Regi: Shawn Levy
Vaktmästaren Larry, från de förra filmerna, måste åka till British Museum i London för att rädda livet på de magiska figurerna från de förra filmerna.
Det finns många djur i den här filmen men elefanten i rummet är Robin Williams. Inget förstör din tilltänkt glada och frejdiga familjefilm så mycket som en närvaro från andra sidan – Williams är inte ens det enda ”spöket” i filmen utan Mickey Rooney, som också dog förra året, kör förbi i en rullstol i en scen för att leverera några surgubbiga förolämpningar. Filmens titel ljuger inte: Det här är verkligen en gravkammare!
Tyvärr är Robin Williams verkligen jobbig att se i den här filmen, som kom att bli hans sista skådespelarroll. I rollen som den levande dock-versionen av Theodore Rooselvelt är det hans uppgift att leverera pep-talk och höja sabeln i luften – men han ser bara ledsen och trött ut.
Det hade varit mycket mindre jobbigt om inte Gravkammarens hemlighet var en film lika trött, svag och deprimerad som han själv måste ha varit. Det är den tredje och säkerligen sista delen i denna oväntat framgångsrika Natt på Museet-serie som bara existerat för att man behöver filmer som fyller tomrummet och genererar pengar. Engagemanget är skakande lågt. Detta är en film man orkat, inte velat, göra.
Storyn är så tunn att den bara skulle vara ett segment i en riktig film. Om du nu sett de tidiga filmerna så vet du att Ben Stiller har huvudrollen och att han spelar en nattvakt på ett museum där allt från tavlor till statyer kommer till liv om natten – detta på grund av ”magi” från en egyptisk guldbricka, som ser lite grann ut som en gyllene bricka Marabou-choklad.
Liksom andra fabriksproducerade mainstream-filmer med bra skådespelare och någorlunda hög budget var den första Natt på Museet (2006) en helt okej film; den fick mig att minnas 90-talsspektakel som Jumanji (1995) på samma sätt som äldre generationer säkert minns hur Erroll Flynn slogs mot Basil Rathbone eller hur Abbott och Costello mötte Frankenstein på 1940-talet.
Liksom andra fabriksproducerade uppföljare på mainstream-filmer var dock Natt på Museet 2 (2009) en själlös och otroligt slö film som havererade i en kaotisk frenesi som bara bottnade i att ingen brytt sig om något som hände framför kameran.
Den tredje filmen är om inte ännu sämre så åtminstone mycket tråkigare och dubbelt så passiv. Här har man knappt försökt. I ett cyniskt kalkylerat reklamsyfte åker Larry, som Stillers karaktär heter, till London för att på British Museum återuppväcka figurerna där, med Marabou-tackan, för att lista ut varför den nämnda tackan börjat rosta – vilket i sin tur gjort att våra kära (tydligen) figurer börjar förvandlas till permanent vax och plast.
Detta är inte en story så mycket som en ursäkt för att få gå genom olika rum och få se specialeffekter agera sina renderade sekunder och minuter. Vi får se en fager Sir Lancelot (Dan Stevens) slåss mot en drake medan Nils Karlsson Pyssling-versionerna av Owen Wilson och Steve Coogan blir dränkta i apkiss. Bokstavligt talat, förstås.
Det finns ingen rimlig anledning till att figurerna från den första filmen följer med Larry till London men den här typen av filmer är så fobiskt skräckslagna för allting originellt eller nytt att de gärna finner de mest långsökta och uppenbart idiotiska sätt att äta och behålla sin kaka. Karaktärer dör för att få komma tillbaka och filmen älskar vissa klyschor så mycket att den måste klämma in dem på de mest olämpliga och konstiga ställen. Tempot är taktlöst och yrvaket; filmen ramlar fram över sina egna fötter för att komma till slutet och räkna pengarna.
Manusets mekanik är dött och automatiskt. Varje replik som inte är exposition är en plantering eller ett dåligt skämt. Detsamma gäller för varje scen som inte är en serie specialeffekter – eller special-defekter som Ricky Gervais, som birollsintendenten från de förra filmerna, säger i en av de få lustiga vitsarna.
Den närapå enda nya karaktären, neandertalaren Laaaa (också spelad av Ben Stiller), är inte ett dugg rolig och visar sig snart existera bara för att hänvisa oss till Larrys egen son Nick (Skyler Gisondo), som han måste bonda med via fullständigt lufttunna manussidor, och en säkerhetsvakt spelad av Rebel Wilson som återigen får skämta om att hon är tjock; nu med brittisk cockney-dialekt (egentligen är hon från Australien).
Filmen följer troget de tidigare: Allt är tråkigt och ospännande. Humorn är inte ett dugg rolig och oftast verbal och inte direkt anpassad för barn (att se denna film dubbad till svenska borde vara en hopplös upplevelse för alla). Skådespelarna är alltför bra (Hugh Jackman och Ben Kingsley dyker upp i den här filmen) och eftersom de ändå inte bryr sig ramlar de ofta ut i värdelösa improvisationer som bygger på puckade repetitioner av samma gester och repliker om och om igen. Det ser ut som när vuxna står och tramsar sig på sina ungars barnkalas.
Det finns ett kortfattat signalement man kan ge den här filmen: Det är en sådan film som klipper till stickbilder på London till tonerna av The Clashs London Calling – tätt följt av en scen där en säkerhetsvakt somnar i en stol. All slags realism har förstås varit fjärran dessa museenätter till att börja med, men man bör få en anledning att acceptera tramset och inte tillåtas sitta och gnälla på hur dåligt allt egentligen är. Det är så underhållning fungerar: Det får vara lite dåligt, men är det tråkigt och slappt gjort så är det inte underhållande. Ungar är smartare än den här filmen tror.
FREDRIK FYHR
*
NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET
Originaltitel, land: Night at the Museum: Secret of the Tomb, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 17 december 2014 (Egypten, Jamaica, Trinidad och Tobago).
Svensk premiär: 6 februari 2015.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 6K; DI 4K/35 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ben Stiller, Robin Williams, Owen Wilson, Steve Coogan, Ricky Gervais, Dan Stevens, Rebel Wilson, Skyler Gisondo, Rami Malek, Patrick Gallagher, Mizuo Peck, Ben Kingsley, Dick Van Dyke, Mickey Rooney, Bill Cobbs, Andrea Martin, Rachael Harris, Matt Frewer.
Regi: Shawn Levy.
Manus: David Guion, Michael Handelman.
Producent: Chris Columbus, Shawn Levy, Mark Radcliffe.
Foto: Guillermo Navarro.
Klippning: Dean Zimmerman.
Musik: Alan Silvestri.
Scenografi: Martin Whist.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, 21 Laps Entertainment, 1492 Pictures, TSG Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).