Regi: Don Hall, Chris Williams
Fjortonårig uppfinnarkille, och hans robot Baymax, samlar ihop ett gäng ”nördkompisar” för att besegra mystisk superskurk med ond plan.
Disney är som en gammal vän det gått snett för och som man ser på med lite vemodig blick. Disney är inte bara företaget som en gång satte standarden, de är anledningen till att en standard fanns.
Och i dag…?
Suck, jag vet inte. Jag kan inte minnas senaste gången jag såg en riktigt bra Disneyfilm. Men vad värre är: Jag kan inte minnas när jag såg en usel heller. Jag kan inte minnas senaste gången jag såg en Disneyfilm som kändes som resultatet av ärliga manusförfattare, kreativa animatörer och en idé med större värdighet än att samla ihop popkulturella referenser och fylla en film med dem för att sälja en produkt så säkert som möjligt.
De skapar inget längre, men de försöker verkligen för mycket medan de gör det. Big Hero 6 är inte bara en superhjältefilm utan en Marvel-film med Young Adult-inslag och den har minst ett öga riktat på den lukrativa asiatiska marknaden (filmen utspelar sig i ”San Fransokyo…” eh). Det är ingen dålig film, antar jag, men varför får jag känslan av att ungarna kommer gilla leksakerna och TV-spelen mer än själva filmen? Filmen är bara som ett svart hål i epicentrat, en konglomerats meta-McGuffin, själva avtryckarknappen som gör hela kampanjen möjlig.
Det är den perfekta filmen att se om du bara vill se en modern produkt i vår tidsålder – En hi tech-story med action och vitsar, en förutsägbar intrig ledd av en söt kille och hans gulliga maskot. Den har verkligen allt utom ärliga impulser, intuition och kreativitet; riktiga överraskningar, som skulle avslöja att människor faktiskt ligger bakom den.
Storyn är den typiska origins-storyn (och om vi betvivlar det finns en rolig sidofigur som är redo att förklara det för oss i en av många metavitsar) där en smart och därför utstött liten kille På Grund Av Orsaker är föräldralös och ensam i världen; tidigt lär vi oss att han gick ut high school vid tretton års ålder. Nu är han fjorton och ett frustrerat geni på pojkrummet. På Grund Av Vidare Anledningar träffar han lite ”coola nördar” på ett labb som samtidigt är en skola av något slag – X-Men ringde och vill ha sin idé tillbaka men… vänta, det här är redan en Marvel-film, nevermind…
Killen heter Hiro (ett japanskt namn som förstås låter misstänkt likt engelskans hero… återigen; eh?) och han har en fantastisk uppfinning som Onda Skurkar vill ta patent på: Av Anledningar har Hiro en stor robot som ser ut som en stor marshmallow-gubbe, har en söt röst och fungerar som en sjuksköterska. I takt med att de obligatoriska scenerna kommer och går måste Hiro samla ihop nämnda coola gäng för att bilda superhjälteliga och tillsammans med roboten (som för övrigt har det för mig obegripliga namnet Baymax) lista ut exakt vad skurken vill och hur de ska stoppa honom från att genomföra sin superonda plan.
Så, filmen har ett sedvanligt utbud av actionscener, småroliga karaktärer och hyggliga skurkar och emellanåt fungerar filmen på en basal nivå trots att alla ”överraskningar” är väntade (Vem Är Egentligen Skurken? Hur Snäll Är Egentligen Huvudpersonen? Är Inte Baymax Egentligen Snäll Och Ovåldsam?) och att Big Hero 6 liksom så många andra filmer av samma slag glömmer att visa oss något vi inte sett bland allt det vi redan sett. Det finns ingen spinn, ingen twist, bara samma gamla schwing, scwhoop och schwung med lite sentimentala stråkar och skämt emellanåt. (En dålig tendens är att flera av dessa är cyniskt ”självmedvetna”, som när karaktärerna själva påpekar logikluckor och lata delar av manuset, som om detta inte bara skulle göra det ännu mer uppenbart).
Jag gillade filmens lite retro uppbyggnad, där uppbyggandet av karaktären och skapandet av hjälten alltid tar tid, men jag kunde inte skaka av mig misstanken att de som ligger bakom Big Hero 6 kalkylerat även just min reaktion, att också jag är planerad del av den breda målgruppen. Tim Burtons Batman (1989), till och med Sam Raimis Darkman (1990) och Terminator 2 (1991) – det kryddas, lånas och stjäls rakt av också från 80-talisternas heliga kor.
Disney är ett av världens största företag och i den ekvationen finns inte längre plats för kreativitet. En gång i tiden fanns det däremot det – på 80-talet sparkade ledningen hela animationsavdelningen och ersatte den med en ny, för att skapa en kreativ reboot, som gav oss Skönheten och odjuret (1991), Aladdin (1992) och Lejonkungen (1994). Även efter det fanns en viss tendens att hotta upp saker i grunden – som i den underskattade Kejsarens nya stil (2001) till exempel. Men någonstans tog det stopp.
Och, förresten, ska jag ens behöva nämna vart allt började? Walt Disney, som var en verkligt visionär konstnär som ville göra animation till en universell filmgenre som skulle mätas med spelfilmer av alla olika genrer? På 1930- och 40-talet genomförde han fyra mästerverk (och Dumbo) på raken och förändrade filmhistorien genom att sparka upp dörren för den animerade långfilmen så hårt att den förblev öppen.
Jag önskar att jag kunde se Big Hero 6 – ett funktionellt stycke underhållning – utan att tänka på det. Men skuggan av Walts visioner – och eftermälet man nu tar för givet och vars ursprung faller i glömska – ligger för dyster över min upplevelse; i synnerhet sedan Pixar och DreamWorks kom in i bilden. Jag blir ledsen av att se Disney äta intäkter fastän de är kreativt bankrutta.
Ändå misstänker jag att det kommer höjas entusiastiska röster över Big Hero 6 för jag tror man vill tycka om den. Reklamen är sympatisk. Liksom studions förra långfilm Frost är Big Hero 6 en film som varit populär bland kidsen innan de ens sett filmen och det var inte speciellt förvånande att den slog ut Interstellar i intänkter de gick upp samma vecka i USA.
Och är du nio år, så… tja, du är nio år och jag avundas dig. När jag var i din ålder såg jag Dennis the Menace och Ninja Kids och tyckte det var jättebra filmer det också.
Och, visst, Big Hero 6 har fart och fläkt, hjältar som slåss mot skurkar, söta robotar, ironiska vitsar, tårdrypande sentimentalitet och allt du nu behöver för att bli underhållen om du bara vill se en massa saker du redan sett förut. Men i jämförelse med vilken annan superhjältefilm som helst är den varken bra eller dålig. Och den är blek och lättglömd om man jämför med Disneys riktiga klassiker – och varför ska man inte göra det?
FREDRIK FYHR
*
BIG HERO 6
Originaltitel, land: Big Hero 6, USA.
Urpremiär: 23 oktober 2014 (Tokyo International Film Festival).
Svensk premiär: 30 januari 2015.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: Digital/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare (röster): Scott Adsit, Royan Potter, Daniel Henney, T.J. Miller, Jamie Chung, Damon Wayans Jr, Genesis Rodriguez, James Cromwell, Alan Tudyk, Maya Rudolph, Abraham Benrubi, Katie Lowes, Billy Bush, Daniel Gerson, Paul Briggs.
Svenska röster: Benjamin Wahlgren, David Lindgren, Morgan Alling, Ayla Kabaca, Ison & Fille, Nour El-Refai.
Regi: Don Hall, Chris Williams.
Manus: Jordan Roberts, Daniel Gerson, Robert L. Baird, byggd på karaktärer av Duncan Rouleau och Steven T. Seagle.
Producent: Roy Conli.
Klippning: Tim Mertens.
Musik: Henry Jackman.
Scenografi: Paul A. Felix.
Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios, Walt Disney Pictures.
Svensk distributör: Disney
6 svar på ”Big Hero 6”