quincey Jones musik en annan tillgång.
BORDE HA VUNNIT? Jag säger ja.
ALLVARLIG UTMANARE. Bonnie & Clyde.

 

15. DE SKONINGSLÖSA (1992)
Unforgiven

En extremt intelligent ”anti-Western” där Clint Eastwood gör en besk studie i såväl mänskligt våld som filmvåld. Vi vill gärna gilla honom i filmen – där han introduceras som gammal gunslinger som lagt sitt dödande, och spriten, på hyllan – men ju längre filmen pågår desto svårare blir det för honom att dölja den verkliga tomheten i hans svarta själ. Storyn tycks enkel – han ger sig av för att döda två män, eftersom pengarna kan försörja hans två barn – men som i de främsta Western-filmerna döljer den stort djup och De skoningslösa balanserar på ett fascinerande sätt olika tematiska trådar: Främst är det en film som konstant refererar till fiktion och mytbildning, och kontrasterar det med verkligt våld och lidande, tomheten i mördande och existensens gudlösa skimmer; därutöver hinner Eastwood också med att göra ett personporträtt som i detaljerna förblir mystiskt och gäckande. Detta är en något bortglömd film, vilket är tråkigt eftersom det verkligen är ett mästerverk.
BORDE HA VUNNIT? Ja.
HEDERVÄRD KONKURRENS: The Crying Game och Howards End.

 

14. PLUTONEN (1986)
Platoon

Oliver Stones självbiografiska skildring av sin tid i Vietnamkriget – han var själv, som Charlie Sheen i filmen, ett skamset rikemansbarn som frivilligt blev soldat – är förmodligen en så realistisk och närgående skildring som går att få. Två relativt korta timmar smattrar förbi åskådaren som förblir hjälplös inför scener av intensiv grymhet och helvetiska stridsinfernon som perfekt fångar känslan av den meningslöshet, den konstanta förvirringen och det deprimerande underläge som många amerikanska soldater vittnat om – under ytan pågår även en moralisk kamp mellan humanistisk godhet och självisk ondska (i form av två rivaliserande officerare spelade av Willem Dafoe och Tom Berenger) och filmen begär i slutändan av oss att finna en mening i livet mellan dessa två mänskliga drifter.

Oliver Stone har aldrig varit en subtil filmare, men han har alltid varit personlig och haft ett otroligt driv i sina filmer och Plutonen var hans första riktiga mästerverk. I en rik flora av amerikanska krigsfilmer bär den på en enkelhet och ärlighet som gör den till en av de allra bästa och vettigaste.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

 

13. ÖMHETSBEVIS (1983)
Terms of Endearment

En galen, tragikomisk skildring av en mor och en dotters liv efter att dottern flyttar hemifrån – berättad i ett hejdlöst tempo som rappt hoppar över flera år hit och dit, full av burdus humor men lika allvarlig med sina djupt mänskliga känslor. Exceptionellt skådespeleri från Shirley MacLaine (som fick en gubbe) och Jack Nicholson (som fick en gubbe) men Debra Winger har huvudrollen och hon gör en karaktär man helt enkelt inte glömmer i första taget – en sydstatstjej som är sig själv och aldrig behöver försvara sig för det, eftersom hon låter sina misstag och förtjänster vara sina egna; extra roliga är John Lithgow och i synnerhet Jeff Daniels, som bristfälliga men trovärdiga mjukis-män, i birollslistan.

Allt med denna film är kort sagt fantastiskt – Den undviker alla fållor och skämtar om tragedi, gör tragik av humor och skapar en verklig känsla av livet som det känns och ser ut; idealt vad alla såpoperor borde göra men ingen gör. Ömhetsbevis transcenderar syntesen, om man vill uttrycka det okomplicerat, och blir en spirituell film om livet.

Liksom vissa andra amerikanska mästerverk anses detta vara en ”tjejfilm” eller mer specifikt en ”tantfilm”. Folk borde skärpa sig. Ömhetsbevis hade kunnat vara gjord av Robert Altman: Det är en fantastisk film som gör allt för att skildra livet som det är och framför allt som det känns – Det går i en jädra fart, plötsligt har ungarna växt upp, du överväger att satsa på kärleken igen, någon du älskar får cancer, döden kommer på besök; det går att skratta åt om man har nog med humor, men det gör naturligtvis också mycket ont att leva. Titeln säger egentligen väldigt mycket – ett ömhetsbevis är ett bevis på att man är en människa bland människor. Detta är en av 80-talets bästa amerikanska filmer.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

 

12. PÅ VÄSTFRONTEN INTET NYTT (1930)
All Quiet on the Western Front

En nästan perfekt filmatisering av Erich Maria Remarques roman som underskattade regissören Lewis Milestone gjorde i både en stumfilmversion och en ljudversion. Det är den sistnämnda som har överlevt det kollektiva medvetandet (även om stumfilmsversionen fortfarande existerar) men i alla lägen är det fortfarande en fantastisk film eftersom originalberättelsen är så stark. Filmen följer en exakt kurva där de glada soldaterna – som rusar in i första världskriget med iver – sakligt slaktas, inte bara kroppsligt utan själsligt, och terrorn förmedlas genom filmen på ett helt perfekt, mycket deprimerande sätt.

Krigsscenerna är minutiöst sammanställda och klippningen en att visa i historieböckerna som idealisk. Milestone förhåller sig frånkopplad från karaktärerna på ett intelligent sätt och även om det finns övertydligt skådespeleri i början så är man shellshocked i slutet ändå, när nästan bara kors finns kvar. (Och stör man sig på hur folk pratar i filmen så fixar stumfilmsversionen det).
BORDE HA VUNNIT? Ja.

11. BORTA MED VINDEN (1939)
Gone With the Wind

Det var ju liksom skrivet på förhand att Borta med vinden skulle kamma hem en massa Oscars – det var dåtidens stora mammutproduktion och lika mycket en svansång till den gamla södern som en svansång till det gamla Hollywood, som alla anade var på väg bort i och med andra världskriget.

Den fyra timmar långa krönikan om Scarlett O’Hara och hennes dionysiska kärleksförhållanden (präktiga Ashley Wilkes kontra burduse Rhett Butler) har det amerikanska inbördeskriget som fond och framstår därför som lite lätt bisarr – det är svårt att ens anklaga en film för att vara rasistisk när huvudpersonerna är gamla ”confederates” och hela härligheten är någon slags nostalgisk dröm. Samtidigt rymmer berättelsen många intressanta kontraster och psykologiska mysterium som gör att filmen förblivit en ”snackis” över sjuttio år senare.

Och det är förmodligen också den mest underhållande fyratimmarsfilmen som gjorts – en svårslaget storartad upplevelse med en del påkostade sekvenser som fortfarande är makalösa att titta på (som scenen med säkert en kilometer av sårade soldater) och det odödliga skådespeleriet är allvarligt beroendeframkallande – Vivien Leigh och Clark Gable är eventuellt Hollywoods bästa och mest dynamiska ”kärlekspar” och fastän deras karaktärer består av mycket psykologisk fiddledee är det mäktigt hur de etsar in sig in i en och aldrig lämnar ens huvud.
BORDE HA VUNNIT: Ja.
HEDERVÄRD KONKURRENS: Stagecoach, Mr. Smith Goes to Washington, Svindlande höjder och Trollkarlen från Oz (vilket år!)

10. HAMLET (1948)

Det har gjorts många filmatiseringar av Hamlet men den stora klassikern är och förblir Laurence Olivier magiskt knarriga filmversion – ett av få exempel i filmhistorien då en teatral approach inte förstör en film utan snarare framhäver källan (i synnerhet med tanke på att halva originaltexten slaktats och flera karaktärer försvunnit).

Larry har själv huvudrollen, förstås, som den danske prinsen som vrids i plågor av sin faders död och sin odräglige farbrors ovärdiga plats på tronen. Den gamle kungens vålnad förklarar dock för unge Hamlet att farbrodern ligger bakom mordet på honom och Hamlets löfte om hämnd blir en våldsspiral som leder till total undergång för alla inblandade.

Jag är kanske partisk (som Hamlet-junkie) men det är svårt att inte falla för den här filmen, som är i synnerhet gjord för sena vinternätter. Från den atmosfäriska inledningen till den dramatiska slutsekvensen är det ett häpnadsväckande verk där dystra skuggor kastas över den storartade scenografin och det överväldigande fotot av Desmond Dickinson utnyttjar alla kanter och hörn av den dystra gamla borgen. Hela produktionen är i övrigt felfri.
BORDE HA VUNNIT? Ja.
HEDERVÄRD KONKURRENS: Sierra Madres skatt.

 

9. LAWRENCE AV ARABIEN (1962)
Lawrence of Arabia

Kanske den mest intelligenta mastodontfilm som gjorts – en utmattande lång skildring av den komplicerade officeraren T.E. Lawrence (Peter O’Toole, i sin livs roll) och hans färd under första världskriget, då han i arabiska öknen blev ledare för en rebellisk frihetsrörelse för en enad Arabvärld och närapå förlorade förståndet på kuppen.

Här har vi verkligen en film som kräver mediet den gjordes för – en stor duk. Det legendariska ökenfotot av Freddie Young fotades i 70mm och ska helt enkelt inte ses på en liten skärm. Ser man filmen i så stort format, med så bra ljud och under så disciplinerade former som möjligt uppstår David Leans hisnande uppvisning i mästerligt filmskapande – den pampiga musiken av Maurice Jarre och de hägrande scenbytena bildar ofta små parader där den ena spektakulära sekvensen följs av den andra; filmen är i mångt och mycket David Leans magnum opus.

Lysande skådespelare, inte minst O’Toole som blev en omedelbar stjärna (det var hans första filmroll) och som gör Lawrence till en snårig och mycket mänsklig karaktär som växlar mellan narcissism och självömkan och galen envishet och osviklig humanism. Filmens längd gör att intrigen känns oöverskådlig – men den gynnas av upprepade visningar, helst restaureringen från 1989 med, alltså, så stor bild som möjligt. Top 1-filmen att inte se på ett flygplan eller (hemska tanke) på någon slags mobiltelefon eller annan leksak.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

 

8. WEST SIDE STORY (1961)

Det kanske kommer som en överraskning för många men jag älskar West Side Story – liksom i fallet Sound of Music är denna musikal regisserad av Robert Wise, men till skillnad från den filmen (där andra världskriget och nazisternas brott mot mänskligheten blev en käck feel-good-musikal) så har det artificiella en plats i West Side Story, en film som i övrigt också är överraskande pessimistisk och mörk.

Storyn om hur Tony, gammal hedersmedlem i Jets-gänget, blir kär i Maria, systern till Puerto Rico-gänget Sharks ledare Benedicto, ser enkel nog ut – och anses fortfarande bara vara den banala Romeo-och-Julia-intrig den är på ytan – men ju mer man studerar vad som antyds i filmen desto dystrare blir den. Visst, den är inte visuellt våldsam och den ser inte ut som en ”realistisk” skildring av ”livet i de våldsamma förorterna” – men det har att göra med att folk dansar och sjunger i denna film, så all slags realism skulle bara bli konstig.

Istället är det en representation av en berättelse, en slum, ett samhällsproblem, och det är verkligen en dyster bild filmen målar – Någon går till val, ser vi på affischer på väggarna, men vi ser inga politiker så långt ögat når; polisen är grym, rasistisk och cynisk; kärleksparets går ett grymt öde till mötes (om man tänker efter på vad kärlekssångerna handlar om) och alla karaktärer beter sig som djur som bara stundvis bryr sig om sin näste. Slutet bara antyder en försoning.

Och samtidigt är West Side Story också en lysande musikal som ofta gör en glad, paradoxalt nog, och får blodet att rusa snabbare – De flesta musiknummer är lysande och den briljanta koreografin, som överger traditionella takter och ger sig på en snårig modern balett, är så fantastisk att se på att man helst av allt bara vill sjunka in i filmen och aldrig komma ut ur den. Lägg därtill på explosioner av färger, mystiska montage, en del dunkla scener som man kan fundera hela livet på (vad säger egentligen Tony och Maria när de första gången möts?) och du har tveklöst en av de bästa filmmusikaler som någonsin gjorts.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

7. GÖKBOET (1975)
One Flew Over the Cuckoo’s Nest

Milos Formans tidlösa mästerverk lyckas vara både en gammaldags melodram och en modern, sociologiskt medveten studie i maktförhållanden och samhällsförtryck – en enkelt och oansenligt berättad film, absolut den amerikanska Forman-film som påminner mest om hans gamla tjeckiska filmer, som låter oss betrakta människorna i filmen och se deras berättelse utan att tvingas dra slutsatser eller manipuleras emotionellt.

Jack Nicholson spelar, förstås, den excentriske filuren R.P McMurphy som blir insatt på mentalsjukhus för att hans ”galenskap” kan vara ”spelad”. Snart inser han dock att många saker är galenskap och att mentalsjukhusets patienter inte är det värsta – och inte är de värre än själva avdelningen, styrd med järnhand av den känslokalla avdelningssköterskan Ratchett (Louise Fletcher, som fick dras med denna paradroll hela sitt liv).

Gökboet är en film som varje år bara blir bättre och bättre och tveklöst en av den amerikanska ”70-talsrennäsansens” mest lyckade filmer, en inte bara gripande utan också verkligt unik och nyskapande film som på ett briljant sätt vidrör många ämnen om mänsklighet, värden och förhållanden till sociala system. Fantastiska skådespelare, Nicholson och Fletcher är fenomenala likaså patienterna, där det bland annat återfinns många tidiga roller för Brad Dourif, Danny De Vito och Christopher Lloyd. De är med i en film som var lysande från början, men som nu bara verkar bli bättre och bättre ju mer aktuella dessa ämnen (tragiskt nog) blir, år för år.
BORDE HA VUNNIT? Ja.
HEDERVÄRD KONKURRENS: Alla nominerade detta år: Hajen, En satans eftermiddag, Barry Lyndon och Nashville (herregud).

6. GUDFADERN (1971)
The Godfather

Francis Ford Coppolas filmatisering av Mario Puzos bästsäljande roman är en av tidernas mest beroendeframkallande epos och en av filmhistoriens mest populära mästerverk och konstigt nog blir den aldrig speciellt uttjatad.

Marlon Brando gjorde comeback med bomull i munnen i rollen som Don Vito Corleone, överhuvudet i maffiafamiljen som får det hett om öronen när de inte vill börja sälja narkotika och yngsta sonen Michael (Al Pacino) börjar ta ansvar för affärerna, fastän tanken är att han ska gå på college och bli legitim.

James Caan, Robert Duvall, Diane Keaton, det dunkla fotot av Gordon Willis, Coppolas manus fullt av karaktär och detaljrikedom, Nino Rotas musik, från den långa utzoomingen i filmens första sekunder till den där dörren som stängs igen i slutet – Det känns absurt att sitta och skriva om Gudfadern. Det är en perfekt film.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

 

5. GUDFADERN DEL II (1974)
The Godfather, Part II

Den ultimata uppföljaren – inte bara en fortsättning utan samtidigt en fördjupning och fulländning av första filmen som gör att upplevelsen av den andra blir oumbärlig – sex Oscars i en Oscar-ask fick den, hursomhelst, och det är ju inte illa pinkat för en ”tvåa”. Inte nog med att Coppola vann för Bästa Film, han var också nominerad för Bästa Film med Avlyssningen. Vilken kille… Nej, jag tänker inte skriva mer om denna film, för den här texten är lång nog som den är.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

4. THE DEER HUNTER (1978)

En mystisk, magisk film som väckte rabalder när det begav sig från fyrkantigt tänkande människor, lättstötta efter Vietnamkriget, som var upprörda över några ”orealistiska” scener som innefattar rysk roulette – den ultimata krigsmetaforen, förstås, men strunt samma.

Michael Cimino förstörde sin karriär, bombade Hollywoods struktur och ruinerade anrika bolaget United Artists med underskattade jätteproduktionen Heaven’s Gate (1980) men det var Deer Hunter som gjorde det möjligt. Och det var värt det!

Det klassiska dramat skildrar tre goda vänner – Robert De Niro, John Savage, och Christopher Walken – och deras liv och öden före, under och efter Vietnam. Det är en skildring av allt det sorgliga och meningslösa som omgav detta traumatiska krig, och vad det gjorde med vanliga, unga, amerikanska män; Ciminos blödiga, men samtidigt stenhårda, kameraöga ger en både en episk melodram och ett chockerande starkt symboliskt drama, fullt av förhäxande vackra bilder. Extremt välgjord och laddad, hedervärt berättad genom tre episoder som helt saknar överflödiga ögonblick, trots att filmen är tre timmar lång; exceptionella skådespelare och oslagbart manus (av Deric Washburn) med både realistiska dialoger och mänskligt djup. En av 70-talets bästa amerikanska filmer och kanske den främsta av alla filmer som indirekt behandlat Vietnam-traumat.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

3. CASABLANCA (1942)

We’ll always have Paris. Och vi lär alltid ha Casablanca att återvända till – en film som var en i mängden när det begav sig, men som nu växt sig till att bli en klenod som perfekt sammanfattar Hollywoods klassiska ideal. Det är en så gott som ofelbar romantisk film, som nästan enbart innehåller klassiska ögonblick.

Om du inte vet det så utspelar sig filmen under andra världskriget i Casablanca, där människor lever i väntan på att få komma till Amerika – somliga får vänta hela sina liv. Den småskumme klubbägaren Rick (Humphrey Bogart) stöter på sin gamla kärlek (Ingrid Bergman) som är på flykt med sin man (Paul Henreid), en omtalad fredskämpe, från nazisterna. Vem kliver på planet med vem, och vilka är egentligen ”the usual suspects”? Fråga ett lär du dig. Fråga två kan vi diskutera. Kanske Ugarte, spelad av Peter Lorre, som de släpar iväg med just när Ilsa kliver in: Of all the gin joints in all the bars in all the world.

Jag tror att alla älskar Casablanca för att allt sitter helt perfekt i den; den är rakt berättad, fantastiskt agerad, har både fånig och bitter humor, totalt såsig och samtidigt igenkännbar romantik och melodramatik, klassisk spänning och dramatik som dessutom inkapslar såväl andra världskriget (kulturellt) som amerikansk film överlag (förmågan att berätta de mest komplexa historierna på enklast tänkbara sätt). Det är ett mästerverk av elegantast tänkbara Hollywood-kitsch. Claude Rains är superb som den ”aldrig gamblande” polischefen. Dooley Wilson sjunger ”As Time Goes By”. Conrad Veidt är världens töntigaste nazist. Vichyvattnet hamnar i soptunnan och Marseljäsen överröstar tyskarna. Play it, Sam.
BORDE HA VUNNIT? Ja.

 

2. SCHINDLER’S LIST (1993)

Kanske den märkligaste amerikanska storfilm som någonsin producerats – fortfarande offer av sadistiskt gnäll från en självupptagen minoritet som troligen inte skulle se ett filmiskt mästerverk om det så blottade sig i en park för dem. Schindler’s List är en nästan overkligt bra film, ett cinematiskt kraftprov av Steven Spielberg som här till sist visar det släktskap med regissörer som David Lean och Orson Welles han alltid velat visa. En oerhört djärv film, lika allvarsamt stark som naivt ödmjuk och därmed extremt mänsklig. Berättelsen om hur den tyske nazisten och falskspelande minglaren Oskar Schindler (Neeson) gick från att muta affärsman och leva ett dekadent liv i Nazi-Tyskland till att bli frihetskämpe och rädda polska judar genom att sätta dem i arbete, är skildrad genom ett felfritt tekniskt arbete som från början till slut (i såväl intention som produktion och ambition) känns som något radikalt skilt från resten av filmhistorien – en film om ett moraliskt “omöjligt” tema som blir både en perfekt film för konsten och en fullgott hoppfullt budskap till mänskligheten (trots att det låter pompöst); filmen är så lågmäld att den ibland inte ens känns som en spelfilm, och det kusliga användandet av handhållen kamera i skildringarna av t.ex det judiska gettot har en karaktär som flyr såväl dokumentär som eskapism och istället fastnar i huvudet som levda upplevelser, just där det hör hemma.

Filmens huvudperson är historien själv, och den pågår i en komplett stil och form som såklart förenklar Förintelsen – men inte till något lyckokaksbudskap, utan till budskapslösa och sällsamma bilder. Som åskådare är vi vittnen. Det finns en stram poesi i Janusz Kaminskis avskalade svartvita foto, och detsamma i John Williams enkla musik, och man märker att Spielberg ansträngt sig för att inte låta en sekund av filmen bli sentimental eller oöverlagd; resultatet är en film som är svår att förklara med ord, annat än att den är gripande på en helt annan nivå än de flesta andra filmer som någonsin gjorts. Liam Neeson är mycket bra i huvudrollen – vars obskyra dunkelhet liknar Welles’ Charles Foster Kane i Citizen Kane. Ben Kingsley som Schindlers judiske rådgivare, och Ralph Fiennes som sadistisk överordnande är också oförglömliga.

Det är utan större tvekan 90-talets bästa amerikanska film. Vill man klaga på filmen får man tycka att den aldrig skulle ha gjorts överhuvudtaget, eftersom spelfilm är en för ”oviktig” konstform att skildra Förintelsen med – men det är det enda ”vettiga” argumentet.
BORDE DEN VUNNIT? Ja.

 

1. SOLUPPGÅNG (1927)
Sunrise, 1927

Aha! En liten fuskig etta, kan tyckas, men inte alls! På den allra första Oscarsgalan hade man nämligen två kategorier till Bästa Film – ”Outstanding Picture” och ”Unique and Artistic Production” – och tanken var att båda dessa var likställda med varandra. Ändå har historien, i detta avseende, glömt bort F.W. Murnaus legendariska film Soluppgång till förmån för Vingarna – en jämförelsevis obetydlig film som vann ”Outstanding Picture” medan Soluppgång vann ”Unique and Artistic Production”.

Man hör redan på titlarna att det rör sig om en gradskillnad i ambition. Men sanningen är att denna lista är lite för obetydlig för att diskutera Soluppgång – Det är en av de bästa filmer som någonsin gjorts, en märklig film, visuellt perfekt och att se den har gett en förbryllande effekt på alla jag känner som sett den. Berättelsen är enkel, inte ens speciellt realistisk, och handlar om en man som har problem med sin fru (och hans älskarinna som vill att han dödar henne). Samt deras tripp till storstaden där de, kanske, kan se att deras enkla hjärtan slår för varandra – om ödet vill sig.

Det är det perfekta beviset på att en film inte handlar om vad den handlar om utan hur den handlar om det. Som i de flesta stumfilmer – och de flesta mästerverk överhuvudtaget, inklusive tidigare nämnda West Side Story – ger bilderna en representation av en berättelse, inte en berättelse i sig. Vi förstår vad som förmedlas i bilderna och vi upplever filmen genom insikterna vi får av bilderna – ingen behöver förklara för oss vad som händer, och detaljerna är inte viktiga. Det är känslorna som en regissör, Murnau, får ner i sin palett och förmedlar till oss i publiken via filmen som är det avgörande för att en film fortfarande efter 90 år ska beröra. Och Soluppgång är en av filmhistoriens allra mest berörande filmer och helt klart den mest självklara Oscarsvinnaren. Först är bäst.

Min tidigare klassiker-text om Soluppgång (som ska revideras någon gång).

Mina Oscarsgissningar inför galan den 22:a är på G!

FREDRIK FYHR