Unbroken

Regi: Angelina Jolie

Berättelsen om en amerikansk OS-löpare och hans lidelser under andra världskriget, i synnerhet hans tid i ett japanskt fångläger.

Jesus var med i andra världskriget och han hette Louis Zamperini. Han överlevde en flygplanskrasch och femtio dagar på havet; han genomled ett japanskt fångläger och tog tusen slag i ansiktet, fem hundra rapp med spöstaven; han skyfflade kol, stukade foten, lyfte en stock och höll den uppe i luften i timmar. Alltid vände han andra kinden till. Han gjorde det nog för våra synders skull, rentav.

Det är baserat på en verklig händelse, som alltid när det gäller denna myternas myt. Unbroken är en Jesus-story invirad i en andra världskriget-film – andra världskriget som ju redan är det främsta mytologiska landskapet för amerikansk film. Zamperini var, för den som inte vet, en amerikansk olympisk mästare i löpning vars liv som krigsfånge gett upphov till två biografier – jag läser också på Wikipedia att han var en ”Christian inspirational speaker” och jag är inte förvånad. Berättelsen om hur denna unge atlet, som var med i flygvapnet, blev nedskjuten av japaner, överlevde till havs och genomled helvetet i japanskt fångläger skriker amerikansk mytskapande. Han överlevde med stort Ö och led, led, led.

Filmen är regisserad av Angelina Jolie men hade kunnat vara gjord av Mel Gibson. I grund och botten är poängen med Unbroken att vi ska se en kille få stryk i två och en halv timme. Det är bilder som går ner djupt i en väldigt amerikansk myt om uthärdandets dygd – ”It ain’t about how hard you hit”, som Rocky sa, ”it’s about how hard you can get hit and keep moving forward”. Zamperini har ett eget mantra: If I take it, I can make it.

Men ju mer man försöker acceptera filmens allvar desto mer absurd blir den. Som i Passion of the Christ finns det något fånigt och direkt perverst över en film som frossar i brutalt kroppsligt våld men som samtidigt förskönar det med överdrivna make up-effekter och ett överskådligt berättande med åskådarvänlig klippning och vackert foto av Roger Deakins. Filmen ser så bra ut att det är svårt att inte se det som en hängiven studie i masochism.

Och att detta ska vara en ”sann berättelse” är ju också något man får ta med en nypa salt. Jag ska inte spoila för mycket av vad som händer i filmen – för detaljerna är avgörande för spänningsvärdet – men när Zamperini hamnar på det japanska fånglägret övergår det till en väldigt svårsmält, ganska oklart berättad serie händelser. Alla medfångar är grovhuggna, anonyma män vars uppgift det är att hålla den ständigt lidande hjälten Zamperini i rampljuset. Skuggan av en intressant karaktär finns i den lobotomerat sadistiske fångvaktaren Watanabe men han är ganska överspelad av japanska singer-songwritern Miyavi – å ena sidan lyckas han dölja en trasig mänsklighet i karaktären; å andra sidan blir han inte det hot och det monster som fångarna ser i honom. Han blir en liten man med en stor käpp – men inte på ett tillräckligt tydligt sätt.

När Watanabe inser att Zamperini är ”strong, like me!” beordar han alla fångar att ställa sig på kö och en efter en sopa till honom i ansiktet. Det rör sig om några hundra fångar som delar ut varsitt knytnävesslag i ansiktet på Zamperini tills solen går ner. Detta är bara en ”i smyg” våldsdyrkande scen i filmen; en av väldigt många.

Och vad sa vi nu om att detta skulle vara en ”true story”? Det menas alltså att Zamperini överlevde allt detta och levde för att bli en glad åttioåring? Enligt vem? Jag vill inte tala illa om de nyligen döda (verklighetens Zamperini dog i somras) men jag vet att han inte var gjord av stål och gummi. Visst borde han efter några hundra slag i huvudet, liksom vem som helst, ha droppat död? Kalla det vad du vill – en film om kämparglöd och den mänskliga lågan – men det är också en saltad krigsskröna av guds nåde.

Ni tror förresten kanske att jag överdriver om det där med Jesus-symboliken, men i en av de första scenerna är en predikan där Zamperini som pojke stirrar på korset och Jesusfiguren och får höra prästens tal om vikten att ”älska sin fiende”. Detta är en lärdom han kommer ihåg i sitt liv, och vi lär oss i filmens avslutande faktatexter (som finns för att avrunda de sista händelserna, så att filmen inte ska vara tre timmar lång) att han höll fast i den goda läran ända till sin död. Detta är en gubbe vi bara måste se upp till.

Men bortom det forcerade Messias-budskapet har Unbroken mer typiska problem också. Angelina Jolie är en regissör bra nog i sin egen rätt – filmen ser bra ut och skådespelarna är enhetliga – men hon kan inte skapa mycket logik i filmens ton och manuset (byggt på en bok) ger inga bra direktiv för filmens rytm. Det finns inget flyt i denna väldigt långa film; istället står den still medan det känns som att vi hoppar från en film till en annan: Från ett klassiskt flygaräventyr från andra världskriget som, låt säga brittiska pärlan Ett av våra bombplan saknas (1942) – direkt över till Forrest Gump (1994), när Zamperini är liten, vidare till vilken generisk biopic som helst (när vi får se hans idrottskarriär) – hux flux in i Berättelsen om Pi och därefter Bron över floden Kwai (1957). Och, som ni hör finns det alltid en bättre film att jämföra med. Det mest irriterande är kanske att filmens inledning – med en slam bang-välgjord och ganska nagelbitande stridsscen i luften – är det mest originella och spännande i filmen. Det hade räckt gott och väl med en berättelse om en atlets upplevelse som stridspilot, men åh nej; vi måste ha en ”episk” supermega-Hollywood-dänga av det slag vi sett många gånger förut.

Och jag försöker hitta en enhetlig idé med inledningen, fortsättningen, finalen och avrundningen med filmen men efter en lång speltid verkar Unbroken bara mynna ut i faktumet att en kille fick en massa stryk, och att det på något sätt finns något ärofyllt och viktigt med det.

Jack O’Connell sparar jag till sist. Vem, undrar kanske du? Jo, Jack O’Connell, den unge brittiske skådespelaren som har huvudrollen. Han är den typen av uppkommande stjärna som Hollywood älskar: En ung man som både ser ut som James Dean och är en riktigt bra skådespelare. Här spelar han en välvårdad italo-amerikansk atlet efter att han varit cockney-ungdomsbrottsling i Blodsband och irländsk soldat i ’71, och han gör inte ens mycket väsen av sig. Han verkar spela sina roller enligt Marlon Brandos tradition: Gör det bara. Hollywood vill nog hoppas på att Unbroken blir hans stora genombrott, men jag tippar på att han kommer att behöva något ännu större och bättre (jag tror nämligen inte att den här filmen kommer bli den framgång man hoppats på).

Hursomhelst – O’Connell är en stark begåvning och han bär verkligen en tung börda i den här rollen; han verkar vara i symbios med kameran, som älskar varje sekund av hans smutsiga, uppspöade, smärtvridna ansikte. Filmen själv exploaterar hans kött på de mest snaskiga vis. Jag hoppas att han blir så rikligt belönad som han kan. Det är inte lätt att vara mänsklig slagpåse.

FREDRIK FYHR

 

*

UNBROKEN

Originaltitel, land: Unbroken, USA.
Urpremiär: 17 november 2014 (Sydney).
Svensk premiär: 9 januari 2015.
Speltid: 137 min. (2.17).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jack O’Connell, Domhnall Gleeson, Garrett Hedlund, Takamasa Ishihara, Finn Wittrock, Jai Courtney, Maddalena Ischiale, Vincenzo Amato, John Magaro, Luke Treadway, Louis McIntosh, Ross Anderson, C.J. Valleroy, John D’Leo, Alex Russell.
Regi: Angelina Jolie.
Manus: Joel Coen, Ethan Coen (?!), Richard LaGravenese, William Nicholson, baserad på boken Unbroken: A World War II Story of Survival, Resilience, and Redemption av Laura Hillenbrand.
Producent: Matthew Baer, Angelina Jolie, Erwin Stoff, Clayton Townsend.
Foto: Roger Deakins.
Klippning: William Goldenberg, Tim Squyres.
Musik: Alexandre Desplat.
Scenografi: Jon Hutman.
Kostym: Louise Frogley.
Produktionsbolag: 3 Arts Entertainment, Legendary Pictures, Jolie Pas.
Svensk distributör: UIP/Universal.