Dario Argento’s Dracula

Regi: Dario Argento

I en datoranimerad värld där alla människor lever inomhus, belysta av en vit lampa, pågår en intrig som liknar Bram Stokers berättelse om greve Dracula, hans olyckliga kärlek Mina och en trött Van Helsing.

Dario Argento är förmodligen den störste skräckfilmsregissör som någonsin levt – Ingen annan har erkänt så många personliga perversioner i sina mardrömmar; ingen annan har arbetat så intensivt för att förnya genren och ge den ett konstnärligt sammanhang; ingen annan har kunnat göra skräck till modern expressionism, med stora doser av Freudiansk drömlogik och ohyggligt påtagliga stämningar. De filmer han gjorde under 1970- och 80-talet – från Ljudet från kristallfågeln (1969) via Deep Red (1975) till Opera (1987) – är ett pärlband så starkt att han är förevigad som skräckens Fellini.

Det är därför inte konstigt att han inte har något att bevisa längre. Naturligtvis har musten gått ur honom. 90-talet innebar ett par fina epiloger – som Trauma (1993) och i synnerhet den underskattade, djupt störda Stendhal Syndrome (1996) – men under 00-talet har han valt bort de komplicerade tekniska utformingarna, de surrealistiska penseldragen, de stora stämningsuppbyggnaderna och det fantasifulla, drömska våldet till förmån för stereotypa dussinintriger och en helt platt och hantverksmässig approach.

Där många fans gråtit blod har jag varit ganska förlåtande mot Argento, och hittat en del intressant tematik i flera av hans senare filmer – som den medvetet komiska The Mother of Tears (2007) och den självhatande metathrillern Giallo (2009) – trots att de varit väldigt tråkiga rent visuellt.

Med allt det sagt, ska jag inte sticka under stol med att Argentos Dracula – hans tekniskt sett nittonde långfilm – är en bottenlöst usel film. Vansinnigt, osannolikt, katastrofalt och bortom alla gränser urusel. Det är svårt att förklara. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Dracula 3D, som den ursprungliga titeln lyder (för jo, filmen är inspelad i någon slags ÖB-3D), är egentligen inte en film mer än en inställd spelning också är en spelning, eller en fjäder är detsamma som en höna. Jag har svårt att föreställa mig hur den ens har filmats, sammanställts, distribuerats – med premiär på Cannes, no less – utan att någon vid något tillfälle petat någon på armen och sagt ”Ehhh, om Dracula inte förvandlas till en mordisk bönsyrsa utan anledning, kanske det blir lite bättre då?”.

Å andra sidan är det en film som inte går att rädda. Majoriteten av filmen är filmad framför en bluescreen, vilket gör att nästan alla miljöer består av animerade bakgrunder. Det fungerade, på det stora hela taget, när George Lucas gjorde sina Star Wars-prequels – han hade ju några kvackiljoner i budget och var själv pionjären för just sådan teknik, så den nya, ännu inte uppfunna teknik han behövde kunde han helt enkelt beställa från sina egna företag – men Dario Argentos Dracula-budget har legat på 5.6 miljoner euro… Vilket inte täcker en produktion av det här slaget alls. Budgeten är så låg att man dör när man ser skådespelarna röra sig framför de visuella effekterna – Det ser på allvar nästan sämre ut än det gamla sommarlovsprogrammet Kloak från 1996.

Det är sällan jag kritiserar en film för att ha dåliga effekter, men här är det omöjligt att bortse från det tragiska faktumet: Det här hade aldrig kunnat fungera. Argento, nu för lat för att skapa miljöer i en studio såväl som för att gå ut i skogen och skapa bilder av riktiga miljöer, förlitar sig nu på andra gradens datoreffekter och bemödar sig knappt med att ljussätta skådespelarna på något ordentligt sätt. Varje scen innehåller en irriterande biroll: Det stora ljuset från fotografen bakom kameran. Man jämför ofta dåliga filmer med Ed Wood på ett orättvist sätt, men Dracula 3D är verkligen filmen att jämföra med Night of the Ghouls eller Plan 9 From Outer Space. Det är en av de fulaste filmer jag någonsin sett.

Vad är poängen med att recitera handlingen i filmen? Att den tyska hårdingen Thomas Kretschmann (som var rätt lysande i Stendhal Syndrome) här spelar ”greven” med ett pajjigt och oinspirerat överspel som gör framträdandet till lågpunkten på Kretschmanns CV? Att Darios ständigt återanvända dotter Asia Argento inte heller har någon som helst utstrålning som Lucy när hon träigt läser repliker och, som pappa alltid vill, tar av sig framför kameran… En bakfull Rutger Hauer spelar Van Helsing, vilket är logiskt om man går in på Hauers IMDb-sida och räknar obskyra euroskräp-produktioner han varit med i.

Ska jag säga att dessa karaktärer går omkring och pratar med varandra, medan något liknandes en intrig uppstår mellan dem? Är det värt att poängtera att en av dem heter Renfield och en annan Jonathan Harker? Kanske det finns något att säga om en absurt uselt regisserad scen där Greve Kretschmann pratar med Mina (Marta Gastini) via flera sekunder långa pauser där det är uppenbart att de glömmer sina repliker, tappar rytmen och inte vet om Dario ska ropa ”kaat!” eller inte.

Men Argento gör som Ed Wood. Det räcker med första tagningen: Bravissimo!

Detta gör han förstås av gammal vana – Manus och skådespeleri har aldrig varit hans grej, vilket försvårar hans Dracula-film ännu mer eftersom den då inte har någonting alls att gå på.

Det är just den usla regin, full av långa pauser och så taktlöst skådespeleri att det kliar i kroppen, som gör Dracula så förbannat långtråkig. Annars hade det kunna vara en film som gått att rekommendera på grund av ofrivillig humor. Nu existerar visserligen en del fenomenalt konstiga repliker (”Thank God I had enough garlic for one bullet”) och mot slutet förvandlas greven alltså till en gräshoppa. Tjoho.

Men majoriteten av scenerna består av folk som livlöst pratar utan minsta inlevelse eller övertygelse. Det är en så stillastående film att den är nära på osebar.

Det har tagit två år för denna film att kräla sig till svenska DVD-hyllor och det är fortfarande starkt av ens en distributör som Studio S att våga ta i den med tång. För sakens skull måste förstås gamla Argento-fans lida sig igenom den här. Jag antar det, i varje fall. Vissa obegripligt generösa kritiker har föreslagit att filmen ska vara medvetet lattjo, och liknat den till gamla Hammer-rysare (filmer som faktiskt såg riktigt snygga ut), men förutom att vara fotad och klippt sämre än en porrfilm – otroligt många scener vet inte hur man förmedlar rumslig orienteringsförmåga eller enklaste orsak och verkan mellan två klipp – så lider ju Dario Argentos Dracula av en tydlig, påtaglig, elefantstor brist på humor, glädje och inlevelse.

Det är en av de sämsta filmer jag sett i hela mitt liv, kort sagt.

FREDRIK FYHR

 

*

DARIO ARGENTO’S DRACULA

Originaltitel, land: Dracula 3D, Italien/Frankrike/Spanien.
Urpremiär: 12 april 2012 (Brussels International Fantastic Film Festival).
Svensk premiär: 3 december 2014 (DVD).
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Thomas Kretschmann, Marta Gastini, Asia Argento, Unax Ugalde, Miriam Giovanelli, Rutger Hauer, Maria Cristina Heller, Augusto Zucchi, Franco Ravera, Francesco Rossini, Giovanni Franzoni, Giuseepe Lo Console, Riccardo Cicogna.
Regi: Dario Argento.
Manus: Dario Argento, Enrique Cerezo, Stefano Piani, Antonio Tentori.
Producent: Enrique Cerezo, Roberto Di Girolamo, Giovanni Paolucci.
Foto: Luciano Tovoli.
Klippning: Marshall Harvey, Daniele Campelli.
Musik: Claudio Simonetti.
Scenografi: Massimo Antonello Geleng.
Kostym: Monica Celeste.
Produktionsbolag: Enrique Cerezo Producciones Cinematográficas S.A., Film Export Group, Les Films de l’Astre.
Svensk distributör: Studio S (DVD).