Mommy

Regi: Xavier Dolan

Fattig, ensamstående mamma försöker uppfostra sin glada men brutala tonårsson, som har ”psykologiska störningar” som sätter käppar i hjulet för tillvaron vid fler än ett tillfälle.

OBS: Jag är sen till festen vad gäller denna film, så denna text kom att handla mer om Xavier Dolan än om filmen Mommy, som andra redan öst värdigt beröm över.

Det råder helt enkelt inga rimliga tvivel – Xavier Dolan är en storartad begåvning. Den som försöker höja ett skeptiskt ögonbryn, och komma med något smart ifrågasättande, hittar inga hållbara argument. Detta eftersom film är en konstform lika mycket som ett hantverk och det syns när någon behärskar båda. Säga vad man vill: Dolan behärskar båda, och han är en gamla skolans auteur i en ung, energisk kropp.

Jag tror inte att den tjugofemårige kanadensaren, dubbad till underbarn, försöker bekräfta något för någon. Jag tror inte att han vill provocera. Jag tror inte han har en hemlig agenda. Jag tror inte att han bryr sig om politiska poänger eller nämnvärt mycket om prestige. Jag tror på vad mina ögon ser: Att Dolan helt enkelt är en cinematisk naturbegåvning. Han arbetar utefter en Mozartsk logik och han trollar fram filmiska symfonier ur intet.

Eftersom detta är en senkommen positiv recension (av många) på hans senaste film Mommy, behagar jag stanna kvar på den här punkten lite mer. Det är så otroligt viktigt att Dolan finns eftersom han är ett levande bevis på att filmer är komplicerade saker som behöver upphovsmän som vet vad de gör. Filmmediet har existerat i 120 år – det är kort tid, men vi borde ändå ha kommit längre. Vi borde ha fler regissörer som gör filmer om ALLT, eller om vad som helst hur som helst, i svartvitt, sepia eller varför inte infrarött. Fler filmer gjorda i det totalt fyrkantiga bildformatet 1:1, fler splitscreens, mer rörliga kameror, överdrivet långa montage för sakens skull – experimentella voice-overs, oförklarade karaktärer, vältrande i ambiguitet och total oförutsägbarhet, allt på grund av själarna hos de som gör själva filmen. Vi borde ha fler filmskapare som använder hela mediet som sin canvas. Det är fasansfullt att se hur såväl publik som kritiker vant sig, och förväntar sig, klyschor och konventioner. Det är nyttigt att de slaktas.

Som en livslång filmätare är jag förstås fullständigt partisk när det kommer till regissörer som Dolan; regissörer som verkligen gör film. Visst finns det många regissörer som finns att beundra för många anledningar, men deras verkan bygger ofta på film som förlängning av ”högre stående” konstformer som bildkonst (Roy Andersson), teater (Haneke), litteratur (Farhadi), psykologi (Östlund), politik (Denis) eller varför inte industri (Michael Bay) och kapitalism (valfri exploitation-regissör).

De är regissörer som egentligen är intresserade av en massa andra saker än just film; film som hantverk och konstform tenderar att komma i andra hand efter att de hittat ”sin” speciella ”stil”. Men Xavier Dolan – liksom Paul Thomas Anderson, Almodóvar, Carax, Sokurov, Cianfrance, Steve McQueen och andra av världens nu levande bästa filmregissörer – använder sig av filmberättandet i grunden. Det börjar och slutar med det cinematiska. Vad annars ska film vara?

Jag menar, finns det någonting som Xavier Dolan inte behärskar? I sina fem filmer framstår en kristalliserad talang. Han föredrar långa, ekletiska, exploderande emotionella filmer – ja. Han är tjugofem år och han har en tjugofemårings temperament. Men inuti överflödet syns en oerhörd intelligens, behärskning, fokus och integritet. Han förstår hur en berättelse fungerar. Han förstår hur bilder kan uttrycka känslor. Han vet hur känslor, i sin tur, kan föreslå idéer. Han vet hur han ska dirigera skådespelare. Han förstår foto, klippning, rytm. Han förstår relationen mellan bild och ljud; han förstår musik, när den ska vara diegetisk och icke-diegetisk (lästips). Han vet vad som behöver sägas i dialoger och vad som inte behöver sägas; när blickar och handlingar ska föra karaktärernas talan och när de måste förklara sig; han förstår när och hur ellipser behövs; han förstår filmens mystiska effekter. Han förstår allt detta bättre än de flesta som är dubbelt så gamla som honom själv. Han kan film så väl att han vet, oerhört väl, när han bryter mot reglerna – vilket är typ jämt – och varför han kommer undan med det.

Jag har inte utrymmet här och nu att gotta ner mig i alla lyckade resultat som Dolans ekvationer skapar men en sak som fascinerar mig i Mommy, liksom i hans mästerverk Laurence Anyways, är hur hans totalt eskapistiska och fantasirika vältrande i effekter samtidigt skapar realism i hans filmer. Jag är fortfarande inte säker på hur i helskotta han gör det, men han levererar sina drömska bilder så att verkligheten därunder sipprar genom dem.

Jag tror mycket har att göra med skådespeleriet. Berättelsen om tonåriga Steve och hans skamfilade morsa har förstås inneboende socialrealistiska förtecken och de storartade framträdandena av Anne Dorval och Antoine-Olivier Pilon hade kunnat vara lika bra i en torr, avskalad, grådaskig, pliktskyldig dramafilm. Dolan vet detta. Han vet att skådespelarna är lysande, så medan de ger realistiskt liv åt karaktärerna gestaltar Dolan, i sin tur, deras inre känslor med bombastiska montage som fungerar just på grund av sina excesser. Ta bara en sådan sak som att ett montage går till Wonderwall – ja, Oasis-låten – men inte bara (som ”reglerna” dikterar) någon minut av den, utan hela låten. För att ingen människa ser ju trots allt sitt liv passera förbi i en halv låt.

Det där med livet som passerar är en annan grej som Dolan fångar fantastiskt bra. Mommy, liksom Laurence Anyways, är en film som är besatt av människor. Inte ”karaktärer” utan verkliga människor. Någon har bestämt att ”filmkaraktärer” ju ”måste” vara bestämda och ha förutsägbara mönster, så att de kan ”representera” diverse saker, men i verkligheten är ju människor vandrande gråskalor och representerar inget annat än sig själva.

Dolans karaktärer är förstås excentriska, men inte konstigare än excentriska människor man träffar i verkligheten: Det finns ingen jonglerande Johnny Depp som droppar konstiga repliker, utan en tonårig kille som häver ur sig rasistiska glåpord för att i nästa stund ta på sig mascara och mima till Celine Dion. Det finns ingen politisk poäng i det. Det är bara en realistisk bild av en kanske något ovanlig människa. Karaktärerna är omöjliga att sätta etikett på, deras integritet helig; de behandlas med mer respekt än vi i många fall behandlar våra medmänniskor.

Så här långt i texten inser jag att det är lönlöst för mig att försöka förklara vad jag tycker om i just Mommy. Må så vara. Jag är sent ute med en recension. Många andra har skrivit positiva recensioner som jag lika gärna kan ställa mig bakom.

I korthet är Mommy en otroligt gripande film om Diane, smeknamn ”Die”, en kvinna ur arbetarklassen som gör allt hon kan för att betala hyran och få respekt från omvärlden, samtidigt som hon tar hand om sin son Steve, en våldsbenägen yngling med ADHD och anknytningsproblematik. Den stammande högstadielärarinnan Kyla (Suzanne Clément), som (antyds det) gått in i väggen, hjälper så gott hon kan. Hon är fantastisk.

Detaljerna är inte klara inledningsvis – som sagt, Dolan vet hur man utnyttjar narrativer och han utmanar oss genom att introducera Steve för oss som en ligist som kommer ut ur en anstalt av oklar art. Han är inte rolig att ha att göra med. Oresonlig, högljudd, våldsam, kanske direkt farlig för honom själv och för andra. Hur förändras vår blick när vi lär oss att han inte är ”frisk”?

För min del kan det bara beskrivas med klyschor som att det hela greppade tag i mig ”djupt och oförklarligt”. Jag tror att alla kan relatera till utanförskap och känslan av att vara missförstådd. Alla förstår instinktivt den komplexa relationen mellan förälder och barn. De flesta av oss, om vi inte redan har en diagnos, har någon gång funderat på vilken bokstavskombination som skulle sättas på oss – och många föreställer sig rentav en tröst i tanken.

Som sagt vet Dolan hur han ska berätta en historia och han tar sig de friheter han behöver. En inledande text förklarar att vi faktiskt befinner oss i ett ”fiktivt Kanada”, men det gör han bara för att vi ska förstå att den här berättelsen kommer att sluta i tårar.

Är det bara sorgetårar? Än mer fascinerande: Dolan har en sådan koppling till känslan av hur livet är att han kan göra de mest tragiska berättelser hoppfulla; Mommy är, liksom Laurence Anyways, en feel-good lika mycket som en feel-bad, eller en feel-weird eller kanske bara feel-feel-feel.

Avslutningsvis vill jag påpeka att jag inte är en okritisk idiot-fanboy. Just denna ambivalenta grund, den obstinata oviljan till att vara specifik eller tråkig, kan sätta käppar i hjulet för Dolan; det visade till exempel hans förra film Tom at the Farm som väl var mer intressant än bra – Därutöver är jag livrädd för att han inte ska lyckas förnya sig när han blir äldre; tänk om han fortsätter på samma karaktäristiska excess-spår tills all kolsyra försvinner och hans cinematiska styrkedryck blir avslagen och flat. Ja, tänk om han blir en Tim Burton eller en Wes Anderson (fans av den sistnämnde får ursäkta).

Och så är Mommy också en väldigt lång film, oundvikligen lite ojämn, och utan den enhetlighet och självklarhet som ett mästerverk har (som till exempel Laurence Anyways) – det bara är så, till exempel, att den lysande karaktären Kylas bakgrund och motivationer blir kryptiska; inget fel med det, på det stora hela, men det ligger och skaver om man ska vara petig… Ja, jag önskar att jag kunde vara mer specifik, men jag har ingen lust. Kanske jag haft det i en tidigare recension (såvida jag inte missade något så pressvisades inte Mommy i Göteborg, där jag bor, så jag fick glatt traska till biografen för att se den med folket) men nu andas det hela en slags epilog-stämning.

Jag säger vad de andra har sagt: Mommy är en fenomenal film gjord av en fenomenal regissör. Ett filmtåg genom en radda höjdpunkter, och lika mycket en hjärtskärande skildring av riktiga människors riktiga problem i den riktiga världen som ett mustigt drunknande i deras – alla våras – känsloliv; saker som inte kan förklaras på bättre sätt än Dolan kan skildra det – komplett med Noel Gallaghers hostning under den första sekunden av Wonderwall.

FREDRIK FYHR

*

OBS#2: Mommy är en av mina så kallade ”klämfilmer” och den kvalar in retroaktivt på min årsbästalista.  

*

MOMMY

Originaltitel, land: Mommy, Kanada.
Urpremiär: 22 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 6 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 9 januari 2015.
Speltid: 139 min. (2.19).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/DCP/1:1, 1.85:1 (en sekvens).
Huvudsakliga skådespelare: Anne Dorval, Antoine-Olivier Pilon, Suzanne Clément, Patrick Huard, ALexandre Goyette, Michèle Lituac, Isabelle Nélisse, Pierre-Yves Cardinal, Viviane Pascal, Natalie Hamel-Roy.
Regi: Xavier Dolan.
Manus: Xavier Dolan.
Producent: Xavier Dolan, Nancy Grant.
Foto: André Turpin.
Klippning: Xavier Dolan.
Musik: Noia.
Scenografi: Colombe Raby (art direction).
Kostym: Xavier Dolan.
Produktionsbolag: Metafilms, Sons of Manual, ospec. Super Écran, Téléfilm Canada, SODEC.
Svensk distributör: NonStop Entertainment.