Jönssonligan – Den perfekta stöten

Regi: Alain Darborg

En biltjuv (?) vid namn Charles Ingvar Jönsson (Simon J.  Berger) vill hämnas på en bankpamp vid namn Wallentin och samtidigt sno 500 miljoner av henne, så han samlar ihop flådiga bankrånaren Ragnar Vanheden (Alexander Karim), självmordsbenägna bombexperten Harry (Torkel Petersson) och gamla flamman/kassaskåpssprängaren Rocky (Susanne Thorin) för att genomföra denna muppiga kupp.

Den här filmen heter Den perfekta stöten, men är marknadsförd med ett ”Jönssonligan” i titeln. Ordet återkommer aldrig i filmen, vare sig i tal eller i bild. Ta det som ett tecken på att det är en reboot på svajiga ben. Som om någon sagt: ”Vadå, den måste ju heta Jönssonligan åtminstone – annars kommer ju ingen köpa en biljett!”

Låt mig bara få det bra ur vägen först: Skådespelarna är helt okej. Ingen kan säga att de inte gör vad de kan – de verkar rentav haft roligt. De behöver inte skämmas. Det är inte deras fel att de sitter fast i en tondöv film som inte har en aning om vad den vill. Å ena sidan är det en komedi som inte är rolig, och fult våldsam; å andra sidan är det en lam, från 11-år-vänlig heist-rulle som är korkad och dåligt gjord, som om det vore en komedi. Minst av allt är det en familjefilm.

Nu tycker jag ändå vi ska ha ett och annat klart för oss: Detta är inget helgerån. De gamla Jönssonligan-filmerna var nämligen aldrig speciellt bra. Men det är å andra sidan inget problem eftersom Den perfekta stöten har noll att göra med dem.

Det borde vara en typisk ”Tänk om”-film. Tänk om Jönssonligan var, öh, ”coola”, antar jag. Så, okej, visst – vad skulle det vara för film då?

Jag vet inte. Den perfekta stöten vet inte heller. Det borde ju vara ”coola Jönssonligan”, men icke. Den har ingen plan. Jag menar det inte som ett skämt. Den här filmen är obönhörligt förvirrad.

Säga vad man vill om Jönssonligan-filmerna men de var vad de var. Till och med lilla Jönssonligan var vad det var. Den perfekta stöten har däremot ingen egen logik och det är plågsamt klart redan från första början. Det är en sådan där film där man möjligen kan gilla något man ser, men man gör det osäkert, utan att veta varför eller om tanken ens är att man ska gilla det.

Medan regin är drönarlik och fotot fult – helst vill filmen visa oss trånga närbilder – så blir filmen på allvar sinkad av ett riktigt dåligt manus; den typen av talanglös hypotes jag antar att man finner i inlämningsuppgifter på manusskrivarskolor.

(Ja, jag tänker bli långrandig nu)

I början av filmen har vår vän Charles Ingvar Jönsson en farbror vid namn Ralf (Niklas Falk) som han stjäl bilar tillsammans med och som tydligen ”lärt honom allt” (vad det nu är): Efter att de snott en Porsche kommer filmens skurkar på besök och gör Ralf illa. Usch då! Då måste vi ju på allvar tycka synd om Charles, eller hur? Visst är väl det en ”regel”, eller hur? Är det inte så filmer fungerar?

Fel. Det måste finnas något personligt där också. Något som bryter mot regler, eller utnyttjar dem av rätt anledningar. Vem är Ralf, vem är Charles? Varför stjäl de bilar? Manuset vill inte kalla Charles för ”Sickan” men är inte ens smart nog att låta någon kalla honom Charlie. Den tunna, uppenbara uppbyggnaden med farbror Ralf är långt ifrån stimulerande och misslyckas helt med att göra Charles empatisk – inte minst eftersom han senare visar sig vara kontrollfreak och kallas för ”rain man” vilket gör det ännu svårare att förstå hur han ”sörjer” Ralf.

Vilket han gör, i en och annan plågsamt fyrkantigt inkämd scen när han ska gråta och visa känslor, bara för att påminna oss mitt i det ”typ roliga” att filmen ska vara ”typ allvarlig” också. Men vilket är det?

Eller vad är det? Vem är du, Charles Ingvar Jönsson 2.0? Filmen misslyckas med basal karaktärsuppbyggnad. I början stjäl han bilar. Okej, han är biltjuv. Senare förvirrar filmen sig själv med sin 80-talsupplaga och gör honom till ett kriminellt mastermind som kan prata ryska – någon enhetlig personlighet finns inte. Tanken är att han ska ha haft ett förhållande med kassaskåpssprängaren Rocky (Susanne Thorson) men ingen av dem ger någon antydan till att de någonsin varit i närheten av varandra. Men när hon blir uppflörtad av Vanheden (Alexander Karim) ska Charles bli svartsjuk… och inget av det leder någonstans överhuvudtaget.

När vi träffar Harry (Torkel Petersson) så är han på väg att ta livet av sig. Vi lär oss att han är en alkoholist som sörjer sin förlorade kontakt med sin familj och faktumet att han som fackombudsman fick alla arbetare på en gruva avskedade. Så ”roligt”.

Torkel Petersson är å andra sidan stabil och gammal i gemet vad gäller den här typen av filmer. Han verkar veta hur han kommer att se ut på duken, medan de andra skådespelarna är mer försiktiga och försöker göra mindre hellre än mer. Alexander Karim är i fullt påslaget rolig-svart-kille-stereotyp-läge som Vanheden. Men vad kan han göra när han tvingas prata 90-talsjive och spela på det svarta kortet på sätt som var passé redan för 30 år sedan när Siskel och Ebert anklagade Eddie Murphy för det. Det hela ”kompenseras”, på något oklart sätt, genom att Vanheden kan prata flera olika språk – varför? Varför inte antar jag.

Men som sagt är skådespelarna det minsta problemet med filmen. Med tanke på vad som förväntas av dem – de ska se bra ut i bild och vara så charmiga som möjligt – så är de bra. Karaktärernas personligheter är helt urholkade. Harry är bra på sprängämnen… för att han är det. Rocky lägger örat mot ett kassaskåp och vi får se närbilder på låsmekanismer… så hon måste vara jättebra på det där. Vanheden är klädd i snygga kläder… han måste vara riktigt fancypants. That’s it. Filmens återkommande problem är att den inte gör någonting med sina ingredienser.

Det blir en obegriplig serie montage och ospännande heistscener som saknar all spänning, rumslig orientering eller rytmisk timing. Eftersom manuset är plågsamt mekaniskt är också intrigen en helt standard typ av origins-story där a) Charles får ”motiv” för hämnd och lägger upp en plan, b) letar upp de tre andra filurerna, c) de går igenom planen via montage, d) skurkarna gör sin motattack och saker ”kompliceras”, e) final. Det är inte bara otroligt trist filmskapande, det är snudd på amatörmässigt utfört.

Andrea Edwards spelar skurken i filmen, en snoffsig haj-VD för Wallentin (fd Wallenberg) som ska vara kylig men som mest går runt och är butter och oinspirerad. Hon flankeras av en mustaschprydd korrupt polis som är mindre hotfull än din lokala bilmekaniker. En generisk story om pengatvätt ligger och flyter död i vattnet som en tafflig plot-point medan Charles sätter upp den ”perfekta” planen att ta sig in i Wallentins stora höghus. Att planen är ”perfekt” får vi utgå ifrån. Det blir aldrig specifikt. Hur ska de göra det där, frågar man sig. Whatever. De har en manick. De har en annan manick. Det finns alltid en manick så fort manuset behöver hitta på något originellt.

Det är den andra punkten där Den perfekta stöten misslyckas med att utnyttja det som ändå var bra med föregångarna. Det karaktäristiska med Jönssonligan var att kupperna byggde på överraskningar, ovanliga metoder och långsökt trams som fungerade för att man åtminstone såg vad tanken var – och skämtet blev som bäst när den mänskliga faktorn satte käppar i hjulet för de långsökta planerna, och Gösta Ekman fick Papphammar-improvisera.

Visst, Den perfekta stöten vill kanske inte vara fånig (fastän den är det). Men alla heistfilmer behöver svara på hur, varför och genom vilka medel en ”perfekt” stöt genomförs. Alla detaljer är i den här filmen obetydliga. Vi ser aldrig riktigt vad tanken är med planen, varken före, efter eller medan den utförs. Vi ser bara generisk filmklippning och filmen verkar omedveten om att poängen med en heistfilm är detaljerna med kuppen, inte kuppen i sig.

En sekvens i mitten – när kvartetten ska stjäla ett kassaskåp att ”öva på” – är nästan lite spännande; en spinn på Den svarta diamanten med ryska säkerhetsvakter och ett och annat bajsskämt (tyvärr filmens roligaste vits) – men det mesta blir futtigt även där, på grund av en oinspirerad visuell approach som inte ger oss något spännande att titta på, och en rytm som aldrig föreslår verklig spänning.

Så har vi finalen som försöker fuska sig runt den här oförmågan att ”showa” genom att ”tella” hela filmen i en flashback á la Så Här Gick Det Egentligen Till. Men det är bara slött och otillfredsställande. Filmen gör fortfarande ingenting.

Den perfekta stöten hade ett dåligt rykte till att börja med; en reboot som skapat en del (tror jag) överblåst kontrovers. Men jag såg ändå fram emot den här filmen lite grann, efter att den första trailerchocken lagt sig; jag hoppades att det skulle vara en bra film. Eftersom jag ändå inte har Jönssonligan nära mitt hjärta så hade rebooten inte varit ett problem så länge filmen var bra.

Men det är som Ian Malcolm säger i Jurassic Park – här har man varit så upptagen med tanken att man kan att man inte funderat på om man bör. Den enda tanken verkar ha varit: Hey, Jönssonligan säljer ju biljetter så vi gör en till – men vi måste ha nya skådisar så då kan vi ju lika gärna hotta upp allt för att göra det mer säljvänligt!

Och ja, då får man diffusa produkter som Den perfekta stöten – en film med magen full av självbelåten attityd och bristande länkar överallt i filmskapandet. En tågkrasch lika furiös som den skenande tunnelbanan som finns i slutet av filmen. Filmen har, liksom en gång Sickan själv, pengar på hjärnan – men hans tankekraft har det sparats på.

FREDRIK FYHR

 

*

JÖNSSONLIGAN – DEN PERFEKTA STÖTEN

Originaltitel, land: Den perfekta stöten (promo-titel: Jönssonligan – Den perfekta stöten), Sverige.
Urpremiär: 12 januari 2015 (Stockholm).
Svensk premiär: 12 januari 2015, 16 januari 2015 (nationellt).
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Simon J. Berger, Alexander Karim, Susanne Thorson, Torkel Petersson, Andrea Edwards, Jens Hultén, Niklas Falk, Juan Rodríguez.
Regi: Alain Darborg.
Manus: Piotr Marciniak, Alain Darborg.
Producent: Fredrik Wikström.
Foto: Benjam Orre.
Klippning: Rickard Krantz.
Musik: Anders Niska, Klas Wahl.
Scenografi: Christian Olander.
Kostym: Marie Flyckt.
Produktionsbolag: Tre Vänner, automatstöd SFI.
Svensk distributör: Nordisk Film.