Fifty Shades of Grey

Regi: Sam Taylor-Johnson

Vanlig tjej inleder ett kinky förhållande med mystisk miljardär som vill att hon ska bli hans sexslav på heltid.

Film har egentligen alltid setts som en ganska pervers konstform. Inom filmvetenskapen har man kopplat mediet till voyeurism åtminstone sedan Hitchcocks Fönstret åt gården (1954) och porrfilm har funnits ända sedan 1897 då den eventuellt första, Peeping Tom, gjordes.

Därför är det märkligt att sex så sällan fungerar på film. Nästan alltid när man ska göra tilltänkt ”erotisk” film blir slutresultatet kliniskt, fyrkantigt, otroligt långtråkigt.

Också Fifty Shades of Grey – den redan på förhand hit-säkrade filmatiseringen av första bestsellern i E.L James snusktrilogi – är en otroligt tråkig film.

Det är en inkompetent berättad, smått obegriplig, berättelse om två människor som verkligen inte alls kan kommunicera med varandra. Jag hade kunnat vara mycket hårdare mot den, för den är inte mycket mer än banal mjukporr med ett undermåligt manus och tafflig regi, men till s(t)yvende sist är det inte uselheten utan långtråkigheten som präglar upplevelsen. Det var längesedan två timmar kändes så långa som under den tryckta pressvisningen för denna film – som, för övrigt, var ovanligt välbesökt, vilket föranledde en mycket rolig replik från en stor konnässör som ska få förbli anonym: ”Det var värst vad många filmintresserade människor det var här idag”.

Ja, det här med snusk lockar onekligen folk. Inget nytt under kjolen. Den grundläggande konflikten i Fifty Shades of Grey handlar egentligen om sado-masochism, om att utmana sina gränser och frågan om kärlek är möjlig i ett förhållande som bara bygger på ett hypersexuellt maktspel.

Men då är jag väldigt schysst, och förutsätter att boken är någorlunda bättre än filmen, som jag misstänker inte träffar bokens (tydligen väldigt explicita) natur speciellt rätt; filmen är istället tämligen tam och emellanåt  skrattretande antiklimatisk.

Jag önskar faktiskt att den var mer skrattretande – som ofrivilligt komiska ”klassiker” som Nio 1/2 vecka (1986) och Color of Night (1994) – men Fifty Shades of Grey följer den tradiga Young Adult-formulan från i synnerhet Twilight-filmerna där två karaktärer praktiskt taget säger samma sak till varandra om och om och om och om igen utan att någon av dem fattar vad den andra säger.

Vi får inte veta speciellt mycket om den arketypiskt ”vanliga” och ”normala” tjejen med det serietidningsliknande namnet Anastasia Steele (Dakota Johnson) – Varför biter hon sig jämt i läppen? Varför har hon aldrig haft sex? Varför är hon intresserad av engelsk litteratur (vilket hon studerar)?

Hon säger sig ha väntat på Mr. Right – Vi kan föreställa oss att hon inte menar en hopplöst introvert kalkylator-hjärna med stalker-tendenser, som är en dunkel VD för ett supermegastort multimiljardföretag, med en barndom av sexuellt utnyttjande och narkotika, som vill ha ett förhållande där hon enbart är hans sexslav – istället för fredagsmys och älskog ska hon bli ”knullad, hårt”.

Ana verkar känna att tja, nej tack, det verkar ju inte så jättekul det här.

Men Christian, som han heter, ser ju nästan ut som Justin Timberlake och han är så ren och snygg, så hon måste ju ändå gilla honom lite grann. Kanske att de kan ha ett förhållande.

Jag vill göra dig illa, förklarar han.

Jag vill vara din tjej, säger hon.

Jag tänker straffknulla dig, säger han.

Jag tänker vara din tjej, förklarar hon.

Här är mitt ”lekrum” säger han, och öppnar dörren till en ljudisolerad sadomasochistisk ”håla”, och ger henne ett kontrakt, ett ”avtal om ömsesidighet”, där de ska komma överens om hon kan tänka sig saker som anal fisting; under en ”romantisk” middag levereras repliker som ”What’s a buttplug?”

Så tanken är att Ana ska utmana sin sexualitet och Christian ska föreslå för sig själv att han kan känna kärlek på riktigt. Men det kommer ingen intrig. Filmen står och stampar på samma punkt på ett sätt som blir alltmer korkat. Filmen hittar inget sätt att visa oss hur Ana eller Christian tänker – de verkar bara vara två idioter som inte förstår orden de själva säger till varandra. I början av filmen konstaterar Ana att Christian är en sexuell sadist men i slutet är hon ändå chockad över att han vill smiska henne på rumpan med ett läderbälte.

Snuskigare än så blir inte filmen, för övrigt. Det är lite röda rep, närbilder på tuttar och buskigt könshår samt komiska juck i takt med den usla reklamradiomusiken och lite smisk. Filmen är barnförbjuden i USA – Rated R – och det är faktiskt konstigt att filmen inte blir mer sexuellt explicit när den nu har chansen: Istället får vi flertalet mjukporrmontage som blir alltmer bedövande i sin finesslösa och opersonliga stil. Regissören Sam Taylor-Johnson har tidigare bara gjort en långfilm – John Lennon-biopicen Nowhere Boy (2009) – och den minns jag också som en livlös serie reklambilder.

Ni hör att jag inte har mycket gott att säga om filmen, men en sak gör att den blir orättfärdigt sebar: Nykomlingen Dakota Johnson är riktigt, riktigt bra i huvudrollen. Karaktären är så otydlig och tom att det är imponerande hur levande hon faktiskt gör Ana: Trots att replikerna skaver, och att hon biter den där läppen så ofta att det skulle kräva åtminstone en scen där hon applicerar lite munsalva, så skapar hon faktiskt en ung, vanlig tjej som försöker balansera sin fria vilja och sitt goda omdöme med sina lustar, sin äventyrskänsla och sina okontrollerbara känslor för en annan man.

Vem vet. Hade Christian spelats av en bättre skådespelare än den interaktiva skyltdockan Jamie Dornan hade jag kanske gillat Fifty Shades of Grey lite grann. Dornan har en svårare karaktär att gestalta, med ett mer komplicerat förflutet, men hans dumstirriga ansiktsuttryck ger inga inneboende hintar om någon mystik eller några fler dimensioner. Han har rätt look för rollen, antar jag, men mitt emot Dakota Johnson framstår han bara som det han är: Ett ansikte, en look, en kropp i en kostym, känd från TV-serier. Hade karaktären bara varit ett sexobjekt hade det varit en sak, men nu förväntas vi bry oss om honom.

Och det blir svårt, praktiskt taget omöjligt, och inte heller går det att förstå hur han och Ana lyckas ha ett förhållande så pass länge som de ändå har. Fifty Shades of Grey följer Roger Eberts gamla regel om ”idiot-intrigen”: Hade karaktärerna inte varit idioter hade de löst sina problem på en sekund och filmen hade varit slut.

Boken är – naturligtvis – bara första delen i en trilogi. Så fler filmer lär följa. Just när jag kände mig nöjd med att aldrig se fler hobbitar eller Twilight-filmer finns nu en till uppblåst filmserie att följa med ospänning. Men om det ger Dakota Johnson en karriär så är det nästan värt det. Hon ger lindring till en film som egentligen är helt usel, som salva på en rödsmiskad rumpa.

FREDRIK FYHR

*

FIFTY SHADES OF GREY

Originaltitel, land: Fifty Shades of Grey, USA.
Urpremiär: 9 februari 2015 (Los Angeles).
Svensk premiär: 13 februari 2015.
Speltid: 125 min. (2.05).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K/DCP 2K/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Jennifer Ehle, Eloise Mumford, Victor Rasuk, Luke Grimes, Marcia Gay Harden, Rita Ora, Max Martini, Callum Keith Rennie, Andrew Airlie, Dylan Neal, Rachel Skarsten, Emily Fonda, Anthony Konechny, Bruce Dawson.
Regi: Sam Taylor-Johnson.
Manus: Kelly Marcel efter boken av E..L James.
Producent: Dana Brunetti, Michael De Luca, E.L. JAmes.
Foto: Seamus McGarvey.
Klippning: Lisa Gunning.
Musik: Danny Elfman.
Scenografi: David Wasco.
Produktionsbolag: Focus Features, Michael De Luca Productions, Trigger Street Productions.
Svensk distributör: UIP/Universal.