I skrivande stund är det bara dagar kvar tills världens största, och kanske också mossigaste, filmgala går av stapeln. Jag ska komma med mina gissningar men eftersom årets Oscarsgala ser ut att bli den minst intressanta i mannaminne gör jag något speciellt i år – Går ner i historieböckerna och gör en komplett, rankad lista på alla Bästa Film-vinnare från 1927 till 2014, från det sämsta och mest mögliga till det bästa och ädlaste. Vem som än vinner den 87:e guldgubben delar äran med dessa forna kamrater!
On we go!
Vi börjar från botten och kravlar oss långsamt upp till toppen, via många uteblivna nomineringar och bortglömda vinnare. Andra delen av listan finns här.
#87-41
87. THE BROADWAY MELODY (1929)
Redan på en gång ramlar vi ner i historieböckerna: The Broadway Melody var den första Oscarsvinnaren där folk pratade. I slutet av 1920-talet ”experimenterade” man nämligen med det här med ljudfilm. Det lät inget vidare, men musikaler var förstås otroligt populära eftersom det ju kom ljud från bilderna (Wow!). Denna film existerar i ett slags ingenmansland mellan stum- och ljudfilmen – Man hade helt enkelt inte lärt sig hur man skulle använda ljud, och verkligen inte hur man skulle göra musikaler, så resultatet blev denna skrattretande fula serie sång- och dansnummer som mest gör illa öronen. Den klyschiga storyn – två systrar kommer från landet till Hollywood men bara en av dem blir stjärnor – är filmens minsta problem, och skådespeleriet är ganska gulligt. Ändå är detta troligen en film du bara ser en gång, om ens det.
BORDE HA VUNNIT? NEJ!
BORDE HA VUNNIT: Förmodligen Ernst Lubitschs The Patriot men stora delar av den filmen är förlorade.
86. MY FAIR LADY (1964)
Förlåt, men jag hatar den här filmen. Fastän den (till skillnad från The Broadway Melody) är gjord i en tid då man perfekterat musikalgenren låter den hemskt – en burkig ljudbild med charmlösa melodier, en orkester som emellanåt verkar full och folk som skriker och gapar, ger ifrån sig gutturala skratt och har sönder saker. Berättelsen om en fattig engelsk kvinna som ska manieras till en fin dam av en sadistisk aristokrat är närapå vidrig, karaktärerna är oförklarligt bisarra och intrigen (trots att den är byggd på en gammal pjäs från 1930-talet) är en serie plagiat från alla tidens populära filmer, från Singin’ in the Rain till Anastasia (med Ingrid Bergman).
Om man tycker att Audrey Hepburns cockney-dialekt är suspekt bra så är det för att det inte är hennes. Större delen av filmen är hon dubbad… Filmen pågår för övrigt i tre timmar.
BORDE HA VUNNIT? NEJ!
BORDE HA VUNNIT: Dr. Strangelove (herregud!)
85. JORDEN RUNT PÅ 80 DAGAR (1956)
Around the World in 80 Days
Det här är också en bestraffande lång film, av det slaget Hollywood gjorde när de var rädda för att TV skulle slå ut biomarknaden. David Niven spelar huvudpersonen i Jules Vernes berättelse som enbart går ut på att vi ska få se olika platser – och (då) väldigt kända människor i olika cameos – i blaffig beta-widescreen. Att se den idag känns som att dricka en femtio år gammal milkshake. Rule Britannia spelas tusen gånger.
BORDE HA VUNNIT? NEJ!
BORDE HA VUNNIT: Jätten.
84. THE GREATEST SHOW ON EARTH (1952)
Det här är i princip samma film som ovanstående, fast istället för en tråkig episodfilm är denna film en serie cirkuskonster ihopsnärjda med en tafflig såpopera, regisserad av Hollywoods första storskaliga skräpfilmsregissör Cecil B. DeMille. Den har Charlton Heston i huvudrollen och James Stewart som mystisk clown. Samt en tågkrasch i slutet. Inget man ser med ögonen vidöppna men inte direkt uselt – och det var förresten den första filmen Spielberg såg, vilket inte känns som någon slump eftersom att Indiana Jones praktiskt taget är modellerad efter Heston i den här filmen.
BORDE HA VUNNIT? NEJ!
BORDE HA VUNNIT: Sheriffen.
EJ NOMINERAD: Singin’ in the Rain (!)
83. CRASH (2005)
Rasism är dåligt, jättejättedåligt. Alla är vi goda innerst inne. Slumpen avgör allt. Sentimentalitet är godhet. Verkligheten kan göras till kitsch. Det känns bra att gråta åt förljugna bilder av verkligheten eftersom verkligheten är för verklig. Onekligen en krasch av allt vad smak och sensibilitet heter. En skamlös Oscarsvinnare.
BORDE HA VUNNIT? NEJ!
BORDE HA VUNNIT: München.
ALTERNATIVT: Brokeback Mountain.
82. ALLA KUNGENS MÄN (1949)
All The King’s Men
En överskattad blandning av kioskdeckare och politisk biopic om en korrupt senator som tydligen ska vara god i början och bli mer och mer ond – men karaktärerna är fyrkantiga och dumma och filmen saknar de detaljer och den känsla för verklighet som skulle göra detta till något mer än en kitschig TV-melodram. Än idag verkar folk dock gilla denna – förvisso något bortglömda – film. Den enda Oscarn jag tycker den är värd skulle gå till den underskattade, lysande karaktärsaktrisen Mercedes McCormack som var briljant i denna film och flera andra (inte minst Nicholas Rays Johnny Guitar). Mest känd kanske hon blev som rösten till Reagan i Exorcisten. Lite trist, på något sätt.
BORDE HA VUNNIT? Troligen inte.
BORDE HA VUNNIT: Vet ej (har inte sett alla nominerade detta år).
81. MITT AFRIKA (1985)
Out of Africa
En otroligt tungfotad och tråkig film där Meryl Streep Skådespelar mot Robert Redford (som ska vara britt!) ute i afrikanska öknen där han föredrar ett liv i frihet framför hennes tråkiga, bindande bojor av kärlek och begär: Men allt är så undertryckt och lågmält att ingenting någonsin blir av filmen, som pågår någonstans under en pretentiös matta av vackra bilder. Streep ska vara dansk och hennes tråkige man (spelad av mycket tyska Klaus Maria Brandauer) ska vara svensk – men de låter båda som om de kommer från Österrike.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Purpurfärgen (ett dåligt år, ska erkännas).
80. SLUMDOG MILLIONAIRE (2008)
Nej. Tack men nej tack. Slumdog Millionaire är kanske den arketypiska filmen av sin tid – 2008, året då Amerika såg framtiden i en manisk optimism. Danny Boyles hetsiga stil klipper och klipper och klipper sönder denna totalt fejkade rags-to-ritches-saga som gör om indisk slum till en enda lång musikvideo som är fullständigt syntetisk från början till slut. Varenda sekund av den här filmen är falsk.
BORDE HA VUNNIT? NEJ!
BORDE HA VUNNIT: Vilken som helst av de andra nominerade.
79. CIMARRON (1931)
Typiskt exempel på en film man hör ska vara ”föråldrad” eller bara sebar i en ”historisk” kontext. Jag tror inte på att filmer blir föråldrade – snarare avslöjar tiden deras brister och kvalitéer. Och Cimarron – en tilltänkt episk skildring av hur Amerika befolkades efter att indianerna ”försvunnit” – är helt enkelt en ganska tråkig film även för sin tid. Fyrkantigt berättad och utan någon särskild rytm (vilket å andra sidan var vanligt för tidiga ljudfilmer, eftersom scener ofta filmades med live-ljud, mikrofoner och begränsade visuella möjligheter). Ändå är berättelsen inte sämre än någon annan, karaktärerna är okej och Hollywood-perspektivet är ganska intressant. Filmen har en oavsiktlig, mardrömslik kvalitet – som i inledningen, när hundratals människor rider över två miljoner hektar för att hitta just sin plätt att bygga hus på. En bisarr sekvens som ignorerar alla döda indianer och ringar in en socio-kapitalistisk orgie till jubel och fanfarer.
BORDE HA VUNNIT? NEJ!
BORDE HA VUNNIT: Det stora reportaget.
78. GIGI (1958)
Detta är en riktigt obekväm film från en mycket mer oskuldsfull tid än vår – Gigi är en munter musikal som börjar med en gammal gubbe i en park som sjunger en glad trudelutt om flickor som inte växt upp än. Resten är en ”gör om henne”-formulafilm som My Fair Lady och Pretty Woman (1990) där nyligen bortgångne Louis Jourdan spelar playboy som efterhand faller för sin protegé, tonåriga Gigi (Leslie Caron) som inte vet hur man uppför sig som en dam än – Rent moraliskt är filmen förkastlig men om man gillar struttiga sångnummer och beundrar gammaldags Hollywood-filmfoto så är Gigi sevärd; det gamla CinemaScope-fotot är vansinnigt vackert och hela filmen är äckligt maräng-söt.
BORDE HA VUNNIT? NEJ!
BORDE HA VUNNIT: Katt på hett plåttak.
77. SHAKESPEARE IN LOVE (1998)
Behöver jag ens skriva något här? Shakesepare in Love är en av de mest ökända Oscarstjuvarna någonsin. I efterhand finns det ingen som förstår hur den vann så mycket som den gjorde – över Elizabeth, Livet är underbart, Rädda menige Ryan och Malicks Den tunna röda linjen.
Gwyneth Paltrows galaklänning gick också till historien.
76. DRIVING MISS DAISY (1989)
Nu börjar vi lämna de svidande filmerna och närma oss ”typ okej, men inte spektakulär”-fållan. Driving Miss Daisy är en polerad feel-good som tuffar på medan den berättar om en judisk dam och hennes svarta chaufför – och i alla feel-good-filmers namn låter den såväl antisemitism som rasism passera förbi obemärkt, i samma stund som filmen tror att den handlar om dessa saker. Men den handlar bara om att Jessica Tandy är snål och sur och att Morgan Freeman är mysig och brun. Awww…
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Född den fjärde juli.
ALTERNATIVT: Alla andra nominerade (Min vänstra fot, Field of Dreams, Döda poeters sällskap)
75. RAIN MAN (1988)
Liksom många publiksuccéer från 80-talet har Rain Man fått någon slags automatisk, helt oförtjänt ”klassikerstatus”. Egentligen är det bara en orealistisk och väldigt tillgjord melodram med två väldigt extrema stereotyper: Tom Cruise som den självupptagna yuppien och Dustin Hoffman som den arketypiskt omöjliga ”film-autisten”. Liksom många andra filmer av sin era består mycket av berättandet av montage och musikvideo-liknande estetik. Det ger en sebar lunk som gör att filmen passerar ens medvetande utan att riktigt beröra.
BORDE HA VUNNIT? Eventuellt, i brist på bättre.
BORDE HA VUNNIT: Mississippi brinner? (Länge sedan jag såg)
74. MRS MINIVER (1942)
En av de mest lyckade propaganda-filmerna någonsin och filmen som Goebbels tydligen var mer rädd för än någon annan – Denna skildring av brittiskt småstadsliv under andra världskriget, inklusive en central sidointrig om en rostävling, blev en formidabel framgång när det begav sig, och bidrog till att vända den amerikanska opinionen till att gå med i kriget. Filmen i sig är en välspelad såpopera och inte mycket att hänga i granen – men om man är ett stenhårt David Lynch-fan borde man kolla upp den, för den har (ej med flit) undertryckta, smått surrealistiska stämningar som föregår både Blue Velvet och Twin Peaks.
BORDE HA VUNNIT? Nej
BORDE HA VUNNIT: De magnifika Ambersons.
73. DEN STORE ZIEGFELD (1936)
The Great Ziegfeld
Så kring 30-talets mitt hade man börjat lista ut hur man skulle göra musikaler, denna en gång i tiden så populära genre. Den store Ziegfeld är en biopic om entertainern med samma namn (vem?) och huvudsakligen består filmen av ett gäng dans- och shownummer som än idag är helt sensationella. Storyn vid sidan av är dock dammig, och jag har aldrig förstått varför jänkarna älskade William ”Gäckande skuggan” Powell så mycket. Jag tycker han var en ganska enformig skådespelare, och han är en av de bidragande orsakerna till att den här egentligen ganska spektakulära filmen aldrig riktigt lyfter.
BORDE HA VUNNIT? Vet ej.
BORDE HA VUNNIT: Vet ej.
72. GANDHI (1982)
Richard Attenborough, bless his soul, var en ganska tråkig regissör som verkade vilja vara David Lean men som saknade disciplin och teknisk begåvning – på samma sätt är Gandhi en ganska tråkig biopic som visar att en påkostad och seriös film inte är detsamma som en speciellt spännande eller intressant. Den i alla lägen överskattade Ben Kingsley är också, i min mening, en ganska tråkig skådespelare som perfekt kan imitera en människas mimik och rörelser man aldrig bidra med något eget, inre liv. Jag tror jag sett Gandhi tre gånger men jag kommer aldrig ihåg något av den.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: E.T.
71. CHICAGO (2002)
Praktiskt taget omedelbart efter 9/11 var ”All That Jazz” allt Oscarsjuryn behagade lyssna på. Chicago är ingen dålig film, men i synnerhet med historiskt facit i hand känns den som en stor, glittrig, nostalgisk cinematisk cocktail av både litium och valium. Naturligtvis är den ändå ett måste för musikal-fans, såväl av gamla skolan som den nymoderna stil som Bob Fosse (Cabaret, All That Jazz) skapade. Underhållande, och inte så usel som vissa av obegripliga anledningar försöker göra gällande, men lämnar inga bestående intryck.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Timmarna.
ALTERNATIVT: The Pianist.
70. A BEAUTIFUL MIND (2001)
Också en film som fått oförtjänt mycket skäll. Ja, det är en såsig banalisering av ett förmodligen mycket spännande människoöde men det är en underhållande, smart genomtänkt och framför allt mycket välspelad film. Russell Crowe och Jennifer Connelly var värda sina statyetter, där filmen kanske inte var det.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Sagan om ringen.
ALTERNATIVT: Moulin Rouge.
69. ARGO (2012)
Recenserad. Life of Pi borde ha vunnit.
68. THE KING’S SPEECH (2010)
En skickligt ihopsnickrad, men inte speciellt minnesvärd film. Jag vet det för att även om jag blev positivt överraskad över den första gången jag såg den – i en recension har jag kallat den ”angelägen” – men jag minns inget av det nu. Ska se om den om jag orkar.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Winter’s Bone.
67. CAVALCADE (1933)
En underskattad film som skildrar en medelklassfamiljs liv mellan 1899 och 1933, via första världksriget, Titanic och Queen Victoria m.m. Filmen är rapp och lite 30-talsstyltig men den har en fantastisk, melankolisk underström och man märker att den kommer från en deprimerad tid då man började förstå att mellankrigstidens positivism var över och att ett andra världskrig (trots att man inte ville tro det) var på väg.
BORDE HA VUNNIT? Nej, så bra är den inte.
BORDE HA VUNNIT: Åtminstone Hal. B Wallis Jag är en förrymd kedjefånge.
66. EN FAMILJ SOM ANDRA (1980)
Ordinary People
Robert Redfords regidebut sände en del svallvågor genom Hollywood när det begav sig, eftersom det verkade vara den första film som på allvar handlade om familjerelationer i gråskalor: Donald Sutherland är fantastisk som fadern i en familj där ena barnet tagit självmord, och Timothy Hutton fick en Oscar som den olyckliga brodern. Efter trettio år så är detta inte en revolutionerande film, men det är ett fint och välspelat drama som fungerar: Mest minnesvärda är Huttons terapisessioner med charmige psykologen Judd Hirsch.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Tjuren från Bronx (e-herm).
65. VINGARNA (1927)
Wings
Den allra första vinnaren för Bästa Film är känd för att vara just det. En påkostad såpopera om flygaress under första världskriget som följer en prototyp som imiteras än idag. Praktiskt taget är storyn i Vingarna samma som den i Michael Bays fläskkottlett Pearl Harbor (2001). Skillnaden är att Vingarna fortfarande har en visuell finess, rytm i berättandet och fantastiskt snygga flygscener. Och Clara Bow, kanske filmhistoriens första sexsymbol.
BORDE HA VUNNIT? Troligen.
64. NO COUNTRY FOR OLD MEN (2007)
Ni får ursäkta, men jag tycker att den är lite överskattad. Vacker och kuslig, men också ytlig och antiklimatisk. Och ganska fånig.
There Will Be Blood borde ha vunnit.
Javier Bardems peruk borde ha fått en special-Oscar.
63. THE HURT LOCKER (2009)
Året då Hollywood valde att belöna en film med rekordartat låg budget och den första gången en kvinna vann för såväl bästa film som regi. The Hurt Locker är onekligen en spännande film, men jag minns den också som lite sketchig och tunnsådd; lite grann som en gammal vanlig amerikansk krigsfilm med en mer avskalad stil.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Upp, tycker jag faktiskt.
ALTERNATIVT: Inglourious Basterds eller Precious.
62. THE DEPARTED (2006)
The Departed är ingen dålig film, det är bara en film som Martin Scorsese kan göra i sömnen. Allt som är bra med den går att koppla direkt till skådespelarna – inte minst Jack Nicholsons återkomst till skurkfacket – och Thelma Schoonmakers rappa klippning. Det tenderar att vara en film som folk älskar om de inte är speciellt intresserade av film, eller inte har sett mycket annat. Till exempel den där Infernal Affairs.
BORDE HA VUNNIT? Nja.
BORDE HA VUNNIT: Kanske Little Miss Sunshine.
61. GLADIATOR (2000)
Också en ohyggligt populär film fastän den bara är en skamlös remake på Ben-Hur och Spartacus ihopslängd i en glossy-glittrande, testosteronstinn serietidning med en del dialoger som stinker av både lök och ost. Jag var dock fjorton år när den kom och jag minns att jag dyrkade den när jag såg den på bio, så jag ska inte sticka under stol med att den är underhållande – Am I not entertained, indeed. Det är dock ingen film att växa upp med.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Traffic.
60. HÄRIFRÅN TILL EVIGHETEN (1953)
From Here To Eternity
Hollywoods första riktiga Pearl Harbor-film är en snajdig såpopera med 50-talets absolut främsta hunkar och babes – Burt Lancaster, Montgomery Clift, Frank Sinatra, Deborah Kerr och Donna Reed – och de hinner dricka en jäkla massa whiskey, slåss mot Ernest Borgninge i Hawaii-skjortor och hångla på den där stranden medan vågorna rullar in. I ett nötskal handlar filmen om män som inte tål att deras kvinnor har en egen sexualitet… sedan anfaller japanerna. Filmen bygger upp till en final som blir lite för kortfattad, vilket spoilerar ett i övrigt ganska förstklassigt stycke underhållning.
BORDE HA VUNNIT? Kanske.
ALTERNATIVT: Roman Holiday.
59. GENTLEMEN’S AGREEMENT (1947)
Den typiska, moraliskt korrekta Elia Kazan- och Gregory Peck-filmen och ett idag lite fyrkantigt och försiktigt försök att närma sig antisemitism. ”Pecka” spelar kristen journalist som låtsas vara jude för att vaska fram unkna fördomar överallt i samhället, även bland de rättrådiga som tror de är fria från fördomar fastän de ser mellan fingrarna och föredrar sina mysiga sociala positioner. En överdrivet pedagogisk film, som slutar på en besk Ivanhoe-not, men sevärd och intressant.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Lysande utsikter (en av de bästa filmer som någonsin gjorts).
58. MYTERIET PÅ BOUNTY (1935)
Mutiny on the Bounty
Clark Gable, 30-talets hunk-of-hunks, står mot Charles Laughton, filmhistoriens elakaste tjocksmock, i en tidlös kamp mellan viljor på den där klassiska gamla skutan… eller, nåja, kanske inte hur tidlös som helst. Detta är en klassisk äventyrsfilm vars studiomiljö emellanåt skiner igenom och gör den lite mer charmig än spännande. Extremt bra skådespeleri, dock, och mycket energi i berättandet.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Top Hat.
57. GOING MY WAY (1944)
En underskattad doldis i Oscarssammanhang: Croonern Bing Crosby, en av de mest inkomstbringande Hollywood-stjärnorna i filmhistorien, spelar här en snäll präst som hjälper bråkiga Manhattan-pojkar och hjälper den sure gamle prästen (en lysande Barry Fitzgerald) att öppna sina sinnen för en mer öppen, liberal kyrka. Och whisky. Detta är inget för den som ogillar skönsång och mysiga barritoner, men det är en jäkligt fin liten feel-good om du tycker om varma sidenhandskar och mumma i själen.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Gaslight.
56. VÅRA BÄSTA ÅR (1946)
The Best Years of Our Lives
Hollywood mötte andra världskrigets slut med denna tre timmar långa såpa om soldater som återvänder efter kriget och har svårt att acklimatisera sig till det pluttenuttiga villa-landskap som senare skulle bli det glada 50-talet. Detta är en väldigt sentimental film, fortfarande en klassiker i USA, men den har en ovanligt lågmäld och seriös ton. Det märks att den är gjord precis kring krigsslutet, för den har en känslig försiktighet, en insikt om att problemen den skildrar är verkliga, som gör den till en sällsynt givmild och snäll film. 50-talsstjärnan Dana Andrews är i synnerhet stark som killen som försöker skaffa ett hederligt jobb men finner sig traggla med en bitter, ung fru han gift sig med innan kriget – och karaktären som förlorat sina händer och fått dem ersatta med krokar hade denna krigsskada i verkligheten.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Livet är underbart.
55. BLÅSNINGEN (1973)
The Sting
En klassiker jag aldrig riktigt sett tjusningen i – Robert Redford och Paul Newman spelar skjortan av storskurkar i old school-miljöer bland pianoplink och cigarrök. Robert Shaw är en bra skurk, men allt är så ytligt, polerat och frejdigt att man vet att allt kommer ordna sig från början så någon större spänning finns inte. Men är filmen underhållande? Jodå. Men jag har bara sett den en gång.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Sista natten med gänget eller Exorcisten.
54. EN MAN FÖR ALLA TIDER (1966)
A Man For All Seasons
Långsamt berättad men riktigt stabil och välfungerande filmatisering av Robert Bolts pjäs där Paul Scofield är oklanderlig i rollen som Thomas More, kanslern som motvilligt hjälpte kung Henry VIII (Robert Shaw) att stå upp emot den katolska kyrkan för att själv kunna skilja sig och gifta om sig. Den typiska Oscarsvinnaren men också en utmärkt och i alla avseenden oerhört välgjord film – det är bara den lite föråldrade visuella grammatiken som gör det svårt för den att hitta en publik idag. Filmen är kanske ett stycke filmad teater – men den är det också teater med helt lysande skådespelare och fantastiskt foto.
BORDE HA VUNNIT: Ja!
53. TOM JONES (1963)
Nej, detta är inte en dokumentär om Tjuren från Wales utan en frejdig filmatisering av Henry Fieldings bok om den unga kåtbocken Tom och hans äventyr genom 1700-talets England. Filmen är en munter odyssé genom diverse dråpliga upptåg och största behållningen kommer från Albert Finney i huvudrollen och den prunkande stämningen överlag: Det tidiga 60-talet var verkligen den sexuella frustrationens tid och Tom Jones har fortfarande en lite pinsam och buskis-artad charm, samtidigt som den är mycket snyggt fotad och elegant klippt. Lyx-buskis, kan man kalla det.
BORDE HA VUNNIT? Kanske.
52. BEN-HUR (1959)
Inte världens längsta film men förmodligen den Hollywood-film som känns längst att ta sig igenom. Ben-Hur är fortfarande känd som den största av alla storfilmer och i det avseendet är den överskattad och, ja, alldeles för lång. Men Charlton Heston är svår att motstå, i synnerhet när han far runt och runt i den där kortegen.
BORDE HA VUNNIT: Nej.
BORDE HA VUNNIT: Analys av ett mord.
51. AN AMERICAN IN PARIS (1951)
En mysig och på alla sätt vacker film med Gene Kelly steppandes igenom studio-versionen av Paris i gnistrande Technicolor. Det är bara det att Singin’ in the Rain är bättre.
BORDE HA VUNNIT: Nej.
BORDE HA VUNNIT: A Streetcar Named Desire.
50. AMADEUS (1984)
En maffig, blaffig, visuellt överdådig upplevelse – Men jag har alltid tyckt att intrigen hänger ihop lite hipp som happ och berättandet består egentligen bara av separerade scener där mellanrummen är lite för stora, ungefär som om vi ser på en förkortad TV-serie. Milos Formans av många älskade film är definitiv en för sinnena.
BORDE HA VUNNIT? Jag säger nej.
BORDE HA VUNNIT: En färd till Indien.
49. DEN ENGELSKE PATIENTEN (1995)
The English Patient
Liksom en hägring i öknen får man lätt för sig att det här är ett mästerverk men det är det inte. Den engelske patienten är tvärtom två väldigt banala kärlekshistorier, och i grund och botten rena rama tantsnusket – men det är fantastiskt berättat tantsnusk, fantastiskt skådespelat tantsnusk och visuellt vackert tantsnusk.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Fargo.
ALTERNATIVT: Jerry Maguire.
48. MARTY (1955)
En hjärtskärande fin liten film där Ernest Borgnine – som vanligtvis fick spela burdusa skurkar – här spelar en mullig men supersnäll kille som lever ensamt och ömkligt suktar efter kärlek, fastän han har gett upp. Han träffar en kvinna som, liksom honom, är o-ung och ej ansedd som attraktiv och en otroligt fin liten kärlekshistoria vecklas ut framför våra ögon. Filmen har bara ett enda, centralt, problem: Den tar bara slut! Jag var chockad. Den saknar en tredje akt! Men i övrigt, väldigt fin och alltför sällan sedd.
BORDE HA VUNNIT: Troligen.
47. JAG MINNS MIN GRÖNA DAL (1941)
How Green Was My Valley
Filmen som gått till historien inte som 1941 års bästa film utan den som slog Citizen Kane på Oscarsgalan. Denna skandal har gett lite falsk skugga åt John Fords sentimentala skröna om en gammal irländsk by där gruvorna stänger och sönerna måste växa upp för att finna nya drömmar – bland annat (åh nej!) genom de fruktade fackföreningarna (”That’s damn dirty socialism!”). Det är en ganska stel och långsam film, kanske, men ohyggligt vacker och ett måste för entusiaster av filmfoto och gamla skolans Hollywood-berättande.
46. THE ARTIST (2011)
Jo men jag gillar nog The Artist så pass mycket att jag sätter den så här pass högt ändå. När jag såg den trodde jag att jag skulle glömma den på ett år, men även om jag inte sett om den så har jag den färskt i minnet ännu. Det är helt enkelt en fyndig, charmig liten film.
BORDE HA VUNNIT? Ja.
ALTERNATIV: The Tree of Life (men den skulle aldrig ha vunnit)
45. SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST (2003)
Lord of the Rings: The Return of the King
Den vann för att de tidigare filmerna inte vann. Och ja, Peter Jacksons Ringen-trilogi var en fantastisk uppvisning av ren ansträngning. Och jag beundrar denna film, liksom hela trilogin. Men tolv år senare står det också klart att detta är den mest disträa och minst enhetliga filmen i serien, och den skapade också en helt ny frågeställning för filmmediet: Hur många leende karaktärer i slow motion kan man visa i en och samma scen innan allt blir bisarrt?
BORDE HA VUNNIT? Jag säger nej.
BORDE HA VUNNIT: Lost in Translation.
44. AMERICAN BEAUTY (1999)
Sam Mendes’ när det begav sig tokhyllade ros- och plastpåse-drama har åkt på en smärre backlash de senaste åren. Det var onekligen en film Hollywood behövde när det begav sig, en mainstreamifierad indiefilm som gjorde ideosynkrati av verkliga problem och skojade med medelklassens fasad. Det hade gjorts förut, det var bara skönt att det en gång för alla fick ”komma ut” i mainstreamvärlden också. I alla lägen är American Beauty en välgjord film som det inte går att klaga på, så jag förstår inte riktigt vad folk är ute efter.
BORDE HA VUNNIT? Under omständigheterna.
EJ NOMINERAD: Magnolia (!!)
43. BRAVEHEART (1995)
En annan ohyggligt populär film där Mel Gibson gestaltar ett av många Jesus-komplex. Jag känner människor som sett den här filmen fyrtioelva gånger. Jag tycker den är bättre än Gladiator.
BORDE HA VUNNIT? Nja.
ALTERNATIVT: Förnuft och känsla, Il Postino kanske till och med Babe (som faktiskt var nominerad för bästa film).
42. FORREST GUMP (1994)
Återigen, en film som många älskar och som i synnerhet fick mycket beröm när det begav sig. Det är en fint gjord film och ett ganska smart stycke meta-Americana, men jag tycker inte riktigt att den håller hela vägen ut – Är det någon som minns vad som egentligen händer i filmen, förutom att stygga hippie-tjejen skärper till sig eftersom det är fel att revoltera? (Eller hur det var). Nevermind, life is like a box of chocolates antar jag, och det är gulligt med folk som är lite efter.
BORDE HA VUNNIT? Nej.
BORDE HA VUNNIT: Pulp Fiction…
41. OLIVER! (1968)
David Lean blev inte ens nominerad för sitt mästerverk Oliver Twist (1948) men tjugo år senare fick filmatiseringen av Broadway-musikalen bästa film-priset. Jag nämner det bara för att den väldigt tydligt norpar estetiken från Leans film, fast nu i en påkostad storprodukt-förpackning med irriterande catchy låtar och hundratals statister. Regisserad av den store Carol Reed och kanske inte en favorit hos alla, men jag tycker Oliver! när allt är sagt och gjort är en ypperlig musikal som utnyttjar Dickens-berättelsen på ett finfint sätt via bra skådespelare som ger exakt rätt tyngd åt sina karaktärer. 60-talet var ett trist decennium för Hollywood, men de visste fortfarande hur man gjorde storskalig, påkostad underhållning. Nuförtiden, om man ens bemödar sig med att göra musikaler, som Les Miserables (2012), så måste man filma allt i närbilder för viljan att anstränga sig har försvunnit. Här finns dansare, statister, påkostad scenografi, bra musik. En förlorad era av blod, svett och vilja att underhålla. Vemodig nostalgi.
BORDE HA VUNNIT? Ja, under omständigheterna.
EJ NOMINERAD: År 2001 – Ett rymdäventyr (!!!!!)
Fortsättning: #40-1
4 svar på ”Den stora Oscarslistan (1/2)”