The Theory of Everything

Regi: James Marsh

Biopic om den geniala fysikern Stephen Hawking som fortsatte sina fysiska framsteg även när han inte kunde prata eller gå, på grund av en aggressiv nervsjukdom.

En biopic har i uppgift att ge oss en känsla av förundran, eller åtminstone en personlighet att sätta på huvudpersonen. The Theory of Everything handlar om Stephen Hawking, men hade lika gärna kunnat handla om en brödrost. Allt i den är så anonymt, mekaniskt och karaktärslöst att det är svårt att föreställa sig att de inblandade haft något som helst intresse av Hawking – eller att de haft otroliga problem med att klämma in honom i en sådan här film. Det är det slutgiltiga beviset på att man kan göra en McDonald’s-film om vem som helst.

Den sympatiske Eddie Redmayne har huvudrollen, och eftersom han skildrar en person som ”gradvis” blir mer och mer allvarligt sjuk så har han blivit Oscarsnominerad fastän det borde ingå i en skådespelares grundutbildning att kunna gestalta sjukdomar. Jag har aldrig förstått varför skådespelare alltid ska prisas för sådant här – de är skådespelare, vad förväntar vi oss att de ska göra?

Det är inget fel på Redmayne. Problemet är att han inte gestaltar någon ”gradvis” sjukdomeskalering. Filmens bedövande långtråkiga berättarstil gör det – klippningen är fruktansvärt ryckig, montagen hafsiga och oinspirerade och överlag plågas The Theory of Everything av en konstig rytm som hela tiden gör att filmen känns ojämn och syntetisk.

Skådespelarna tillåts ingen luft i filmen. Vi hinner inte ens se vad de försöker göra i den ena scenen förrän det är dags att kasta oss över till den andra – och det är även därför Felicity Jones, som spelar Hawkings (får man förmoda) hårt pressade fru Jane, aldrig får vara så bra som jag tror hon egentligen är; det är som att titta på en två timmar lång trailer där inget hänger ihop.

Alla skådespelare drabbas av samma cinematiska halshuggning. I första segmentet av filmen, där Hawking går på Oxford, har han en kompis (Harry Lloyd) vars karaktär vi får veta noll om; han sysslar med en PhD vi inte får veta vad den handlar om (jo, förresten, den handlar om ”tid” – vad det nu betyder) och hans lärare spelas av David Thewlis, vars karaktär får så lite personlighet att det är svårt att sluta föreställa sig honom som en professor Lupin på Oxford, efter att han sparkats från Hogwarts.

Den allra största synden – och det kanske största beviset på den här filmens dåliga omdöme – är att Jane Hawkings mamma spelas av Emily Watson, som inte ens föräras en introduktion i filmen och som jag svär inte är med mer än två minuter sammanlagt, utan att få göra något annat än att leverera ett par sketna små plot points.

Men något annat än plot points och automatiska verktyg för storybyggande har inte The Theory of Everything. Filmen är en serie montage med öar av dramascener som är så tunna på vettig dialog att de ibland är direkt svåra att förstå; ofta huggs de av med brysk fade-out just när de kommit igång och ett montage tar oss plötsligt x antal år framåt i tiden (vi vet aldrig riktigt vart vi är när en ny scen börjar). Detta leder till en sömnframkallande form där man alltid väntar på att saker ska hända – Hawking ska förstå att han har en sjukdom, hans fru ska älska honom ändå, de ska få barn, han ska ge ut sin avhandling, hans sjukdom ska förvärras, etc – varpå dessa saker händer strax innan man ens hinner tänka klart tanken. Man är aldrig inuti filmen. Man tar bara in det man ser, som en utomstående konsument. Ens puls förändras aldrig. Sinnet är avtrubbat. Detta är inte en film, det är en maskin.

Hawking är inte heller någon riktig människa i denna film; han är bara en central del av maskinen, ett tomt objekt som ska föras framåt mellan kuggarna. Är du intresserad av fysik bör du läsa en bok, för här finns ingenting att lära sig. Är du intresserad av Stephen Hawking får du inte veta något om hans liv här. Så fort Jane säger att hon är gravid klipper vi till bilden av en bebis. En annan gång kysser de varandra – och genast klipper vi till ännu en bebis. Vadan denna skräck för gravida magar och förlossningar? Minsta realistiska anspråk existerar inte i den här filmen.

Visst är Richard Hawkings liv en fin berättelse och visst fick hans fru Jane kämpa? Jag antar det. Det påstås det i filmen men filmen visar aldrig något av det. Det är bara en uppvisning av själlösa klyschor. Filmen hade kunnat handla om en atlet, en sångare, en författare, en apa, en papegoja eller en totalt okänd, medelåders frimärkessamlare i Sheffield. Genom biopic-generatorn denna film följer skulle det fortfarande handla om en ”speciell” eller ”hedervärd” människa, ty musiken skulle svalla och ingen skulle tillåtas ställa frågor.

Det är konstigt att filmen är så uselt regisserad – för det är den verkligen; den är full av konstiga pauser, dåligt timad klippning och diffust levererade repliker som inte ger oss de aha-upplevelser filmen verkar tro. Regissören James Marsh har gjort dokumentärer som Man on Wire och Project Nim så man skulle tro att han visste hur man gjorde en biopic – i synnerhet eftersom hans senaste spelfilm Shadow Dancer minst av allt var dåligt regisserad.

Men det ser inte ens ut som att The Theory of Everything har regisserats av någon; snarare verkar det ibland som om skådespelarna fått klara sig själva medan Marsh skolkat från jobbet. Det patetiskt billiga manuset bidrar till känslan av att bara titta på en tredjedel av en film. Titeln refererar till den mytomspunna idén om en universalteori som Hawking länge trodde vi snart skulle knäcka – senare verkade han ha ändrat sig, men det spelar lika lite roll som något annat i den här filmen. Den borde heta The Theory of Nothing – den titeln refererar åtminstone till filmens innehåll.

FREDRIK FYHR

*

THE THEORY OF EVERYTHING

Originaltitel, land: The Theory of Everything, Storbritannien.
Urpremiär: 7 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 25 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 30 januari 2015.
Speltid: 123 min. (2.03).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: SxS Pro; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Eddie Redmayne, Felicity Jones, Harry Lloyd, David Thewlis, ALice Orr-Ewing, Michael Marcus, Emily Watson, Michael Marcus, Thomas Morrison, Simon McBurney, Guy Oliver-Watts, Lucy CHappell, Charlotte Hope, Abigail Cruttenden, Christian McKay, Tom Prior, Adam Godley, Sophie Perry, Finlay Wright-Stephens.
Regi: James Marsh.
Manus: Anthony McCarten byggt på boken Travelling to Infinity: My Life with Stephen av Jane Hawking.
Producent: Tim Bevan, Lisa Bruce, Eric Fellner, Anthony McCarten.
Foto: Benoît Delhomme.
Klippning: Jinx Godfrey.
Musik: Jóhann Jóhansson.
Scenografi: John Paul Kelly.
Produktionsbolag: Working Title Films.
Svensk distributör: UIP.